I helgen fyllde hon 3 år, och hennes mamma är i himlen!

Stor kram till dig och din väns familj
Pärnilla med en änglatös och två barn på jorden

usch så hämskt stackars små barn
tänder ett tjus för er alla

Så tragiskt... Det är en stor skräck jag har, att man ska dö ifrån sina små barn.

 Du verkar ändå vara en underbar vän till familjen - tror de uppskattar det enormt! Fortsätt finnas där för dom, det är guld värt!

*kramar till dig och hennes familj*
Anna med *Theodor* och två jordebarn

Vad orättvist livet är Men skönt att höra att dem pratar öppet,(även du) pratar om henne.

Styrkekramar till er alla

Oj skickar massor av varma kramar till dig och din väns familj!!!

Ja hur mycket minns dom...min sons riktiga pappa gick bort när han va 2½..men det e ganska stor skillnad på din upplevelse och min....för min son hade inte den bästa kontakten med sin pappa...
men han vet dock att hans riktiga pappa "bor" på månen...men han kommer nog inte ihåg honom...
 Detta e nu ett år sen!!!!

Massor av kramar till dig!!!

Lilla Mjau eller någon som har förlorat ett barn...

Jag undrar en grej...

När en sån här grej händer vad uppskattar man då hos en vän?
Jag kände hennes man bra, men ändå inte så bra som jag kände henne. Det har blivit så att vi inte pratar så mkt om "det".
Vi kommer helt naturligt in på henne titt som tätt men jag har inte velat vara den som luskar, frågar ut och ger han ett dämpat: "Hej, hur är det" när han eller jag ringer.
Kan tänka mig att det är väldigt jobbigt att folk låter dämpade så fort man hör av sig.

Jag låter som vanligt.
I början var jag lite försiktig men jag har låtit han bestämma takten och han skämtar och skojar själv så då vill han väl ha det så.

Är det så? Finns det de som ringer och frågar " Men hur är det med er?" Hur går det med allt?" med en dämpad sorgsen tycka synd om-röst?

Kan tänka mig att det är jättejobbigt när man har haft en bra dag eller öht??

Har fått känslan att jag är en av få som beter mig vanligt mot han o barnen... Men jag vet inte...Men det känns som om det kan va så...

En nära släkting till mig, blev mamma i slutet av nov-05 till en underbar son, deras första barn som de så länge kämpat för att få.

På nyårsaftonen 05/06 alltså 5 veckor efter sonens födelse, tog en hjärnblödning hennes liv och lämnade sonen och pappan själva här på jorden....

Ibland undrar man vad meningen är...

Ts--> Kram till dig och kram till familjen!! Jag vet hur det är att mista nån som står en nära... jag och M följde varandra genom våra graviditeter (då min dotter är född i början av nov-05) Vi hade så mycket som vi skulle göra tillsammans med våra barn och så lämnar hon oss, helt utan förvarning... 

Jag uppskattade om folk runt mig försökte vara som vanligt, och frågar med ett "Vanligt hur är det" för OM jag ville prata om det så kunde jag ju svara att det inte var bra, eller med ett vanligt svar om att det var bra osv. Men även att man kände att dom inte undviker samtalsämnet, för man behöver prata, ibland. Men sen kan man väll givet viss fråga hur mår barnen och så för om dom inte mår bra och man har en någorlunda öppen relatin till föräldern så berättar man ju, igallafall jag.
Svår balansgång, men jag tror att du gör rätt.
Stor kram till dig som finns hos familjen.

Jag frågar givetvis om barnen och han berättar öppet.

När vi pratar om henne så kan jag även berätta hur jag känner, tänker o funderar.
Så det känns väldigt öppet faktiskt.

Däremot säger jag inte att jag tycker det är SÅ FRUKTANSVÄRT och hemskt och allt sånt. Det vet han att jag och andra tycker så det känns som man inte behöver förklara sånt. Det blir bara jobbigt....

Tack för era svar!

Usch jag har lite panik för att just det ska hända... Att jag ska dö ifrån barnen och de inte kommer att komma ihåg vem jag är.
Att gubben träffar ny som de kallar mamma *ryser*

Hoppas att allt går bra med din väns familj och att de orkar komma över detta....

Känner igen detta så mycket. Samma historia gäller min kusin. Hon dog december för 1 år sedan. Hade precis fått sitt andra barn. Usch sååå hemskt.

Det är så FRUKTANSVÄRT HEMSK att läsa era inlägg. Jag ryser i hela kroppen och tänker mig själv om jag skulle dö och min lilla kille på 2½ år skulle plocka blommor till mig.

Jag riktigt ryser och bli deprimerad av att tänka på döden. Man försöker vara positiv och tänka att man ska leva länge. Jag har alltid fått så ont i magen av att tänka på döden. En bekant dog för några veckor sen och då kommer tankarna upp igen.

