självsvält!! kontrollbehov!!

Hej!
Känner igen mig i din beskrivning, är också 26 år och "besatt" av vad jag äter, räknar ständigt kalorier och blir glad när vågen visar mindre än förra gången. Fick dock barn för 7 mån sedan och tyvärr kunde jag inte amma honom så länge på grund av ovanstående. Jag åt och drack helt enkelt för lite så mjöken tog slut. Jag vet av erfarenhet att ditt problem är alvarligt och om du inte gör något nu så kommer det att bli ännu värre och för din egen skull och för ditt barns skull så måste du agera nu. På BVC t ex så har dom kuratorer som man kan få prata med, kostnadsfritt. Jag gjorde det och bara att få prata med någon gjorde att det blev lite lättare, bra är om du kan ta med din sambo så att han verkligen får höra vad din ätstörning innebär. Kanske blir det då lättare för honom att stödja dig hemma. Väljer att vara anonym då många känner mig inne på FL och jag vill inte att de ska veta mina problem, trots att jag innerst inne vet att dom förstår. Kramar

Ja det låter som om du är i riskzonen.
Jag befinner mig där även jag.
Pga en sjudom har jag nyligen i rasande fart gått ner 15 kg. Jag hade lite att ta av, men nu är jag rätt så smal..rätt så.. inte perfekt med andra ord.
Jag kan inte äta vanlig mat utan får näringsdrycker.. trots att jag vet hur jag ska ta dem så slarvar jag medvetet men ändå omedvetet. Jag vill fortsätta att gå ner, trots att det egentligen räcker. Jag har blivit helt tossig i skallen av det här, men ändå vill jag inte stoppa viktminskningen än.. Någon borde egentligen ruska tag i mig och banka vett i mig. För jag VET att det jag gör är fel, självtyranni..men det KÄNNS så jävla bra när man går ner i vikt.

Kankse kan vi stötta varandra och dela med oss av våra märkliga tankebanor?

Vi kanske måste hitta ett annat belöningssystem än viktnedgång? Snygga kläder..men då måste man ju va smal o snygg förstås...hmm..

Vi kanske kan belöna oss med upplevelser? Istället för att bisarrt njuta av svälten kanske vi kan njuta av någon upplevelse som är helt friställd från vår viktfokus. Vad tror du om det? Tyvärr lider jag av näringsbrist så jag är inte så kreativ.. (Lite humor finns dock kvar) Tips mottages tacksamt.

ÅÅåå, så skönt att det finns fler. Eller skönt och skönt.... egentligen är det ju hemskt. JAg kunde heller inte amma speciellt länge eftersom jag varken åt eller drack tillräckligt och det tycker jag egentligen är värst, för hennes skull borde jag kunna äta men jag kan inte. Nu äter jag högst en gång om dagen och mår sen oftast jättilla och vill helst stoppa fingrarna i halsen eller något.
Min sambo är jättegullig och har ganska så bra koll på mig. Vi äter bara sånt som jag bestämmer och hellre lite än ingenting alls och sen brukar vi promenera hela familjen efteråt så maten "smälter bort", illamåendet försvinner. Sen är det lite så att om jag äter kvällsmat en hel vecka så brukar han ge mig något, eller låta mig köpa något jag vill ha. Och det gör endå att man har lite att kämpa för. Man ska nog verkligen tala med sin sambo för oftast så vill de ju hjälpa en och det blir lättARE OM MAN HJÄLPS ÅT.

Det var hemskt att läsa 1140546 inlägg
Jag är fd anorektiker med en vikt som lägst på 36kg till mina 168cm.
Ni försöker styra er omgivning helt klart, särskilt anonym 1140546.
Ni är ju jättesjuka och behöver hjälp. Inser ni inte att hela ert ätbeteende och era problem kring vikt och mat kommer att påverka era barn???
Ta ansvar och sök hjälp!!!

Till Anonym 1140546: Du styr din sambo på ett hemskt sätt, inser du inte det själv? Tycker du att man ska få saker för att man äter mat av sin sambo? Förstår du inte att din sambo är desperat?
Du behöver verkligen professionell hjälp.
Lycka till allihop, men sök hjälp!
Man kan dö av anorexia. Det gjorde nästan jag.....

