Jag var rökare i ca 15 år *skäms*, ciggen var mina käraste ägodelar, gjorde vad som helst för att kunna röka. När jag blev gravid fanns ingen utväg, det var bara att lägga av - direkt. Pinanan var grym, jag våndades och led, grät och mådde pyton, blev fysiskt sjuk, saknade mina "vänner" och den sociala bit ciggen faktiskt innebär. Allt blev trist, trist, trist...
Det finns inga omvägar, inga sätt att hjälpa sig själv på traven, det handlar enbart om järn-vilja och man måste igenom det helvete det innebär att sluta. Visst fasiken har man en fruktansvärd abstinens men man m å s t e vara hård mot sig själv!
Jag kan sakna ciggen än idag, känna det där våldsamma suget...tragiskt men sant. Men vet du, jag och min bebbe är värda så mycket mer - precis som ni!!! Bestäm dig, sträck på ryggen och visa dig själva att du har karaktär och stolthet, det går, jag lovar!
Lycka till!