Finns det någon styvfamilj som fungerar?

Men det finns väl ingen familj som fungerar till 100% utan tjafs osv?! Varken styv eller "vanlig"...

Tjafs o tjat är det ju i alla familjer oavsett hur konstellationen ser ut. Det ingår lixom när man har barn.

I övrigt fungerar vi som en lycklig "ny" familj, med mina barn o vårt gemensamma o allt vad det innebär.

Inte ens min egen nuvarande familj fungerar helt problemfritt till 100%!!!

Men relationen med min mans ex och deras gemensamma son fungerar riktigt bra!! Min uppfattning är att det beror på biomammans välvilja och goda/sunda inställning samt att de rett ut sina "skilsmässo-/relationsproblem" på rätt sätt och i rätt tid. Självklart uppstår konflikter, men de får man ju ta itu med som vuxna människor under resans gång. Huvudsaken är att de vuxna kan prata med varandra och resonera sig fram till gemensamma beslut som gynnar de flesta bäst... (Så en liten eloge till Helen72a ) /Viola.

HÄR!!!

Vi har inga bråk, inget tjafs och tydliga regler för både föräldrar och barn.

Håller med Jojjo 113
Men här är en familj som fungerar till 99,9 % i alla fall..
Och det känns bra,.
Vad är det du undrar eftersom du frågar..
Jag tror att mycket tjafs kan undvikas om allas fokus är att barnen ska ha det bra i en familj " styv familj"..
Hur en en styv familj har det och hur det går hänger mer på de inblandade personer som i sej har förmåga att hantera sina känslor och situration en själva ordet ..styv familj.. som ibland klingar illa nu för tiden i vissa öron..

okej nu är min sambo 20år, men han har haft stuvpappa i över 15år, och styvmamma i 6år, han har varken bråkat med sin mamma eller pappa eller sina styvisar NÅGONSIN!..
hans bror som nu är 25år har bråkat en gång med sin pappa under 25år, aldrig med styvisarna..
Fast å andra sidan deras styvmamma är enormt knepig, men dom har aldrig bråkat utan det tog ca 2år innan hon ens sa hej till sambon o hans bror, tog 6 månader innan hon sa något till mej, så hon är lite "knepig" men det har aldrig varit bråk eller tjafs mellan någon av dom, ja förutom brodern o pappan en gångn på 25år..

Önskar att våran familj bli lika fridfull, kommer nämligen själv från en familj där bråk/slag mm var vardag...

Kan klargöra att jag menar inte att man hatar varandra, men perfekt (vad perfekt nu är) fungerar nog inte många familjer. Vi älskar varndra, men bråkar gör man lite grand trots allt. Jag tror det är nyttigt att rensa luften mellan varandra imellanåt då alla människor har olika behov och därför är det svårt att vara överens trots regler och rutiner..

Kan tillägga också att jag varit växt upp i (varit barnet) två styvfamiljer.

Självklart är det tjafs i alla familjer, oavsett.
Efter att ha varit med här ett tag ser man återkommande problem som tex klädinköp, vad ingår i underhåll, barnbidrag, hämtning/lämning osv. Jag ville mest ha lite tips på hur man får det att funka 100% (eller så gott som) med såna enkla praktiska saker. Problemet hos oss är nog att jag engagerar mig mycket i barnen, och att bion och vi inte har samma uppfattning om tex vad som är praktiska bra kläder.
Älskar varandra i familjen gör vi också. Biomamman tycker vi är lite konstig ibland, men det är inget bråk eller tvist. Lite olika åsikter som sagt...

Jag skulle låta biomamman "bestämma" (ha sista ordet) efter så god överenskommelse som möjligt med pappan... I de frågor som rör er gemensamt!! Det är ändå hennes barn. /Viola.

Jag är själv styvis men bråkar lika mycket med min styvpappa som min bio pappa hahah som om det skulle vara någon tröst. men jag älskar min styvpappa och pågrund av att min pappa fick en storke när jag var 12 så har min styvpappa fått ersata honom ganska mycket.

I våran familj fungerar allt prefekt skulle jag vilja säga, sambons ex och han är fortfarande goda vänner och allt funkar kanon. I bland så dricker vi kaffe hos varandra och har det allmänt trevligt.