Anonym 1164290:

Självklart vet vi att det vi gör är sjukt snett galet ja allt det du skrev. Men demonen "översten" inom oss har förtillfället sista ordet. Som jag skrev tidigare, jag vet att det jag gör är fel, men det känns så jälva skönt att gå ner lite till och lite till.
För mig som inte kan äta mat har detta varit en stor orsak till mina tankebanor, när jag gick ner i vikt ja då var det ju positivt. Alla gratulerade mig till viktminskningen..det triggar mig..men något inom mig driver mig, helt klart. MEN vi som har dessa problem är naturligtvis medvetna om att det är ett problem, att det är farligt annars skulle vi ju avslöja oss, be om hjälp osv.

Märkligt att du som varit i den sitsen inte minns det :/
Anonym 1138217 samt 1138253

*förklaring* Det jag menar är, vi vet att det är farligt osv..men vi VILL inte söka hjälp än.. det som driver oss tillåter inte det Än..
du som varit i denna sitsen borde veta hur det funkar. Man smusslar och ljuger konstant. En problematik som måste bemötas från annan vinkel, därav mitt förslag på någon belöningstaktik. För det vi gör genom självsvält är kontrollerar och belönar oss. Genom andra belöningssystem kan man börja att beta av problemen. Tar man bort hela "belöningen" eller "njutningen" och tror att det ska "hjälpa" då vet man inte vad detta handlar om.

Till 1164701:
Det som skiljer mig från er är att jag alltid gått i terapi. Jag insjuknade som sjuttonåring och blev av min gymnasieskola tvingad att gå i terapi på BUP. När jag var vuxen sökte jag sedan hjälp igen och blev remitterad till vuxenpsykiatrin. Jag har gjort det mesta och varit JÄTTESJUK. Jag fick hjärtarytmi som nästan ledde till att hjärtat och njurar etc lade av. Så jag vet VISST. OCH HAR INTE GLÖMT!!!
Men jag hade INTE barn och jag gick i terapi, även om jag vägrade äta, för att jag hoppades på att jag skulle våga börja äta någon gång, om jag bara fortsatte att prata om det.
Jag menar bara att ni har B A R N. Jag menar att anorexia eller ätstörningar är en allvarlig sjukdom, som i värsta fall kan leda till döden, och att när man har B A R N, så ska man ta ANSVAR för mer än sig själv. Era barn bad inte om att få komma till världen. Anorexia är inte annorlunda än missbruk när man har barn. Så jag anser att har man barn så söker man hjälp. Så är det bara
Jag vet också att man gärna skyller ifrån sig när man är sjuk. Och att man inte vill bli hindrad från att svälta. Och att det känns som om världen rasar om man inte får svälta etc etc.
Alla de sakerna minns jag och förstår verkligen hur det känns. JAG HAR INTE GLÖMT (Jag är fortfarande underviktig, väger ca 49-50kg till mina 168 cm. )

Men ni har barn tjejer, något som jag drömmer och längtar efter.
Och när man har barn så har man ett ansvar som vuxen. Punkt slut

Anonym 1166382
Oj vad du tycker och tycker och känner starkt!
Många av oss går i terapi, sitter och resonerar klokt hos psykolog/psykiatriker men sen så gör vi helt annorlunda.

Du har så rätt i det du skriver att vi har ett ansvar, du har så rätt att vi behöver hjälp men det jag menade var att vi vet allt det där..TYVÄRR! Det är inte för inte människor dör i den här sjukdomen, så svårt är det ju det borde du veta eller hur.

Jag märker att det är känslosamt för dig, men var kommer man genom att "läxa upp" någon?

Vi är nog ett steg på vägen genom att vi erkänner för varandra, om än anonymt, att vi har problem. Vi sitter ju faktiskt här och diskuterar det. Något som oxå är positivt är ju att vi faktiskt är medvetna om den otrologa osunda driften och hur den kopplat grepp på oss.

Så åter till mitt första förslag..
Kanske kan man pröva att belöna sig på andra sätt, som är nyttiga för oss och hjälper oss på rätt spår?

