Damon
Min sambo är från Argentina, men det blir bara han som pratar spanska med barnen här i Sverige eftersom hans släkt inte bor här. Jag är flytande i spanska också, men kommer att prata svenska (eller skånska, hihi, trots att vi bor i Uppsala
) med barnen. Är lite orolig, eller, inte orolig, men undrar lite hur det kommer bli när barnet hör mig och sambon prata med varandra. Vi blandar något fruktansvärt!
Ofta pratar han spanska med mig och jag svenska med honom, men ibland blir det tvärtom, haha! Och sen har vi ju förstås våra egenpåhittade "svanska" ord...
Några exempel (obs! spanskt uttal): "fikar" = att fika, "håldar" = att hålla, "diskar" = att diska.
Dessa ord används ofta av den som pratar spanska för tillfället. Snacka om att vi lär förvirra barnen om vi inte skärper oss! Men ni (som pratar både svenska och spanska) vet ju hur det är; vissa ord använder man mer på den ena än det andra språket och då kommer det naturligt.
När vi träffades bodde vi i ett engelsktalande land, så i början blandade vi spanska och engelska. När sambon lärt sig svenska blandande vi alla 3 språken ett tag, men sedan fick engelskan ge vika för "bara" spanskan och svenskan sen vi flyttade till Sverige.
Ang. de du sa Damon, om engelska böcker så tror jag att det är bra idé. Ska försöka att "inkorporera" icke-dubbade Disneyfilmer, etc., så fort barnen lärt sig läsa (eller tidigare) också. Däremot kommer jag inte att prata engelska med barnen (även om jag har lätt för att växla över och prata obehindrat på eng., så använder jag det ju inte längre i dagligt tal och därför är det inte lika bra som det var förr heller).
Ojojoj, vad detta blev långt! Inte meningen att dra hela min livshistoria (nåja, nästan) ju!