Någon med bipolär sjukdopm som arbetar

Förlåt att jag svarar, utan att ha det svar du vill ha, men jag kände mig tvungen..

För jag undrar precis samma sak! Jag är (också) Bipolär typ II, och har social fobi, svår generaliserad ångest samt panikångest. Har aldrig någonsin kunnat jobba/gå i skolan normalt, men är dock bara 20 år gammal.

Jag började på att prova ut medicin förra året, men fick tyvärr utslag av den tillslut. Lamictal var det. Sen blev jag gravid, oplanerat, och ville då självklart låta bli allt vad mediciner hette.. Nu ska jag föda om 13 dagar (planerat snitt, pga mitt extremt dåliga mående) och ska börja med medicin direkt efteråt igen.. Vilken medicin det blir vet jag dock inte än, då min överläkare på psyk ska komma till BB och prata med mig mer definitivt..

(Och apropå ingenting sådär, jag känner igen dig! Buke..?)

Minibebben: Japp, jag hängde på buke mycket förr men har inte vrit där på ett par år nu.

Jag har tack och lov blivit botad från min PÅ genom KBT och har inga problem med social fobi (utom när jag är riktigt, riktigt deprimerad). Det är svårt detta med mediciner... Jag reagerar alltid så starkt på dem och det är helt klart väldigt skrämmande att ge sig in i svängen igen. Jag har fått två barn samt ammar fortfarande men planerar nu avveckling av amningen för att kunna börja prova medicin. För mig är det inte heller bara detta med själva medicinen och des biverkningar som skrämmer, det är ju detta med att jag inte riktigt vet vem jag är om jag inte har de här svängingarna... Jag har ju varit sjuk hela livet och vet inget annat. På ett galet sätt blir det ju en trygghet, jag identifierar mig med min sjukdom. Vem blir jag om medicinen hjälper?

Min läkare vill att jag skall prova Lamictal eller Litium. Jag kan inte så mycket om dem, men har alltid fått någon av de ovanligare biverkningarna med mina andra mediciner, så jag är lite rädd faktiskt. Jag lutar åt att prova Litium först eftersom den verkar ha bäst effekt mot just bipolära svängningar, ofta i kombination med ett SSRI-preparat, som jag fattade det av det jag läste häromdagen.

Grattis till graviditeten, bra att du får stöd igenom och direkt efteråt! Jag har haft svåra förlossningsdepressioner efter två av mina förlossningar, det är väldigt tungt och jag har inte haft något stöd genom det. Lycka till om två veckor nu då!

Hej bukefalister (filiduttan här)
jag är jätterädd att jag inte ska kunna få ett liv där jag kan tjäna pengar. Är det ens lönt att försöka bli frisk för att kunna studera? finns det något hopp? Jag vet tyvärr ingen som har jobb och är bipolär vet inte om det är vårdens fel.... dålig rehabilitering, svårt att få "oss" kunna hantera sjukdommen? För frisk går det ju inte att bli.... men det ska ju gå att hantera.... hoppas jag....
F.ö funkar inte stabiliserande på mig så jag ska få prova adhd-medicin med amfetamin... då jag svänger hela dagarna.... inte längre perioder som standard....

Pallas:

Aha, jag visste väl det. Lite pinsamt att man minns så mycket från Buke ibland alltså  Hoppas att du har det bra i Californien i alla fall!