Jag har en son sedan tidigare äktenskap och är omgift.
Det fungerar mycket bra och min man tog min son till sitt hjärta från första stund de träffades.
De har en perfekt relation och det är så roligt att se dem tillsammans, de hittar på mycket saker på egen hand som t.ex går och badar på söndagar m.m.
Jag har aldrig upplevt att det skulle vara några problem eller liknande. En bättre styvpappa kan inte min son få.
Det fungerar utmärkt med min ex-man och hans sambo, vi har en bra kontakt och vi kommer i stort sett överens om allting, det känns också mycket bra, inte minst för min sons skull.

Hur vi lyckats? Vi sätter sonen i första rummet, han ska aldrig få uppleva att vi bråkar inför honom. Om vi är oense om något så tar vi det på telefon när han somnat eller inte är i närheten, men det har inte hänt många gånger.
Jag är glad att jag och min exman har en samma syn på det, det är ju inte vår sons fel att inte vårt äktenskap höll.
Nu är vi bägge lyckliga på varsitt håll med nya livskamrater, ingen tjänar på att vara bitter, hämndlysten eller liknande.

Det funkar faktiskt bra för oss.
Min karl och hans ex är goda vänner och jag "funkar" åxå tillsammans med henne.

Jag tycker inte att det är så kul att umgås med henne - även om hon är trevlig. Men det beror mest på att jag varje gång jag ser henne påminns om att de haft sex och att han älskat henne...

Vi äter middagar ihop ibland och firar födelsedagar och vissa högtider ihop. Ibland har hon passat min dotter. Hon ringer ofta till mig om det är något med barnen eller om hon vill att jag ska fråga lärarna något när jag hämtar dem i skolan.

Det är superbra att det funkar - för jag har en helt värdelös relation med mitt ex (min dotters pappa). Jättejobbigt! Med både soc och polis inblandade...

Tillägg:

hos oss är det så att barnen har två uppsättningar kläder. En hos sin mamma och en hos oss. Det enda vi då behöver tänka på är att lämna tillbaka hennes kläder som hamnat här osv.

Dyrare saker som vinterskor etc delar de på. För det mesta köper jag grejerna eftrsom jag tycker det är kul och de inte är speciellt intresserade.

Jag håller nog med den däruppe nånstans som skrev "Finns det någon familj som fungerar till 100%?
Vår funkar rätt bra tycker jag. Jag har en styvdotter som fyller 9 i vinter. Hon var 3 år när jag och hennes pappa flyttade ihop. Nu tror jag att det faktum att hennes mamma inte finns i livet på något sätt gör att mina/våra problem blir annorlunda än de som har en bioförälder kvar i livet. Vi är en familj. Hon flackar inte fram och tillbaks- hon bor ju här jämt. Och har dessutom fått två småbröder. Men det finns ju fortfarande saker- små små konklikter som knappt syns och som kommer mer och mer sällan- men min man t ex tar oerhört illa vid sig vid allt som liknar någon sorts kritik mot dottern, från mitt håll. Jag får vara väldigt pedagogisk eller helt enkelt välja bort striden. Får strider blir det nog. I alla familjer. Särskilt de med barn.
Svamligt va?

För vår del så fungerar det jättebra. Min sambo menar att det är mitt "fel" att han och sonens mamma har fått en bra kontakt.

Jag har en styvson som är 14 år, han blir 15 år i december. Det har fungerat jättebra hela vägen. Visst har han varit trotsig, men så länge man håller sig lugn och kan prata med dem och lyssna på dem, så löser det sig.
Relationen mellan mig och biomamman fungerar kanon. Vi är kanske inte bästa vänner men vi kan prata i telefon och annars också. Vi brukar träffas ibland. Jag brukar passa hennes andra barn ibland, även hennes styvson.

Varför ska man inte kunna umgås och träffas och ha trevligt för att de har barn ihop? Man måste ju tänka på barnen.

jag vet inte om det kan göra nån skillnad men efter att man själv varit uppväxt med skillda föräldrar ( har inget minne av dom tillsamans) tror jag att man kan få det att funka med sina styvisar på ett helt annat sätt man kan känna sig in i deras situation på ett helt annat sätt.

Jag kan säga att vår familj funkar riktigt bra trots små bråk mellan bio föräldrarna.
Det viktigaste som styvis är att inte försöka ta plats och styra och ställa utan att vara en kompis och nån dom kan prata med.
Men bara för det så ska man ju hålla reglerna och säga ifrån om nått är fel.

blev lite krångligt men tror många förstår