Ja jag tycker en himla massa, och det är inte så konstigt då jag har varit så sjuk som jag har varit.

Jag vet det komplexa i sjukdomen.
Och nej det hjälper inte att läxa upp någon.
Vet inte varför jag försökte ens . Och läxa upp handlade det knappast om. Så typiskt anorektiker att reagera så. Inta försvarsposition istället för att tänka/KÄNNA efter.
Antar att jag blir frustrerad när jag läser era inlägg.

Trist sjukdom verkligen.
Man når inte fram.
Diskussionen är så låst.
Skillnaden var att trots mina 36kg så var jag alltid öppen för diskussion.
Och jag hade inga barn.
Men jag ska låta er fortsätta peppa varandra.
Whatever that works liksom.

Lycka till...

Det är en sjukdom precis som alkoholism..det borde du veta du som varit sjuk som du säger (syftar på den anonyma påhopparen).och vet du hur det är så borde du försöka komma med lite sympati i stället för dessa tjejjer är inte redo att söka hjälp just nu...
JAg vet jag oxå för jag har oxå haft anorexi som var väldigt allvarlig ...fortfarande ätstörningar kvar och inte ens ätstäörningar är kul för det innebär en djävla massa ångest!
Stå på er flickor och försök snälla...det går att ta sig ur helvetet...försök (även om jag vet att ni gör det) tänka på era små...de vill ha en glad älskande mamma att känna trygghet hos...
JAg är övertygad om att ni inte vill något hellre än det men jag ville nog bara säga att ni har mitt fulla städ i allt...stora varma kramar från en annan med matkomplex...

Anonym 1190848.
Det är naturligtvis med välmening som du reagerar som du gör, och självklart är det känslosamt för dig. Det är verkligen bra att läsa att du blivit bättre!

Det är en komplex sjukdom. Många av oss hamnar här av olika orsaker och därför kanske man måste ta till olika metoder. Många som lider av anorexi/bulimi har inte ens hamnat där pga viktproblem. Det är en slags ventil för självkontroll. Att det under själva svälten väcks andra destruktiva tankar är nog inget ovanligt.

Jag skulle kunna "ursäkta" mig med att jag faktiskt inte kan äta, detta pga av annan åkomma. Det märker inte barnen av som Självsvält för de vet ju hur läget är. Att mamma (jag) blir smal beror ju på den andra åkomman, alltså inte någon typ av anorexi..

Men jag vet bättre än att ursäkta mig, jag vet att jag ligger risigt till. Därför sitter jag faktiskt här och pratar om det, erkänner hur jäkla knäpp jag vet att jag är. Vad gör jag i detta läget? Ja jag läser funderar lär känna mig själv och går i terapi..detta samtidigt som jag fortsätter att gå ner i vikt.

men det är ju ändock så att den andra åkomman initierade själva avmagringsproceduren, hetsen och tankarna kring detta. Däremot har det nog legat nära till hands för just mig, så därför trillade jag dit.

Det är inte bara att äta o vara glad tyvärr. Äter man mår kroppen bra, men man mår dåligt psykiskt. Svälter man mår kroppen dåligt, men man mår superbra psykiskt..iallafall vad man inbillar sig.
Den njutningen som man känner behöver omplaceras tror jag. Man måste hitta fler stimulanser och flytta fokus från att kontrollera sig.

Du kanske kan berätta mer om hur du gjorde, rent konstruktivt. Hur ser livet som "normal" ut. Blir man någonsin "normal" efter sånt här?

"Påhopparen" här:

Jag blev så sjuk att jag fick välja på om jag ville leva eller dö. Det handlade om dygn för min del, kritiska sådana, där jag hade mycket svårt att välja pga min låga vikt, jag hade liksom redan börjat avlida egentligen. Men sedan dök en tanke upp, som gjorde mig hemskt ledsen, och det var att jag aldrig skulle få några egna barn;att jag hade gått igenom hela skolsystemet och mer därtill, men jag skulle aldrig få nytta av det etc.
Jag valde livet. Och jag fick börja om från noll. Jag fick börja med välling och yoggi, pulvermos, spenat, tomatsoppa, barnmat osv.
Jag hade då inte ätit en riktig måltid på fem år, utan endast levt på blandgodis och enstaka matbitar.
Det här är ingen tycka- synd- om-berättelse, utan bara en kort berättelse om hur jag blev "frisk".
Nio års terapi har även hjälpt till.
Man behöver ta reda på varför man gör som man gör(kontrollbehovet), om man ska kunna bli frisk.