Jag blev ganska förvånad när jag fick biverkningar av Lamictal, för jag brukar faktiskt aldrig få det. Inte ens av väldigt starka mediciner har jag fått det tidigare.. Men jag fick utslag av dom, som inte alls ville ge med sig. Så jag fick sluta, och det tog ganska många månader innan dom var helt borta. Faktiskt så försvann dom inte förrän en bit in i graviditeten.
Det är Litium som jag antagligen ska få prova nu denna gång, men jag är inte helt säker på att den passar mig. Först och främst är ju det för maniska episoder om jag har förstått allt rätt, men för mig är det den depressiva delen som är jobbigast. Eftersom jag har hypomani så förstör inte manin något för mig, så att säga. Jag blir pigg, glad och hoppfull, men jag slösar inte extremt mycket pengar, slutar att sova helt, förstör relationer osv osv.. Som dom med en stark mani oftast gör.
Sen kan jag ärligt erkänna att jag på sätt och vis är livrädd för att "förlora" min hypomani. Det är ju ändå bara då som jag faktiskt är glad och positiv, och orkar med allting i livet.. Hur ska jag då göra om jag blir normal (Eller hur man nu ska lägga fram det..)? Eller om jag kanske får kvar en del av depressionerna, men aldrig får uppleva det där riktigt glada och sköna igen..? Det känns väldigt skumt faktiskt. Jag har minnen från upplevelser av panikångest, social fobi samt svängningar i humöret sen 5 års åldern.. Så jag har också alltid haft det här, det ÄR ju jag på något sätt. Jag vet inte alls hur jag skulle vara som person, om jag bara mådde bra. Och då inte pga ett maniskt tillstånd, utan för att jag bara var som alla andra är mest.. Skulle jag fortfarande vara likadan som person? Jag har tänkt mycket på det här genom åren, och är tyvärr fortfarande lika rädd. Men samtidigt så vill jag så himla starkt, för det finns ingenting jag är så rädd för som att bli en dålig mamma åt vårt efterlängtade barn.. Min pappa var ju bipolär, men hade starkare manier och depressioner än vad jag har. Och jag vet ju att jag numera förstår varför han var som han var i perioder, men när jag var liten kan jag inte riktigt minnas att jag tänkte något speciellt på det.. Förutom att jag ibland undrade över varför min pappa blev så arg, så himla lätt ibland. Nu gjorde han mig visserligen aldrig något, men det var ju lite konstigt att han ibland reagerade med ilska på 1 sekund, och ibland inte brydde sig alls.. Typ.. Men det var ju något som var min vardag, så det var inte förrän jag blev runt 17-18 år (1-2 år efter att han tog sitt liv) som jag faktiskt insåg på riktigt hur konstig familj jag hade..

Oj, det blev långt det här. Jag skulle kunna skriva i evigheter känns det som, för jag har alltid något jag funderar på gällande allt det här.

Ang förlossningsdepressioner så är ju jag i riskzonen för det tyvärr, och det är därför som jag vill påbörja en medicinsk behandling direkt efter förlossningen. För att på så vis kanske kunna undvika att hamna i en sådan åtminstone.. Så amningen får stryka på foten, jag känner att det är mycket viktigare att jag kan börja fungera normal i livet igen, för vårt barns skull.

Om 12 dagar blir jag snittad (Pga den extrema sociala fobin som tyvärr återkommit nu när jag mått såhär dåligt under graviditeten, så klarar jag inte av en vaginal förlossning. Jag föder hellre hemma då, ensam, till och med ) och min överläkare på psyk ska komma upp till BB och prata om mediciner med mig där och då. Och ge mig recept m.m så att jag kan börja när jag kommit hem igen.. Och min mamma kommer att vara hos mig i 1-2 v, och så har jag ju min sambo förstås. Jag känner att jag nog kommer att behöva ganska mycket stöd precis efteråt, så det är skönt att mamma kunde åka ner.. Vi bor 60 mil ifrån varandra numera, och jag har i princip ingen här i Skåne förutom min sambo..

wellah: Såna där korta svängningar hr jag haft mycket av på sistone, det är väldigt påfrestande och ganska nytt för mig. Jag vet inte varför mönstret har ändrats för mig.

Jag har heller inte hört om någon med bipolär sjukdom som arbetar, men jag skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som gör det. Därav den här tråden då. Jag tror det är både vårdens (otillgängligheten och väntetiderna) och den rigida arbetsmarknadens fel. Jag kan tex arbeta under mina "normala" och hypomaniska perioder, men de kommer ju så oregelbundet och vem vill anställa en sådan arbetskraft? I teorin kan jag arbeta men i praktiken är arbetsmarknaden stängd. Det enda "arbete" som jag lyckats ha, utan att någon gång känna att "det här går inte, jag kommer dö" är att ha egen häst och sköta det som krävs i ett kollektivstall. Jag tror dock att om jag skulle ha det som riktigt jobb så skulle den mentala pressen trigga depression - det där att man _måste_ vara på ett ställe en särskild tid och ha ansvar inför en annan människa. Att ha ansvar inför djuren har jag lonstigt nog inte haft några problem med.

