Har en fråga till er som blivit lämnade av era män för en annan kvinna, men där männen efter ett par månader har ångrat sig.
Hur har ni gjort? har ni tagit tillbaka honom? och hur har erat förhållande blivit efter det?.
Min sambo lämnade mig och barnen för ett par månder sedan men börjar vad jag tror ångra sig lite. Tänker inte ta tillbaka honom, men jag undrar ändå om det går att gå vidare?.
Klart du inte ska ta tillbaka honom!!! Du är värd det bästa!! och insåg han inte det första gången så varför skulle han inse det den andra ?
Jag skulle aldrig ta tillbaka mitt ex, jag är värd så mycket mer och nöjer mig inte med något halvdant.
Tror du klarar det här!!
Tack nett75!
Tänker inte ta honom tillbaka, men kan inte säga att det inte gör ont. Väntar vårt andra barn med honom så det känns väldigt jobbigt att ha blivit lämnad för en annan, som han dessutom bara kännt i ett par månader.
Men jag vet att både jag och barnen har det bättre utan honom.
Jag är värd bättre och detta kommer bli hans förlust och inte min.
Tror med att du klarar dig.
Är rätt vanligt att man ångrar sig. Kommer ihåg att efter ett par månader när jag verkligen började stå på egna ben, så sa en kompis till mig. Nu är det snart tid, nu kommer han vilja tillbaka. VA? Nej, inte han.
DAgen efter frågade han om han fick prata med mig. Å frågade ifall han fick komma tillbaka (jag höll på att skratta ihjäl mig). Men fy, det var hur jobbigt som helst. Nästan värre än första brytningen. Nu skulle det ligga på mig, fast jag såg mycket lite tecken till att han slet för att komma tillbaka och jag sa att för att komma tillbaka skulle det krävas hårt arbete. Av oss båda, men han ville nog tillbaka av bekvämlighet.....(man vet vad man har).
Oavsett hur det går tror jag man kan behöva prata med hjälp av utomstående, när han ville komma tillbaka och jag gick och våndas slutade vi tyvärr med familjerådgivningen. Nästan när det behövdes som mest.... 
. Fast det är lätt att vara efterklok.
Var rädd om dig!
Hej TS!
Ville berätta min story, den verkar skilja sig från dom andra som svarat. Iaf....när mina föräldrar var runt 40 så träffade min pappa en kvinna på jobbet som han inledde en relation med. Han flyttade ifrån mamma och oss och ansökte om skilsmässa. Men man har ju 6 månader väntetid ang. beslut och efter dom 6 månaderna hade pappa ångrat sig. Gräset var tydligen inte grönare på andra sidan! Mamma och pappa jobbade på sin relation, mamma var stark nog och ta han tillbaka, inte bara för hennes skull utan även för oss barn. Hon valde att ge deras äktenskap en chans till....och jag kan tala om för dig att dom har aldrig varit lyckligare än nu. Min pappa gick igenom en enorm 40-års-kris men är nu väldigt tacksam att mamma var så storsint och förstod....Ett äktenskap kan alltså bli bättre av en sådan grej. Det blir nog vad man gör det till och vad man vill. Båda måste ju kämpa...men du kanske borde tänka lite på dina barns framtid? INget kul att leva med skilda föräldrar? Det kan ingen komma och säga....
Lycka till!
min man o jag gick ifrån varnadra när vår äldste var 1år ungefär alltså vi hade då bara ett barn.. vi var ifrån varandra 6månader ungefär.. när jag äntligen började stå på egna ben o träffat en ny o kanske börja på nått nytt med (min man träffade aldrig någon annan utan vi valde o separera för allt bråk så det e kankse lite annorlunda)
då kom min man o ville försöka på nytt
idag har vi två barn till o gift oss.. vi var inte gifta då
Visst kan allting bli bättre en annan gång...
Men jag skulle nog ha väldigt svårt att förstå hur man som man kan lämna en gravid kvinna för en annan....det är inte riktigt rätt läge att vara egoistisk då.
...det finns massor av lyckliga återföreningar.
Men beroende på hur en brytning gått till å hur man känner tillit och vilja till att verkligen få det att fungera så blir utfallet olika. Var orsaken till att en skaffade en ny partner en del i ett mönster, eller nått som han/hon vart drabbad av etc etc.
Är ju ofta inte bara att komma tillbaka tror man måste bygga på nått nytt, saker ändras man behöver bygga tillit till varandra å börja prata med varandra och lyssna så man inte vänder sig till andra när man känner att vardagen blir för tråkig.
Barn mår bäst med föräldrar som mår bra, oavsett om de är skilda eller inte. 
Hej!
Har precis varit där du är. Han lämnade mig då jag var gravid, sen kom han tillbaka, och nu har han lämnat igen. Min slutsats är att man måste vara mkt noga med hur en ev återförening går till. Den måste vara helhjärtad från bägge håll, finns minsta tvekan så är det inte värt det. Jag ville tro och hoppas att allt skulle lösa sig men han var itne reda att ta tag i sina egna problem och framförallt ville han inte möta mina känslor och hur besviken jag var.
Att börja om efter något som du och jag varit med om är inte att börja om på noll, det är att börja på minus och det krävs oerhörda ansträngningar för att man ska klara det.
Det där hände min morbror o hans fru, sen 30 år tillbaka.
Han går igenom en enorm livskris och hittade då en kvinna som kunde uppfylla hans behov just då. morbrorn o frun skiljde sig, men exakt ett år senare så hittade dom tillbaka till varann *glad* och har nu levt ihop(igen) i 5 år.
Tack tjejer för att ni ville dela med er av era erfarenheter.
Det verkar vara mycket vanligt att männen trotts allt i längden ångrar sig.
Jag kommer inte som sagt ta tillbaka honom, men det gör otroligt ont. Det är så mycket som man inte förstår, hur man kan lämna sin familj bara så där? hur man kan skita i sitt barn och i det ofödda barnet. Han ringde för några dagar sedan och tyckte att han kunde få vara med på förlossningen, sedan tyckte han att han kan bo här i ca 1 vecka och hjälpa till med bebisen. Han e´inte klok, jag vill inte ha med honom vare sig på förlossningen eller ha honom här hemma.
Det är så konstigt med den nya tjejen, att hon låtit honom flytta in hos sig efter bara två månader, han är skriven hos henne. Det är mycket man inte förstår.