Vårt förhållande blir tystare och tommare...

I går trodde jag att min son skulle få ett syskon. Det var egentligen lite för tidigt, han är bara sju månader, och vi hade inte planerat ett till barn än. Snart men inte nu.

Min mens var fem dagar försenad, vilket den aldrig är. Jag väntade och väntade på att den (inte) skulle komma. Många tankar och känslor passerade, som att det inte passade nu ? jag hade ju inte hunnit gå tillbaka till jobbet än, inte hunnit få tillbaka min vanliga kropp eller liv heller för den delen. Hur skulle vi fixa det ekonomiskt och skulle vår relation klara det? Det var vad min hjärna sa till mig, men varje gång jag var på toaletten så önskade jag med hela min själ att mensen skulle fortsätta att vara försenad.

Imorse kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att få veta hur det stod till. Kl 6.30 smög jag upp och gjorde testet. Hjärtat bultade av spänning, om det var negativt var det lugnande pga alla praktiska saker men om det visade plus, herregud vad skulle jag göra då!? Ett blått horisontalt streck flinade åt mig efter att de rekommenderade två minuterna passerat. Negativt. Inte gravid. Vilken tur! Vilken sorg!

Jag gick och la mig igen, fortfarande med bultande hjärta. Bredvid mig sover min älskade helt ovetande. I fem dagar har jag försökt att tala om för honom vad som pågår men utav någon anledning så kommer inte ett ord fram. Inte ens när han frågar hur det står till. Jag blir stum och får nästan flyktkänslor när han trycker på och frågar flera gånger. Jag låtsas ta hand om disken, tvätten vad som helst för att slippa prata. Ibland låser jag in mig i badrummet och låter vattenkranen spola så det verkar som jag duschar, när jag istället sitter och gråter på toalettstolen. Jag vill inte att det ska märkas när jag kommer ut så jag undviker honom, släcker lampan och går och lägger mig.

Så här blir det alltid när jag känner mig otillfredställd, olycklig, förbisedd osv i vårt förhållande. Istället för att tala om vad som är fel drar jag mig undan mer och mer. Han märker ju så klart hur det står till och blir orolig och ibland arg för att jag inte kan svara och bara är tyst.

Jag är rädd för att det här är en ohållbar situation och att jag behöver hjälp med att komma ur det här onda mönstret. Jag kan inte tänka mig att lätta mitt hjärta helt och fullt för någon, tex en terapeut för att då skulle jag gråta så mycket att det vore omöjligt att höra vad jag sa, om jag nu skulle få fram några ord. Det har mer eller mindre alltid varit så här sen jag var liten. Jag har alltid varit dålig på att kommunicera vad jag vill, prata om känslor och stå på mig. Jag kan vara modig och göra det för andra men inte när det gäller mig själv.

Så min sorg över barnet som jag så innerligt önskade vet han inget om och vårt förhållande blir tystare och tommare för var dag. Ofrivilligt skjuter jag honom ifrån mig och stänger mitt hjärta.