Hur är du som styvförälder??

är själv styvförälder o jag älskar mina styvbarn lika mycket som mina egna...

det kunde varit annorlunda men jag är tacksam för att dom gillar mig o jag är glad för att jag VILL engagera mig i dom...

Jag älskar min styvson som min egen son Och jag behandlar han också därefter.

hmm.. märkligt att inga har svarat i tråden... men däremot bara röstat...

trodde det skulle drälla av svar här om varför man tycker som man tycker.... med tanke på dom trådar som finns om hopplösa bonusbarn, gräsliga ex osv...

Är både styv och bonusförälder och jag älskar mina egna barn mer än bonusarna. Men jag tycker mycket om bonusarna och jag behandlar dom lika, tex får samma saker och är rättvis. Min sambo har huvudansvaret för bonusarna och jag för mina barn. Men vi hjälps naturligtvis åt i det vardagliga.

Såhär svarade jag: Vi bryr oss inte om vem som är förälder, här tar alla lika ansvar för allt och gör det med glädje och ingen tar illa upp. Det är vad som gäller hemma hos oss när barnen är här! 

Jag svarade annat, men hemma hos oss gäller att både jag och sambon tar ansvar och är vuxna förebilder. Vi bryr oss inte om vem som är biologisk förälder, huvudsaken att barnen får vad de behöver. Men såklart att det inte alltid är uppskattat från andra vuxna att jag tar mig den "rätten" att behandla dom som mina egna barn.

nyfiken gul- du skriver att du älskar dina styvisar LIKA mkt som dina egna.....bara nyfiken...men är det verkligen så??? älskar du dom verkligen LIKA mkt????

Ja faktiskt... det är helt otroligt underbara barn som har stulit mitt hjärta totalt....

självklart är mina barn alltid nr 1 - men dom har stenhård konkurrens från mina bonusbarn.... jag kan aldrig få den biologiska kärleken till bonusbarnen men jävlar i min låda vad nära det är ....
idag pratar jag om VÅRA barn...

det var faktiskt ingen självklarhet när jag flyttade hit att jag skulle gilla dom... älsta dottern var trött på nya "pappor" och "mammor" så hon var ganska avvisande mot mig men inte ovänlig....  men jag lät henne hållas... o så en dag öppnade hon sina armar o sitt hjärta och det blev ömsesidig "me-like"....  Idag har vi skitkul ihop!

Hej!

Jag har en dotter på 4 år och två bonusbarn på 5 (snart 6) och 7 år.

Vi behandlar barnen lika och båda bestämmer lika mycket. Vi gör ingen skillnad på hur vi hjälper barnen, nattar eller liknande.

Det ska erkännas att jag nog inte är lika hård mot min dotter som mot 5-åringen (7-åringen behöver man nästan aldrig säga till), men det beror mest på att hon är minst och man inte kan förvänta sig samma sak av henne som 5-åringen (som snart fyller 6).

En fråga...

Jag köper gärna och mycket kläder till min dotter. Ofta rätt dyra saker.

Min sambos dotter är alltid lite svartsjuk på hennes kläder och vill gärna låna (men går inte så bra för hon är flera stl större). Hon ber mig alltid köpa likadana kläder till henne.
Hennes föräldrar tycker dock att hon redan har tillräckligt och min sambo tycker att jag ger ut för mycket på min dotter.

Vad skulle ni göra? Köpa till båda tjejerna eller säga till henne att hon får fråga sin mamma och pappa? Jag har inte direkt råd att köpa till båda då jag är arb.lös. Min sambo och hans ex (alltså mamman) tjänar båda jättemycket pengar.

Är jag snål som köper mer till mitt bio-barn? Men hon bor alltid hos mig och pappan betalar inte ens underhåll...

Jag svarade att jag respekterar de biologiska föräldrarnas beslut men säger till om det är något jag inte gillar. Andra alternativ passade också men detta är väl det som stämmer mest.

Det har väl mest blivit så pga alla konflikter som fanns tidigare. Jag orkar inte engagera mig eftersom mamman och jag är som natt och dag. Skulle jag bråka om allt så hade vi inte gjort något annat. Pappan vill inte ta upp saker med henne som jag kanske tyckt något om så det är lite meningslöst liksom...

