Jag behöver höra om alla er som har försökt länge som lyckats!
Min sambo och jag har försökt nu i 4år och 5mån utan att lyckats, jag påbörjar snart kur nr6 med Pergotime.... Känns helt totalt hopplöst så snälla överös mig med era mest positiva solskenshistorier! 
Hej!! De finns hopp, jag har lyckats bli gravid 2 ggr, första barnet blev till med hjälp av kapselbränning och gonal-f sprutor, vi höll på i 5 år men till slut så gav de resultat. Andra barnet som jag väntar nu, blev till på de "Vanliga" sättet, jag har alltid varit överviktig och har aldrig haft mens, men när jag träffade rätt dr så började allt se ljusare ut, hon peppade mej att jag skulle gå ner i vikt och jag fick äta metformin, de har jag gjort i ca 3 år, kilona rasade och mensen den kom och mitt i de så var jag gravid.
Totalt har vi försökt i 10 år, 5 år med den första och 5 år med den här andra, så ge inte upp. Jag vet hur du/ni känner er, jag har varit där ni är.Många kramar och lycka till/ Monica
Behövde inte försöka "mer" än 12 resp 10 mån, men då bekanta fort blev med barn, kändes det som evighet. Son nr 1 blev till då läkare sagt att jag först måster opereras. Jag blev med barn samma kväll. Son nr 2 blev till när jag ringde och frågade efter tid till barnlöshetsutredning.
Jag ser det väl inte riktigt som en solskenshistoria, men här kommer våran historia Har försökt att få barn i nio år nu i januari. Har gjort elva hormonbehandlingar med Pergotime (både enkel dos och dubbel dos), samt tre inseminationer. Har aldrig fått göra IVF eftersom kön har varit så otroligt lång här i Jämtland (ca 7 år), och nu hade jag ca 2 år kvar i kön. Jag har aldrig blivit gravid någon gång...
Har varit både förbannad och ledsen genom åren som gått. Familj, vänner och bekanta som "känner nån som..." och att jag inte ska oroa mig, utan att även jag ska bli gravid. Att ständigt få höra historier om grannens kusin odyl som skulle till att adoptera barn och precis just då själv blev gravid. Eller om hon som försökte få barn i hundra år, men när hon sen slutade tänka på det blev gravid. Varför var "hon" i berättelserna aldrig jag? För jag har ju ändå aldrig tänkt så mycket på det...
Blev väldigt deppad i november och beslöt mig för att kasta bort allt... och gjorde det! Jag kastade mammabyxor, mammaklänningar, babykläder och alla tidningar och böcker som jag köpt eller fått genom åren. och vad händer?
Jag blir gravid!
Gravid, utan hormoner eller hjälp från någon utomstående (tja, pappan var ju med då). och jag kan inte sluta skratta och gråta... Jag har pratat med bebisen sen första dagen och smekt min växande mage... Trots att jag var livrädd för att få missfall så älskar jag varje sekund...
Vi tog reda på att det är en kille i magen, och jag ångrar inte det en sekund heller Nu har jag äntligen fått inreda det barnrum jag så länge längtat efter...
Jag har haft en otroligt jobbig graviditet, men i slutändan är den ändå värd varje sekund av längtan under de nio åren det inte blev något...
*Stora styrkekramar till er i er fortsatta kamp om de efterlängtade barnen* Meeri
Mera mera mera meeeeeer solskenshistorier 
Jag är äntligen gravid efter 4 1/2 års kämpande! Är nu i vecka 12 och känner att jag så sakteliga kan börja slappna av och tro på att detta kommer gå vägen. Men resan hit har inte vart nån dans på rosor direkt...
Har genomgått otaliga utredningar, temperaturkurvor med gökande på schemalagd basis och så till sist en lång och smärtsam hormonbehandling. Har genomlidit både en totalmisslyckad frysåterföring samt ett missfall i vecka 5.
Min graviditet nu är resultatet av vår 3:e IVF-behandling, håller hårt i tummarna för att vi ska gå hela vägen denna gång!
Vi försökte få barn i fem år och blev sedan gravid med hjälp av första IVFet. Vår son är nu nio månader!
Lycka till!
Vi försökte i 4 år och jag tog 8 pergokurer. Fick tid till IVF i höst men den 7/7 fick jag äntligen plus och vi behöver inte gå igenom IVF Det gick till slut
Jag vill höra mer lyckliga slut! JAg måste få hjälp att tro att det verkligen går!
Tack för alla fina berättelser! Och GRATTIS alla tappra kämpare!
Vi har försökt i drygt 3 år. Först hormontabletter, därefter inseminering som inte lyckades. Förra sommaren var det vår tur i IVF kön. Vi satt in ett ägg precis före jul o i december visade g-testet positivt. Vi var på VUL o kollade att hjärtat slog o allt såg fint ut. Överlycklig! I v14 skrev vi in oss på MVC då hördes inga hjärtljud. V15 var vi på VUL för att kolla så allt var bra, men barnet var dött. Fick göra abort, det ville inte komma ut av sig själv.
Tror det var den värsta dagen i mitt liv!!
Efter detta skulle vi vänta en mens innan vi kunde börja en ny behandling i mens nummer 2. Den dagen som mensen skulle komma tog jag ett g-test ( man var tvungen att göra det innan man började ta medicinen), jag visste ju att det kunde int vara nåt. Gissa hur chockad jag blev när det blev positivt!! Gjorde flera tester som visade samma.
Är nu gravid i v15 o barnet lever o mår bra. Vi har hört hjärtljuden flera gånger.
ÄNTLIGEN är det vår tur!!
Vill bara säga ge inte upp, er tid kommer. Lycka till!!
Här platsar vi, även om det tog lååång tid för solen att komma fram.
Vi började arbeta på bebis 1992 utan resultat. Efter några år gjorde vi utredning, lågt spermieantal. Några inseminationer som inte lyckades och därefter kö i många långa år. Äntligen var det vår tur med IVF, tre landstingsfinansierade behandlingar. Äntligen skulle vi få ett barn - trodde vi jag! När dessa tre behandlingar var gjorda med bonusfrysäggen utan resultat var man ganska less. Men hoppet fanns, även om läkarna sa att nu börjar dina ägg tappa i kvalitet.
Vi köpte således tre behandlingar privat och gjorde först en, utan resultat. Sen skulle vi göra nummer två och jag började spraya, men jag fick aldrig någon sprayblödning så till slut testade jag - positivt. JAG VAR MED BARN, men säg den lycka som varar - MA konstaterat i vecka 9.
Så det var bara att fortsätta med IVF och alltihopa. Så skulle jag göra en sista frysåterförande och sedan sista IVF:en och gick och väntade på mensen för att börja äta Femanest. Ingen mens, hm, så jag testade när jag var en vecka sen. Plus igen! Jag testade igen om några dagar, och igen om några dagar, plusset kvarstod. Så det blev VUL och det fanns ett litet hjärta som slog. Och nu sitter jag här med en dotter på 9 månader som just börjat säga sina första ord.