Tillitsproblem, någon med råd?

Jag och min sambo har haft ett underbart, kärleksfullt förhållande.
Hon har en dotter på tre år sedan tidigare som jag med tiden har kommit att bli som en pappa för. Hon ser mig som sin pappa och jag älskar henne som om hon vore min egen.
Fram tills för ett par månader sedan var allt underbart, då jag sårade min sambo och hennes tillit till mig.

Jag har ljugit om en personlig sak, inte bara för henne utan för alla i min omgivning under lång tid. Saken i sig är egentligen ingen stor grej och har ingenting med min flickvän eller någon annan person att göra. Den här sanningen kom i alla fall fram i ljuset och det var inte jag som förde fram den själv.

Hon tycker även hon att saken i sig inte är nåt stort, men att jag inte berättade det är allvarligt. Hennes tillit till mig är skadad och hon säger sig inte längre kunna lite på mig.

Jag har dessutom svårt att öppna mig, även fast hon har lyckats se djupare in i mig än någon nånsin gjort. Även det gör att hon har svårt att lite på mig, tror att jag döljer något fast jag inte gör det. Jag försöker verkligen öppna mig mer, men det är väldigt svårt för mig.
Jag älskar henne och har bara ögon för henne. Jag skulle göra allt för att inte såra henne och har verkligen satsat mer av migsjälv i det här förhållandet än jag någonsin gjort tidigare. Jag har aldrig varit otrogen och har aldrig ens sett åt någon annan. Jag mår dåligt bara någon tittar på mig. Det finns inget jag inte skulle göra för min familj.
Jag vet dock att jag varit för osäker för att satsa allt från början, att ha helt rena kort med hela min bakgrund även fast jag känslomässigt och som person varit helt och hållet mig själv. Jag vet också att hon älskar den jag är, även fast hon nu har svårt att lita på att jag är den jag är.

Nu vet hon allt om mig och jag har inte längre någon hemlighet. Jag har berättat för alla som inte vetat och i alla fall i efterhand stått för allt.
Men hennes förtroende är skadat och hon litar inte på mig. Hon tänker att kan jag ljuga om det kan jag ljuga om vad som hellst.
Och jag förstår henne och jag är besviken på mig själv, jag ångrar mig så.

Efteråt sa hon saker som verkligen sårade mig. Hon angrep några känsliga punkter som verkligen sved. Hon har förklarat att det bara var för att hon var arg och att hon egentligen inte menade det, men orden finns kvar i mig och det var nånting i min kärlek till henne också som dog just då. Jag förstår att hon ville hämnas på nåt sätt och att jag får skylla mig själv, men det påverkade mig ändå.

Efteråt har vi pratat mycket. Jag förstår henne, hennes oro och mitt svek. Jag känner stor skuld. Och hon förstår mig, hur lögnen uppstod en gång i tiden och att den tillslut växte sig så stor att det var svårt att berätta.
Men bådas tillit och respekt för varandra har fått sig en rejäl törn och vi vet inte hur vi ska göra för att reparera det.
Båda vill vi hitta tillbaka till varandra. Vi älskar verkligen varandra men tillitsproblemen gör att vårt förhållande helt har tappat gnistan och blivit kärlekslöst.

Hur övervinner man tillitsproblem? Hur går man vidare? Går det att återfå förlorad respekt? Hur bör vi göra? Börja om helt från början med helt rena kort och glömma allt, går det? Kommer detta att spöka i vårt förhållande och är det dömt att misslyckas? Borde vi dela på oss nu istället för att leva olyckliga och nöta sönder varandra?

Ingen av oss vill förlora det bästa som hänt oss, men kan vi glömma och gå vidare? Finns det några tips?
Jag känner mig så maktlös, sviken och samtidigt så skyldig.