Jag svarade: Annat, och skulle nu vilja förklara mig varför. Många av alternativen stämmer.
Vi tar lika mycket ansvar här oavsett vem av barnen det gäller (jag har en pojke sen innan och sambon har en dotter sen innan) men jag kan ärligt erkänna att jag gör det med hjärtat när det gäller min son, men med förnuftet när det gäller sambons dotter.
Det är jag som styr och ställer i vårt hem men när dotterns bio-mamma kommer för hämtning/lämning, tar hon över allt ansvar över flickan totalt.
Ofta känner jag att "flickan är ändå inte min, jag skiter i det", men gör det jag måste ändå.
Jag respekterar min sambos åsikter och rättar mig efter honom, men inte styvbarnets mamma. Jag anser att hon är helt vrickad och har knepiga regler o åsikter som hon hjärntvättar den lilla med.
Jag gör allt vad husrum, mat o tvättar heter, men också betydligt mycket mer. Det är jag som står för styvdotterns inköpslista när det gäller ALLT. Som tex, kläder, leksaker, hårband, skor, regnkläder, mat, schampo o balsam (hon har väldigt långt hår som måste sköttas "rätt"), julklappar, födelsedagspresenter.. ja, allt, handlar jag.
OCH, jo jag särbehandlar barnen KÄNSLOMÄSSIGT! Jag ÄLSKAR min son, han är min och kommer från mitt kött o blod. Flickan tycker jag om, men jag älskar henne inte. Det här är något jag inte fösöker visa men tror nog att det märks ändå.. kroppsspråket talar ju också. Så att känslomässigt, psykiskt och menatlt borde jag engagera mig mer i henne..

Jag svarade också annat, även om mina pojkar numer är stora och inte bor hemma mer än ibland. Jag hade inga biologiska barn när min man o jag träffades - grabbarna var då 5 och 6,5 år. Jag har alltid varit tydlig i att jag är Anna - de har redan en mamma och en pappa, så de behöver inte förvirras mer i det. Vad gäller "uppfostran" har vi absolut delat på regler och värderingar här hemma, jag var nog strängare då när de var små och lite mer "ja, ja - det är väl inte hela världen" nu när vi har två gemensamma barn, men det tror jag mer beror på att de liksom var först och man är alltid lite mer noga med första barnet?! Man lär sig med tiden att välja sina strider och fundera mer över vad som är "livsviktigt" även om det gäller gemensamma barn, eller hur? Vad gäller typiska mamma/pappauppgifter, typ föräldramöten/utvecklingssamtal har jag ALDRIG varit med! Av den enkla anledningen att jag inte är deras förälder och att jag inte ens har aspirerat på att ta den platsen! Det vore otäckt! Läxor däremot har varit min stora grej eftersom jag har tyckt att det har varit roligt och det har funkat bäst! Jag har så svårt för det där att det är så svart eller vitt - antingen tar man avstånd från barnen, eller så slukar man situationen med hull och hår och blir mer mamma än mamman sjlv om ni förstår hur jag menar?!--- Jag tror att det bästa man kan vara är en trygg och kärleksfull vuxen, sedan behöver man inte krångla till det genom att kalla barnen för "bonusbarn" och sig själv för "styv-/bonusmamma" - varför inte bara kalla sig bonusvuxen? Vår relation idag i vuxen ålder är väldigt avslappnad och rak - när äldste som 18 årig skulle åka två veckor till Turkiet var det jag som stoppade ner kondomer i necessären och pratade lite om det där med vad man kanske ska tänka på när man är iväg ett gäng.... Det har inte alls varit en solskenshistoria under årens gång, men jag har alltid hållit mig borta från dispyter med biomamman för vem gagnar det? Inte barnen i alla fall! I somras tog äldste pojken studenten, och lyckligast var han över att vi firade honom med stort kalas TILLSAMMANS! Alla var hemma hos oss, släkt från alla håll och kanter! För man måste klara av att vara vuxna - oavsett hur det ser ut runtomkring måste man alltid vara vuxen, och att vara vuxen är att alltid måna om barnen i första hand! Vill man inte det ska man lämna relationen omedelbart! Svisch plisch - vad långt det blev...?

Kan med gått samvete säga att jag röstade på alternativ 1

"älskar min styvbarn som mina egna och behandlar dom därefter" eller vad det nu stod :-

Svarade annat eftersom inget alternativ kändes helt rätt....Oavset tite så tar vi alla hand om dom, i vårt hem är skulle man dock kunna tro att jag är mamma o han styvpappa pga att jag är så mycket mer engagerad i barnen. Barnen gillar mig och jag dom och vi kommer alltid överens. Däremot älskar jag inte dom på samma vis som min egen, helt omöjligt och normalt anser jag men jag ser att det finns många som älskar andras barn som sina egna, imponerande!