Jag känner mig så ful

Det låter som om du har drabbats av BDD, body dysmorphic disorder, vilket innebär att man är besatt av sitt utseende.

kolla på www.bdd-sverige.net/ där hittar du ett forum + lite länkar till olika sidor som berör BDD

Jag känner igen dina tankar. Jag upplevde mig själv som groteskt ful och hade mkt komplex för kroppen , men det var när jag var yngre, Jag är 29 år idag. Jag vet inte varför jafg hade så dålig självkänsla förr, för jag såg faktiskt ganska bra ut

Nu är jag lite överviktig ( lika lång som dig men väger MKT mer) har fött ett barn, jag är mkt fulare nu om man ska vara krass, men jag bryr mig inte. jag är lite sorgsen för att brösten inte är så snygga, lite hängiga och olika stora ( det har jag haft mkt komplex för)men varför jag inte bryr mig är nog för att jag har andra betydligt större problem i mitt liv.

Jag vill inte förringa din känsla, men jag tror ändå att man skapar mkt själv i huvudet. Försök se objektivt på dig själv och ta till dig de positiva komplimanger du får, om dina kompisar säger att män vänder sig om och tittar uppskattande så är det så!!

Om du är 165 cm och väger 56 kilo så är du riktigt smal, det är ett faktum.

Men du känner förmdligen själv om det är någon sjuklig kroppsfixering du lider av eller bara väldigt dålig självkänsla.

just nu är jag inne i en period där allt är fel på mig, enligt mig själv. håret är fel och hyn är fel..näsan för stor, brösten för små, kläderna är gamla och tråkiga, ja allt jag kan komma på är verkligen FEL FEL FEL!
kände bara att jag ville skriva av mig lite nu när jag ändå kom över denna tråden.
styrkekramar till TS ialla fall

Oj, precis där var jag förr!
Det är jättejobbigt att gå och känna sig så ful. Spelar ingen roll alls vad folk säger, att man är snygg och smal...tycker man inte det själv och inte kan se det, då är det så!
Det är väl den inre självbilden som blivit dålig, men vännen, det går att bättra den!
Själv gick jag i Kognitiv Beteende Terapi, och då började saker hända som gjorde att jag kunde förändra mina tankemönster om mig själv.
Prata med din husläkare eller distriktsköterska så kan dem hjälpa dig vidare till en bra kontakt med psykolog eller samtalsterapeut.
Kan lägga till att jag inte tycker att jag blivit en pangbrud direkt men jag duger bra som jag är trots lite mindre "perfekta" drag och så..
Även den till synes perfekta personen har sina komplex, och dåliga dagar!
Lycka till, styrkekramar!

Sorry, upptäckte nu att det fanns en föregående anonym-förr..

Jag får bli ops..

huvva, ja vet exakt hur du känner dej. För ca 5 år sedan när jag och min pojkvän just flyttat ihop efter att vi vart ett par i 1 år så fick ja dessa tendenser att ständigt spegla mej, kontrollera att sminket var bra att håret var fint o att de inte hade ploppat upp en finne som ja var tvungen att dölja. Allt detta kom i samband med att min pojkvän hade vart otrogen ganska nyligt och jag fikc världens komplex som satte sina spår, min vardag blev lidande. kunde kliva upptidigtpå morgonen innan skolan för att stå framför spegeln för att sminka/fixa håret i timmar, blevdet inte bra så kröp ja ner i sängen gråtandes o somnade om. Jag orkade inte gå utanför dörren vissa dagar. låg bara hemma framför tvn och gjorde ingenting, ville inte hälsa på nå kompisar eller gå på stan, ingen fick komma på besök. Mitt hem var mitt fängelse...Än idag kan ja känna av detta, men inte alls i samma grad. Kan få för mej att stå framför spegeln länga o sminka mej o aldrig få till det riktigt bra, att gå osminkad är för mej långt borta.Nuförtiden vet jag att ja ser bra ut, får bekräftelse väldigt ofta och nu ser ja till att verkligen insupa detta för att inte hamna i träsket igen...med hjälp av vänner och pojkvän så har det gått bra. Se till att berätta för nära så dom har förståelse, det är viktigt..Hoppas du får hjälp och får börja må bra igen, det är du värd!