Finns det någon som har några tröstande ord? (Ångest och tandläkarbesök)
Hejsan!
Jag skrev precis ett dagboksinlägg på en annan site och kände för att lägga ut dagboken här, om inte annat för att få skriva av mig och ev få några råd och tips. Självklart är alla välkomna att svara, skulle dock bli oerhört tacksam om Du som ev varit eller är i liknande situation hör av dig och berättar om dina erfarenheter.
Kramar från en ledsen TS
Min älskling har ju fått ledigt i morgon så varför känner jag ändå sådan skräck? Bara att uttala ordet bedövning får mig att må illa, frysa och hyperventilera, orkar inte ha det så här!! 
Just nu kan jag omöjligt tänka utan rädslan lamslår min tankeförmåga. HATAR DETTA!! Hur långt har vi till närmaste sjukhus o s v är tankar som kommer? Har varit med om saker när jag var mindre som har med bedövning att göra och sedan dess är jag inte ens säker på att det inte är farligt fast alla runtomkring mig säger det. Jag kanske är konstig som reagerade med att få minneslucka efter att ha fått 4 bedövningar på samma tand, vet inte ens än idag hur jag tog mig hem fast det var nära hemifrån och är förhållandevis länge sedan. Min tandläkare har iofs sagt att det inte kan ha något samband utan att det snarare var chocken som gjorde att jag reagerade så.
Samtidigt borde jag veta att något sjukhus inte kommer behövas men jag vet varken ut eller in längre, bara att ångesten håller på att kväva mig. Har sovit en del i kväll också men det hjälpte tydligen inte (ångesten blir än värre när man är trött). *suck* Måste vänta med att ta fler Atarax (milt lugnande) till senare så att de sitter i hela natten. Önskar jag fick ta Stesolid för de hjälper bättre men dessvärre är de beroendeframkallande. :( Ska iaf ta 2 sådana i morgon bitti, fattar dock inte hur det ska gå iaf eftersom jag ändå hade väldig skräck förra gången inför om de skulle vara tvungna att göra något dyl (tog 2 Stesolid innan då med). Känner att jag bara vill bort, långt, långt bort från allt detta. Går ju redan på antidepressiv medicin som tagit bort depressionen men den här hemska ångesten rår den inte på.
Vad som händer i övrigt? Det är jag i ärlighetens namn knappt medveten om, känns som jag befinner mig i ett vakuum på så sätt. Det finns ett liv fram tills i morgon sedan känns allt annat så avlägset så det finns inga ord för det.
