Hur var/är första tiden med bebisen?

Hej! Första tiden är helt underbar, det går inte riktigt att sätta ord på känslan. För oss var det som om man trippa omkring på rosa moln hela dagarna. Försökte titta på film och umgås när tösen sov men de sluta med att bådas blickar stirrade på henne. Vi hade väldigt tur, våran tjej har varit så otroligt lugn. Första månaderna sov hon precis hela tiden, åt regelbundet även på nätterna. Var aldrig ledsen, bara nöjd. Nu är hon 9 månader och är inte stilla en sekund. Hon är fortfarande nöjd och alltid glad. men visst kan man sakna tillbaka till de första månaderna när allt var nytt. ta vara på tiden när dom är små, för tiden bara rinner iväg........

För mig tog det ett tag innan jag kunde ta vår dotter till mig ordentligt. Självklart var det fantastiskt att få barn men samtidigt är det ju en helt ny människa som du ska lära känna. Jag tror att det är lite tabu att inte "vara helt såld" på sitt barn från första stund. Som tur var kände min kompis likadant och vi pratade mkt om det, kan nog annars bli väldigt ångestladdat. Kände väl att det "vände" något runt 3 mån och när sömnen blev bättre runt 6 mån hade jag mer ork och då känns genast allt lättare. Nu är vår dotter 1 år och jag kan fortfarande längta efter egentid osv men visst är det underbart att vara mamma.

Det var nog varken underbart eller pest och pina... det tog ett tag innan jag verkligen förstod att hon var vår och att vi skulle få behålla henne Sen blev det bättre. De första 3 månaderna skrek hon varje kväll, det var jobbigt, och de första 2 månaderna sov vi inte så mycket, men sen blev det mycket bättre Jag tyckte det började bli riktigt roligt framåt 6-7-8 månader ungefär.

UNDERBART!

första två veckorna var jobbiga och amningen krånglade så då grät jag en del, men efter det blev allt bra. Lite långtråkigt har det varit emellanåt när man går ensam hemma, men det är mest roligt och givande.

Jag kände precis som petsod. Visst var man glad och så, men några rosa moln var det verkligen inte fråga om. Jag avundas verkligen alla som kände så! Jag hade svårt att ta till mig vår baby, även om jag tyckte hon var fin. Jag mådde också ganska dåligt efter förlossningen. Jag var extremt trött, fastän vår tjej sov hyfsat bra. Jag sov mycket på dagarna. Sedan var det tufft att få amningen att funka också. För mig vände det efter kanske 2 månader när jag började bli piggare och mådde bättre. De första veckorna var allra värst.

Både underbart och jobbigt. Efter 1-2 månader har man lärt känna sin bebis så pass bra så man vet hur man ska göra så att han/hon blir nöjd och glad.

Jag sitter just nu emd min 4 månaders flicka!

Första tiden efter hemkosmt från bb och några veckor framåt tyckte jag det va sååå tråkigt...det enda jag gjorde va att gå in o kolla på henne i spjälisen..för hon sov konstant,,,inga magproblem så hon sa bara till när hon ville ha mat. Nöjd liten bebis med andra ord....jag är bortskämd..

Första 3 veckorna var ett helvete. Teo var helt underbar men allting annat var hemskt. Han hade gulsot och vi fick åka in till sjukhuset i flera omgångar och dessutom kunde jag inte amma så jag grät konstant och tänkte ta livet av mej. Men efter jag slutade amma så blev allting underbart!

Jag gav upp amningen och bestämde mig för att fokusera helt på att få vår lilla familj att fungera. Den första tiden var kaos, psykiskt. Men tack vare Anna Wahlgrens standardmodell kom vi ganska snabbt in i ett slags rutiner, vilket underlättade OTROLIGT mycket!

Men jag hade ändå blivit MAMMA. En stor omställning som inte går förbi obemärkt. Det var kämpigt, partnern och jag grälade rätt så mycket innan vår son hade "nötts" in i förhållandet.

Men när jag väl hade förstått att jag är mamma till världens finaste barn så började allt reda upp sig. Kaoset försvann och jag började verkligen gilla mitt lilla barn! Så småningom kom de rosa molnen flygande trots allt...