Eftersom jag tycker att det är jobbigt och obehagligt att prata om döden så blir det så sällen. Man tror nästan att man är odödlig och att det aldrig händer mig.

Jag har pratat med min mamma om vart man hamnar när man dör och så vidare och det samtalet med henne gav mig ganska mycket lugn och hon sa att de flesta dör med ett leende på läpparna. Men idags läget känns det lika hemskt igen. Jag undviker att prata om döden för det skrämmer mig.

TS: Har varit i ungefär samma sits som du är i. Jag var dock lite yngre (18 år) och mamman som dog var 35 år. Men jag och min famill stod dem väldigt nära och jag stod barnen särskilt nära. De var 2 och 4 år när hon dog (1998) och jag hade varit ofta barnvakt åt dem och särskilt under det året hon var sjuk och åkte in och ut från sjukhuset.
Hon dog i cancer och det var verkligen fruktansvärt. Hon var en alldeles underbar människa, älskad av alla.
Hon åkte egentligen in och ut på sjukhuset hela andra året av den lilla tjejens liv. Så därför blev det nog inte en så stor grej för henne när hennes mamma en dag inte kom hem. Hon förstod ju inte, men man märkte hur hon blev väldigt kramig mot alla och särskilt mot kvinnor. Hon började kalla mig mamma då jag hade haft hand om henne så mycket. Usch, det kändes verkligen hemskt och jag skämdes t.o.m... Ville ju verkligen inte ta mammans plats.
Den äldre tjejen (som varit så lugn och underbar) vände taggarna utåt mot mig. Hon såg väl hur den lilla tog till sig mig så lätt. Hon trodde kanske att jag försökte ta mammans plats.
Pratade mycket med den äldre, för jag ville inte att hon skulle glömma sin mamma.
Hon brukade gunga jättehögt på gungorna "för att jag ska gunga upp till mamma". Hon berättade om drömmar då mamman kommit till henne som en ängel (usch, gråter nu ...). Sen berättade hon att hon gråter ofta, fast utan tårar. Då sa jag till henne att man får gråta med tårar också och att jag brukar gråta med tårar när jag tänker på hennes mamma.
Nu är barnen äldre och de har en "ny" mamma. I början tyckte jag det kändes jobbigt, men barnen behöver henne och hon är en underbar människa. Jag är säker på att deras mamma ser dem och är glad över hur deras liv ser ut idag... Den lilla har glömt det mesta, men den äldre kommer ff ihåg sin mamma och foton hjälper henne nog mycket...

Ja, det är jobbigt när en förälder gå bort. Jag tror det är viktigt att visa barnen att man faktiskt FÅR vara ledsen. Barn måste få gråta och det är viktigt att prata om mamman och visa bilder. Men sen måste barnen få en vardag också där de faktiskt får glömma sorgen.
Visa pappan att du finns där och låt inte ledsen varje gång ni pratar, utan berätta att du finns där om han vill prata eller ha lite avlastning.

Kram och lycka till...

Jen80, nej jag låter inte ledsen när han ringer. Jag är vanlig. Jag har sagt att det är bara att ringa om han behöver hjälp. Jag erbjöd mig ta barnen när hans jobb skulle åka bort på konferens, så han vet att han kan fråga om det vore nåt.

Igår var vi (jag o sonen) och hälsade på dem igen. Vi promenerade till en lekplats och under promenaden så kom dottern (nu 3 år) och tog min hand och gick brevid mig. Söt!
Grejen är att jag har inte träffat henne så mkt sista året av mammans liv då mamman var infektionskänslig under långa perioder så jag har inte kunnat hälsa på så mkt men ändå så är hon oblyg och "tar kontakt". Vill även att jag ska ta emot när hon hoppar osv. Så man märker att hon söker kvinnlig kontakt... :,(

Det är så kul att barnen har så kul i hop och sonen skiner jämt upp när vi kommer och kommer å kramas...(å då är han ändå en TUFF 9-åring) ;)

Första ggen jag var hemma hos dem sen hon dog och barnen har små bilder av mamma vid huvudändan vid sina sängar. Så gulligt. Så kan de säga godnatt till henne varje kväll.... Puh...*tårögd*

TS: Usch, ja man blir verkligen tårögd när man tänker på det . Dessa tjejer jag känner hade också foton på mamman vid sängaveln där de sa god natt varje kväll.
En gång skulle den äldsta tjejen ha på sig ett par alldeles för stora strumpor till dagis. Jag sa att hon inte kan ha dem, för de är så stora. Då sa hon att mamma hade kommit med dem en natt "nu när hon är en ängel"... Klart tjejen fick ha dem till dagis!! Det var hennes mammas strumpor.

Jag tror du gör vad du kan för familjen. Det räcker med att man finns där och att de vet om det. Mycket mer kan man inte göra...

man kan inte förstå varför sånt händer.
*kram*