Jag tycker det är väldigt svårt att leva såhär... Jag vet ju vad jag kan och är kapabel till och så måste jag leva ett liv där jag bara utnyttjar någon promille av min reella kapacitet. Ibland hamnar jag i jättesvåra och bittra perioder då jag förbannar att jag fötts sjuk.

Minibebben: Vad spännande, snart har du din bebis! Det låter som att planerat snitt är en bra lösning för dig. Jag var väldigt rädd för förlossningsdepression nu när jag fick min minsting, Elliot, men jag klarade mig otroligt nog denna gång. Jag tror att en orsak är att jag ställde krav på förlossningsvården och visste vad jag kunde göra för att minska risken. Säg till om du vill ha lite tankar kring detta och vad man kan göra själv rent konkret. Jag hade också extremt mycket nytta av bärsjalen när jag kom hem med Viktor. Jag blev helt apatisk av depressionen och mha bärsjalen kunde jag ha honom nära mig och knyta an utan att behöva "engagera mig" så att säga.

Jag har EXAKT samma tankar som du kring det där med om hypomanin skulle försvinna! Det är i mina hypomaniska perioder som jag pysslar med min konst och andra kreativa projekt till exempel. Det är då jag träffar nya människor och liksom blir älskad av omvärlden... Jag är ju så fantastisk då, haha.

Sen tänker jag också mycket på det där som du berättar om din familj. Jag undrar hur det är för barnen att växa upp såhär (har tre, den äldste blir 16 i november). Jag vet att jag är en jättebra mamma, men i mina dåliga perioder så undrar jag ibland om det är rättvist mot dem. Min äldste pojke vet i allafall att jag är sjuk och jag planerar att berätta för småbröderna också när de är mogna (vet inte riktigt när det kan bli).

Oj, jag har mycket tankar om detta också som ni ser. Ibland känner jag mig så otroligt ensam om detta, det är därför som jag valt att vara helt öppen med min sjukdom. Kanske kan någon annan känna att de inte är ensamma om de ser mig. Jag är glad att ni också känner att ni kan vara öppna, jag tror det är viktigt. Detta är ju tyvärr fortfarande så tabu i vårt samhälle...

Hittade just till detta forum: bipolar.forum24.se/bipolar.html. Det verkar nystartat och gapar än så länge helt tomt. Jag lade in samma fråga där, vi får se om någon hittar dit.

Jag har inte bipolär sjukdom, däremot en hel erfarenhet av det genom arbetet. Mitt intryck är att personer med bipolär sjukdom har en nästan lika hög grad av yrkesaktivitet som "normalbefolkningen" har, iallafall inte så stor skillnad. Baserar detta på minst 20-talet personer. Har träffat patienter som fungerar bra som ekonomer, servitriser, apotekare etc. Arbetsgivaren verkar faktiskt föstående om de vet att man vanligtvis presterar bra, och har enstaka perioder med nedsatt funktion och sjukskrivning.

Anonym: Så om man kan komma ned till "enstaka" sjukskrivningsperioder så borde det kunan funka med arbete? Problemet idag är ju att det inte är "enstaka" för mig och cyklerna är inte förutsägbara alls, utom några dagar i förväg. Men det låter hoppfullt att du upplever att yrkesverksamheten är hög!

Du får verkligen jättegärna skriva ner lite tankar, råd och tips om hur jag kan minimera risken för en förlossningsdepression! Jag arbetar stenhårt på att tänka positivt, ha folk jag litar på runt mig osv, men jag vet ju också av erfarenhet att sådant inte hjälper OM en depression slår till. Därför börjar jag med medicin direkt efteråt också, för att ytterligare försöka stabilisera upp mig själv igen. Har dom senaste 3 månaderna av graviditeten mått extremt dåligt, har inte mått såhär dåligt sen pappa tog livet av sig och det känns helskumt. Jag har noll lust till att leva, men jag vill ändå inte dö. Jag vill bara.. Sova bort den jobbiga tiden? Ungefär nåt sånt.

