Vi var oense och gav bort katten första dagen!! Gråter!!

För tre månadersedan fick min pappa med familj kattungar.
Jag och sambon valde en svart liten pärla efter att i många år varit utan husdjur.
Längtan blev alldeles för stor för oss båda.
Vi inhandlade massa saker till katten som vi döpte till Gizmo, en jättefin bädd, matskålar, underlägg, klätterträd, fin låda och transportbur, inte tala om alla leksaker.
Så var nu Gizmo då 13 veckor och jag skulle åka till stockholm och hämta honom.
Vi hade sett honom på kort när han var 3 veckor.
Jag åkte själv till stockholm, vi bor i skövde för sambon har precis oprerat sig för gallproblem.
Var där i över en vecka och träffade släkten och umgicks med Gizmo så han skulle känna sig trygg.
Jag älskade honom från första stund.
Han var extremt kelig och kurrade jämt och sov hos mig varje natt.
På tåget hem pep han inte ens.
Så kom vi då hem.
Sambon mötte oss i dörren och jag släppte ut Gizmo ur buren eftrsom sambon har svårt att röra sig.
Gizmo går lungt omkring och tittar, får mat och vilar.
Sambon går och lägger sig utan att direkt ha hälsat på Gizmo, och jag förstår honom, han har varit väldigt väldigt sjuk.
Så dagen går och jag leker med Gizmo, han är ju ändå bara en unge som behöver uppmärksamhet.
Och vi vilar i soffan och kelar.
Han myser som en lite boll hos mig!
Så efter några timmar vaknar sambon och mår hyffsat.
Gizmo som då är väldigt pigg hoppar upp emot handtaget på toadörren och sambon sprutar med en vattenflaska på honom för att han ska sluta och han springer då iväg och hoppar upp emot dörren i datarummet.
Visst så vill man inte att katten ska göra så men han är ju en unge tycker jag.
Sambon säger- kiss kiss ( så som man brukar) men katten tittar inte ens åt honom.
Utan leker med sin boll.
Sambon säger då- Jag gillar honom inte!
Vad menar du? Frågar jag.
-Ja, man ser att han är en problemkatt, och så här avlångt ansikte hade han inte på bilden!
-men snälla du, du har sett an i en kvart, han är jätte go! säger jag.
Men sambon är benhård och Gizmo försöker ta sig ut på balkongen ( klart han trilskas just nu när sambon ser).
-nä, kolla han ger en inte ens ögonkontakt är jag säger hans namn och alla katter lyssnar på s ljud!!
Nu blir jag arg och säger rätt arg.
-Nu får du väl ta och ge dig, han är jättego, du får väl ge honom en chans för fan!
-Men hör du inte vad jag säger? Jag har haft många katter, ingen uppför sig som honom, han är bråkig nu och kommer vara bråkig om ett år, jag vill inte ha kvar honom!
Jag blir då skitarg och skriker och gapar och sambon är ännu argare!
Jag försöker ta upp kattungen men han är ju lite rädd så klart nu.
-Se på honom! Han är inte ens mottaglig för kel! Säger sambon.

I allafall... sambon som jag haft i tio år säger något som verkligen inte är likt honom!
-Antingen släpper du ut honom i skogen eller så drar jag!
Jag blir helt chockad och säger att han är sjuk i huvudet om han tror att man bara kan släppa ut djur på det viset, att vi faktiskt har ansvar över Gizmo.
Vi bråkar som fan i en timme ( vi är lugna av oss annars, dett avar det värsta bråket under våra år) skriker och gapar som bara den och sambon packar sina saker.
Jag vet att han är allvarlig, vi brukar aldrig hota om saker eller så.
Han tänker flytta om jag inte slänger ut katten.
Jag är fly förbannad och vägra och i ilskan och chocken säger jag att vi lägger ut han på blocket, och ger han till en bra familj åtminstonde.
Men sambon hävdar att det kan ta lång tid innan någon vill ha honom, om någon ens vill det.
Och han ska ut nu!
Hade sambon varit frisk hade jag fan slängt ut honom, men han har varit döende så länge och är bättre nu emot alla odds, och katten såg vi som en del i framtiden, så mycket förväntningar.
Men sambon verkade tro att den skulle vara som en robott!
Jag gråter som sjutton och håller i gizmo, i desperationen ringer jag ett katthem och ljuger ihop en historia.
Inom tio minuter får jag komma bort med gizmo.
Alltså, jag var rasande, tårarna rann så jag skakade och jag var så oerhört ledsen.
Jag packade hans favorit råtta i buren och gick och lämnade honom.
Jag kunde ju inte ens säga hans riktiga namn!!!!
Och han är en hane fast de trodde han var en hona, jag blev så arg på dom ( helt utan grund) fast jag visade det inte.
Hela min kropp var känslokall när jag släppte ut Gizmo hos dom.
Just där jag släppte honom var hos ett jourhem, såg ut som värsta knarkarkvarten!
Så fort jag gått började jag störtlipa och jag grina hela vägen hem.
Skämde nog ut mig totalt!
Hela kvällen i går grät jag och i dag har jag så dåligt samvete för gizmo.
Min lilla snutt, han som skulle få det så bra.
Jag har svikit honom, och tänker bara på att han nog är så ledsen nu hos jourhemmet med de andra katterna och 2 rottwailers.
Mitt hjärta skriker efter honom, men nu är det försent.
Jag vet att han kan adopteras bort till en bra familj, men jag är så ledsen.
Jag kommer aldrig förlåta mig själv!
Jag förlåter aldrig sambon heller för detta.
Fy fan alltså, jag mår så dåligt, och det är så olikt mig, i vanliga fall hade jag knappt reagerat, men Gzmo är i mina tankar hela tiden.
Jag ville inte, men gav mig, sambon är nu hur nöjd som helst!
Blir galen snart.
Vill bara skriva av mig, hoppas någon orkar läsa.