"Stänger av" när jag blir sur eller arg, blir som en vägg av kyla...någon som känner igen sig?

jag klarar alltså inte av att be om ursäkt, utan vill bara fortsätta käfta i all oändlighet. och när jag vet med mig att detä r jag som har fel vill jag ändå inte be om ursäkt utan säger bara ingenting istället :(

jag vet precis hur det är...

skönt att höra att nån vet hur det känns...

vill tillägga att så fort jag har fått vara ifred någon timma och bara tänka, så har jag oftast inga problem med att be om ursäkt o bli sams. men den där timman innan klarar jag inte av att prata utan vill bara vara själv!

jag me....

har mått så dåligt av att vara sån, men har med tiden lärt mig att de om ursäkt men det har varit en lång väg hit....
men jag kan bli sån ibland fortfarande....

Jag är likadan och då måste jag oxå få vara ifred.

Det funkar inte att försöka diskutera med mig i det läget. Då blir det bara värre.
Men låt mig vara tills dess att det lagt sig lite så kan jag t.o.m diskutera situationen.

Jag antar att det är mitt sätt att skydda mig...

veronica, vet hur det känns :/ om han försöker få mig att förstå att jag har fel så blir jag bara argare o argare. men lämnar han mig ifred ett tag så blir jag plötsligt förnuftig. innan det är jag som i ett moln av ilska och blir bara skitsur så fort jag blir motarbetad.

jag har också vart sån!
det tog lång tid att jobba bort, men man måste våga, man växer så otroligt som människa när man lär sig "prata" ut och säga exaxt vad man känner utan att bli elak, bara för att man själv känner sig förnärmad...

det tar tid, men jag tycker du ska börja öva ifall det kommer stärka erat förhållande. Nyckel till att lyckas leva ihop "resten" av livet -är att lära sig prata ut om saker!

kram...

Min sambo är sån, kanske kan lära mig hur han funkar genom denna tråd, det är verkligen hur jobbigt som helst när han stänger av sådär, jag blir helt förtvivlad, men kan inte göra någonting annat än att hålla mig undan tills det går över...... Det är hemskt, men jag försöker att inte pressa honom allt för mycket utan brukar ta en promenad eller sova på saken. Det värsta är att jag inte gillar att somna ovänner, men jag måste ju, annars släpper aldrig iskylan.....

Om ni nån gång skulle var på väg att mista eran älskade sambo/pojkvänn skulle ni aldrig se tillbaka på sånna småsaker som tjaffs & ångra att man aldrig tog sig i kragen, svalde sin stolthet & redde ut problemen & bad om ursäkt (om det var en själv som skapade bråket, eller gick över gränsen)

ta vara på varandra kramis....

Tack för att du skrev d här! jag är EXAKT likadan o trodde jag va ensam! Jag har gått så långt att jag har kastat ut min älskade man som jag gifte mig m för 5 månader sen! Utan att förklara utan att berätta och utan att känna! jag har bara stängt av totalt! han har inte fått komma hem sen i måndags.... Hur ska vi ta oss ur d här??????????

Med risk för att låta freudiansk ;) tror jag att man lär sig ett sånt beteende tidigt, kanske fungerar någon förälder just så eller så var man tvungen att bete sig så i hemmet eftersom det inte fanns något utrymme för ens egna känslor.
Om man inte tilläts vara arg som liten eller om ens ilska/känslor fick allvarliga konsekvenser så kan man i vuxen ålder reagera med att stänga av.
Vi har alla olika refrensramar när det gäller konflikter också. För en person innebar barndomens gräl lite tjafs vid matbordet för någon annan kanske det innebar uppslitande bråk. Det senare kan vara en anledning till att man sluter sig, gräl blir någonting skrämmande och så reagerar som barnet som sprang och gömde sig och höll för öronen.
Det är bara min hobbypsykologteori, (det kanske finns en riktig psykolog här som vill svara?), men jag tror att det kan vara värt att fundera över. Vilka associationer väcker gräl hos dig eller din partner och hur regaerar ni på dem?
En sak som förstör många relationer är PRESTIGE, så släpp den. Det finns inget konstruktivt med att spela stolt och t.ex. säga att man är arg när man egentligen är ledsen.
Anonym (Äntligen!), du skriver din ÄLSKADE man och det är det väsentliga. Nu vet jag inte vad han har gjort, han kanske förtjänade att bli utslängd, men han förtjänar ändå en förklaring. Brev eller mail är en bra övning för att uttrycka det man inte vågar/förmår annars.
Tänk efter vad du egentligen vill säga honom, du kan få skriva många utkast men det är bara bra för att rensa tankarna. Skippa alla anklagelser och allt generaliserande (t.ex. du ska alltid...), och beskriv situationen ur DITT perspektiv i stället (t.ex. Jag känner att..., jag hoppas..., jag vill...).
Jag lovar, det kan verkligen hända grejer om man vänder på perspektivet och släpper prestigen.

