Jag längtar efter min frihet jag längtar att få vara herre över mitt egna liv.
Jag har en snäll men en aning svartsjuk sambo och tillsammans har vi bra ekonomi trevliga resmål osv.
Men jag längtar ändå efter friheten...vad är det som är fel! Någon annan som känner igen sig?
Vi har barn och varit ett par i 6 år.
Jo, kan förstå känslan.
Tyvärr är det ju så att man kan inte äta kakan och ha den kvar. Själv så njuter jag verkligen av min frihet att göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill...
För mig innebär en bra relation att jag är fiare än om jag är singel. En dålig relation innebär motsatsen - fängelse och ensamhet.
En bra relation innebär ju att man är befriad från sökandet efter kärlek, och istället kan hänge sig åt kärleken i obegränsad utsträckning + att kärleken spiller över på andra människor och djur i ens närhet. En bra relation innebär djup tillit för varandra, vilket innebär att man inte är begränsad i sin personliga utveckling eller isolerad från andra människor. Det blir ett varmt flöde som genomsyrar hela tillvaron.
En dålig relation innebär motsatsen på så vis att man är bekränsad både i att söka kärleken utanför relationen och i relationen. I värsta fall kan man inte ens ha ett varmt utbyte med goda vänner. Exempelvis svartsjuka är omöjlig att förena med kärlek. Det innebär att man får lov att leva med en eländigt liten dos kärlek.
Om det är så Du känner, så tycker jag att du ska orda familjeterapi/rådgivning eller göra något annat radikalt för att få ett slut på svartsjukan (eller få slut på relationen). Självklart måste Du söka efter kärlek och frihet och inte ge Dig förren Du har uppnått det.
Pengar o resor kan ju inte ersätta att eget liv. Jag tycker att det är enormt viktigt att respektera varann i ett förhållande, och inte kväva varann.
Jag är väldigt spontan av mig och när jag träffade min sambo blev jag blixtförälskad.
men jag gillar att vara ute på krogen några gånger om året, något som min kille blir väldigt arg för, enligt honom står det för otrohet. Så jag har backat eftersom jag tycker hans svartsjuka är obehaglig och det tyder på att jag är feg. eftersom hans ilska är inte att bry sig om´. Han skulle ju aldrig slå mig eller hota mig.
Jag har kännt att det varit ok och att vi anpassat oss efter varandra. men på senare tid börjar jag att undra vad jag håller på med. Jag utväcklas inte som människa jag sitter mest hemma och jag tar hand om barnen och hushållssyslorna han jobbar väldigt mycket och jag är även höggravid.
Jag känner att allt är en rutin och ett mönster som är uppbyggt efter hans behov. Och det är inte hans fel eftersom jag velat behaga och gjort allt för honom. Nu tar han mig för given. Han är inget svin , snarare tvärtom alla har vi så många olika sidor och de jag skriver om nu är ju de dåliga. men ibland tar de dåliga över och jag måste hitta styrkan att finna mig själv.
vem är jag?
vad vill jag?
varför låter jag han bestämma över mig,?
vi har pratat om detta många gånger han säger att det inte är så, men jag känner att det är så.
Han säger gör nånting då åk till stan gå hem till nån kompis. Men då känner jag att jag sviker familjen och de vanemönster .....jag vet inte vad det är för fel på mig!!
Så det enda han egentligen inte gillar är om jag är ute på krogen, eller har kontakt med andra killar, men det är så det räcker tycker jag. Och man behöver ju inte bli bästis med en ny kille men man kan inte undvika folk bara för att de är män.
TS: Jag brukar bli likadan i relationer...Jag behöver känna att jag fortfarande kan leva. (OBS! INTE otrohet.) Att gå ut på krogen då och då kan vara trevligt...musik bland vänner och en god drink. Kontakt i lagom doser med killkompisar är inte heller fel, såvida man inte är kär i dom så klart...
Kanske har hans svartsjuka gjort dig less? Och nu när han säger att "du får visst göra allt det där" så är det svårt att bara göra det utan att känna att man sviker?
Och om du är gravid....kände du så här även före grav?