Tips...kan väl vara att ta sig tid då det gäller ätandet..att börja våga smaka på maten...att fylla tallriken med mycket grönsaker i början... men allra bäst har flytande föda fungerat på mig då jag skulle börja äta...
Soppor tex, men inte pulversoppa isf...utan riktig soppa...gärna med ädelvisp i...
Pulvermos...

Att köpa mindre åtsittande kläder fungerade också.
Att läsa en massa skönlitteratur.
En bok jag varmt rekommenderar :"Leva av luft" av Jennifer Shute
Den beskriver det komplexa i sjukdomen så himla bra.
Jag vet att det är ett helvete tjejer, så försök att inte känna er påhoppade. Utan tänk på mig som någon som ruskar om er...
Jag blev bara så himla frustrerad när jag läste

Lycka till!

Jag har varit i er situation!

Sök hjälp innan det går för långt. Du måste inte känna dig döende för att söka hjälp. Du har barn att ta hand om och vara förebild för. Låt inte "fel" person i dig styra. Ta tag i detta NU - för dig och ditt barns skull, annars kan du dö.
Alla former av ätstörning medför en dödsrisk om man inte söker hjälp i tid!!!
Glöm inte att ni är älskade för dem ni är - av era barn. Och de vill hemskt gärna ha kvar sina mammor. Friska....
Kram på er

Kanske är det så att för många måste en kritisk vändpunkt till för att kunna bli frisk. Man måste ner till botten för att ta sats uppåt så att säga, vad vet jag.
Anonym 1199892
Tack för att du delade med om din historia och jag upplevde dig inte som påhoppare, vi behöver kanske någon som ruskar om oss ordentligt. Det handlar nog om tajming helt enkelt.

Trådstartare, hur går det för dig? Hoppas verkligen att du kan njuta av din bebis.

/ Anonyma belöniingsteoretikern

Är en av dom som skrivit i denna tråden, har ätstörningsproblem. Satt och läste alla inlägg precis och när jag kommer ner till slutet av sidan så får jag syn på en annons som verkligen blir ironisk på denna sidan. Rubriken lyder "Söker du en viktkontrollplan som verkligen fungerar". Var bara tvungen att kommentera detta, var man än tittar så dyker dessa annonser ständigt upp som ett påminnande.

Jag har haft/har anorexi och vet vad du går igenom. Det hänger med en hela livet. Det är en sak om du inte har barn MEN nu har du fått ett barn.

Man kan inte vara så egoistisk att man fortsätter att bete sig såhär när man har ett hjälplöst liv att ta ansvar för. Det är din skyldighet att leva på ett sånt sätt att ditt barn inte far illa och i det ingår att ha en mamma som orkar finnas till för sitt barn.

Du säger att du är nöjd med att gå ner i vikt när du ammar. Vet du att när du bantar och ammar så går alla gifter som du har i kroppen över i mjölken och du pumpar ditt barn fullt med dessa. Vill du göra det mot h*n? Deras kroppar och immunförsvar klarar inte av det.

Du måste ta ditt ansvar och reda upp dessa tankar för ditt barns skull. Dina matvanor och viktfixering kommer du att överföra på ditt barn. Vill du att ditt barn ska en sån förebild?

Jag vet att jag låter hård men det är sanningen. Jag vet vad jag talar om jag har dragits med den här sjukdomen (för tankesättet finns alltid där även om jag idag är normalviktig) sen jag var tolv. Jag insåg att jag måste göra en förändring när jag blev gravid och idag mår jag jättebra.

Det är du och bara du som kan ändra på din situation för det är du som bestämmer dig för att späka din kropp ingen annan.

Det finns ingen enkel väg ut, man måste få professionell hjälp. Skaffa det så fort som möjligt för ditt barns skull.