Till "Freud" :

min mamma brukade vara så innan och jag vet att jag är så oerhört lik henne i allt.
Förutom att mamma vill prata och tjata om det som är jobbigt och gör ont...ja när det gäller oss barn iaf.
Hon har verkligen ändrat sig men i yngre dagar då vi var barn så minns jag hur ledsen, arg och avstängd mamma kunde bli.
Pappa och jag pratade om detta nu i veckan och vi kom båda fram till att mamma har fått jobba hårt med att inte bli så.
Anledningen till att mamma var på det viset beror på hennes uppväxt. Det var inte okej att visa humör i barndomshemmet och mamma som är en käslomänniska precis som jag slog revolt.

Hon har däremot alltid varit noga med att vi barn ska prata om sådant som gör oss ledsna eller arga och att kunna prata i en upprörd sitution. Men jag kan inte det emellanåt.

Det krävs jobb för det och jag känner mig inte mentalt beredd eller stark för att klara det just nu.

glömde säga att i min familj är det okej att visa känslor...alla!
Det har mamma alltid varit noga med eftersom hon inte fick det själv.

jag känner inte igen mig men dock min man.... alltså, jag vet inte om min man skulle erkänna det men jag känner så väl igen hans beteende i din beskrivning.... nu har jag försökt att ställa honom mot väggen men det verkar ju som om det är det sista man ska göra. sen har jag försökt med motsatt taktik... vänta, vänta och vänta tills han är redo att tala... inte att be om ursäkt men tala.... det har gått så långt att vi skickat iväg äktenskapsskillnad. Jag är jätteledsen för det och att jag inte kan hantera honom eller oss. ni som känner igen er, har ni ngt råd?

jag blir så när jag har PMS, kan bli HELT kall och jag känner mig just som en vägg av kyla, det finns inget som kan nå in och jag måste göra allt jag kan för att inte säga en massa elaka saker. Det är så jobbigt att känna så, jag skulle kunna göra slut med min sambo flera gånger varenda dag och ibalnd hinner jag inte bli normal igen och liksom känner att jag skiter i om vi är tillsammans eller inte.

Till Freudianen kan jag ju tillägga att det inte finns några ärftliga faktorer i mitt fall, inte heller att jag inte fått visa känslor

Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag stänger också av, och går och kokar av ilska. Tillslut bara pyser det över och jag häver ur mig en massa onödig skit. Eg vill jag bara kunna säga jaha liksom, nu löser vi detta så att det kan gå över. Tar så onödigt mkt energi och tid att bråka på det sättet, det förstör ju mer än det löser. Blev sån senast igår.. vet bara att när det gäller mig så blir jag sån om jag känner mig förorättad, illa behandlad, förbisedd, inte vid "vanliga" bråk. Jag är känslig av mig och tar rätt lätt åt mig, så jag antar att jag hellre blir kall än att bli sårad eller nåt sådant. Försvarsmekanism. Pratar med min man om det och han är väldigt förstående men det är jobbigt såklart för oss båda men kanske mest för mig eftersom jag inte kan kontrollera ilskan utan känner att den tar över och gör mig till en annan människa. Är varm och kärleksfull i vanliga fall och vill inte vara sån här, Vet att jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt när min mamma var sådan mot mig, så jag vill ju under inga omständigheter bli sån själv.

här sitter en till som känner igen beskrivningen å ju längre in i graviditeten ja kommer ju värre blir det fast jag alltid varit en sådan...ja då igen tiger som muren i flera timmar, säger varken bu eller bä eller svarar på tilltal

TS JAg e likadan......jag har ett hemskt temprament i vanliga fall, men har helt enkelt få stänga in det eller hur man nu säger.
Jag blir kall som en sten. Jag sitter bara o säger mm och allt annat och försöker ta mig bort från min man....han springer efter pch skike och vill "prata ut" (notera: skrika ut allat man känner just då).

Javisst, det gjorde jag fram till jag var 15.....och då använde jag allas svaga punkter som måltavla....och det gör jag fortfarande när jag äär riktigt förbannad. Sist 2 år sen och min man har sina bestända åsikter om att jag är psykopatsk då, precis som mina syskon.

Men han förstår inte att jag blir kall för att jag försker förhindra det. Får jag bara vara ifred i 2 - 3 timmar...sen kan jag prata ut...men han vill prata ut på en gång....och vägrar acceptera nåt annat. Så nu sitter vi båda sen 1 år tillbaka och bara bråkar och pratar knappt.....och ignorerar problemet.. Lagom kul.

Yupp!
en likadan. Jag kan vara så kall så kall. Finns inga gränser, kan vara tyst i timtal för att sedan lägga de elakaste kommentarer. Och jag vet att i mitt fall är det för att skyda mig själv, släpper jag inte in nån på livet så finns det ingen som kan mina känsliga punkter och kan såra mig därigenom. Men jag håller på att arbetar på det hela nu och har märkt att på sista tiden har jag börjat öppna mig mer och mer. Känns skönt!