Syskon till autistiska barn

Hej !
Tyvärr inte. Det enda jag har erfarenhet av är att vara bonusmamma till en autistisk tjej !
Mvh tomcar1

Bonusmammor får också skriva i tråden :) Och förstås även föräldrar! Tänkte bara att det kan vara trevligt att ha någon att diskutera med, det är ju ändå något som påverkar en familj ganska mycket.

*puff*

Hej !
Jo, det påverkar väldigt mycket. Det måste vara ännu jobbigare att vara syskon. Min man har även en son, som är frisk och vi ser ju på honom ibland hur han drar sig undan då dottern har gjort något dumt. Han har även nämnt att han tycker att det är jobbigt, när folk frågar hur hans syster mår !
Mvh tomcar1

Jag har en dotter som är 7 år och har autism och en dotter som är snart 6 år som inte har autism men ser hur kämpigt det är för lilla syster...hur tyckte du det var att växa upp med ett autistiskt syskon? (man måste passa på att fråga när man får chansen)

blev lite fel har 2 barn den ena 7 och den andra snart 6 he he ja ja det blir fel med stavningen när klockan är så här sent*fniss*

danni00:

rätt jobbigt faktiskt! mest jobbigt att det autistiska syskonet fick all uppmärksamhet, plus att föräldrarnas ilska över henne ofta gick ut över oss andra syskon. jobbigt med någon som tar så mycket plats som ett autistiskt barn ändå gör.

Hej TS
Jag har en lillebror som är förståndshandikappad med autistiska drag. Jag vet precis hur det är att växa upp med ett syskon som inte "är som alla andra". Det tog 16 år innan min bror fick sin diagnos.
Jag är växt upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Och var klart är så var ju min bror det stora samtalsämnet så fort han gjorde något galet. Han var ouppfostrad å jag vet inte allt. Han var tydligen inte värd ett dugg, för det var ingen i omgivningen som kunde förstå honom och hans agerande.
Och det som känns jobbigt för mg idag, det är tanken på hur det skal bli när han blir vuxen. han närmar sig ju med stormsteg. Man vet ju att barn med liknande funktionshinder ofta hamnar snett i livet. Och det är ju självklart det sista man vill.

Själv har jag en nära kontakt med min bror och jag är en av dom få personerna som han litar på. Även om det inte har varit lätt att växa upp med ett syskon med autism, så skulle jag itnte vilja byta honom mot någon annan i hela världen!

jag har en lillebror som är multihandikappad... han är 18 år och fortfarande på ett spädbarns nivå.... min lilla tös på 3 månader börjar gå om honom utvecklingsmässigt nu!
Har trots att det bara är ca 3 år mellan mig och min bror varit den som från 6-7 års ålder fått hjälpa till med min bror, så vi har därför en väldigt nära relation.
Har aldrig upplevt att mina föräldrar inte haft tid med mig eller mina syskon och aldrig upplevt min brors handikap som något negativ. Men tycker det är svårt att se hur tung hans dagliga vårt är för mamma och hur sliten hon blir.

jag har en lillasyster som är autistisk, hon är 18 idag och det som snurrar mest i mitt huvud nu när hon börjar bli vuxen är precis som Kakan83 skriver att vad sjutton ska det bli av henne..? Man ser framför sig hur hon kommer hamna i något gruppboende och som storasyster känner jag ett enormt ansvar för att hon har det bra. Jag tänker ofta väldigt långt fram i tiden när det gäller henne och ser framför mig hur jag kommer att känna mig ansvarig för att hon inte blir ensam, tänker på vardagen såklart, men även på jular och födelsedagar och liknande, i en framtid när våra föräldrar inte finns kvar och "håller ihop" familjen. Kan lätt börja gråta när jag tänker så...

Så det tycker jag är jobbigast just nu när hon bara har ett år kvar i gymnasiesärskolan...för att svara på danni00:s fråga så själva uppväxten var såklart också jobbig ibland. Det är svårt att förklara hur en familj ser ut där ett av syskonen har autism. Min syster har massor av tvångstankar som innefattar alla i hennes närhet och styrt hela familjen, det tyckte jag var väldigt jobbigt när man hade kompisar hemma, men det är absolut inte så att jag tycker mig ha haft en dålig uppväxt, tvärt om! Och jag är enormt stolt över min fantastiska syster!