Mitt mål att bli så frisk som möjligt, har ju stärkts ytterligare av graviditeten. Jag vill (såklart) bli den bästa mamman som jag har förutsättningarna för att kunna vara. Jag är villig att prova på alla typer av mediciner i princip, för att kunna hitta just den där som passar mig. Som gör att jag inte växlar lika markant, lika ofta och som kan hjälpa mig att arbeta mer med mig själv. Innan jag blev gravid hade jag kommit riktigt långt med min sociala fobi och med panikångesten. Jag kunde göra massor av saker själv, helt utan obehag, saker som jag tidigare varit livrädd för. Nu är jag tillbaka på ruta 1 iom mitt dåliga mående som fått mig att backa.. Men det är bara att kämpa sig framåt igen helt enkelt. Lyckas jag att få en någorlunda stabil vardag, så att jag kan koncentrera mig på att "träna" så vet jag att jag kommer att klara det en gång till. Gud så skönt det var att kunna åka buss utan att känna sig utstirrad och malplacerad. Och att kunna äta ute själv, utan att få panik och behöva lämna maten..

Jag är också helt öppen med att jag är sjuk, och vad för sorts sjukdom jag har. Jag svarar gärna på frågor, och försöker att hjälpa andra så gott jag kan med åsikter/tankar/svar. Men ibland har man så många frågor själv också.. Som ingen kan svara på egentligen. Det är lite jobbigt, det här med att inte veta hur ens morgondag kommer att se ut..

Jag tycker det låter som att du är bra förberedd, jag ska förska komma med några tips som jag är säker på hjälpte mig att slippa förlossningsdepression den här gången.

För det första: För de allra flesta är det helt normalt att bli deprimerade några dagar efteråt, den såkallade babybluesen. Bli inte rädd om detta händer, det är fullt normalt och helt hormonstyrt. Prata gärna öppet om det, jag tror att om man stänger in och låtsas om att allt är tiptop så är risken större att man drabbas långvarigt. Det råder ju någon slags rosa-moln-inställning till det där med nyblivet föräldraksap, man SKA helt enkelt vara lycklig och många får skuldkänslor när de inte kan känna lycka direkt. Om du skulle känna detta är det inte kört för det, så bli inte rädd utan ta det lugnt och metodiskt bara, du har bra stöd omkring dig.

För det andra: Se till att separationen från barnet blir så kort som möjligt. Det är kliniskt bevisat att mammor som blir separerade från sina barn en längre tid löper större risk att drabbas av depression. Om det är möjligt så försök få bebisen på ditt bröst hud mot hud på en gång och ha barnet med dig på uppvaket. Eventuellt kan man be dem ta sina rutiner som mätning och vägning lite senare. Jag vet att de kan vara väldigt griniga med detta, det är som att deras rutiner är viktigare än en nybliven mammas mående, men så länge barnet är driskt och mår bra så skall det inte föreligga några hinder. En duktig läkare/barnmorska skall kunna göra en adekvat bedömning av bebisens hälsotillstånd medan barnet ligger i mammas famn. Var inte rädd för att låta barnet söka efter ditt bröst även fast du inte skall amma. Detta stimulerar ytterligare dina hormoner på ett bra sätt. Du bör förresten få tabletter för att stoppa mjölkproduktionen ganska snabbt efter snittet. Du behöver inte gå hela vägen i barnets bröstsökande utan ni kan ge flaska och låta barnet söka efter den. Jag är inte säker på hur rutinerna ser ut kring detta med ersättning, men jag antar att du kan få hjälp med detta på plats om du känner dig osäker. Barnet klarar sig en bra stund utan att få näring så det är ingen brådska. Låt ingen ifrågasätta ditt beslut! Jag vet att det görs ibland, men du behöver inte förklara dig, bara stå på dig!

Även om du har väldigt ont efter snittet så försök göra så mycket du kan själv med barnet, tillsammans med din sambo. Det stärker er anknytning, vilket också minskar risken för depression. Ta all smärtstillande medicin du kan få, var inte rädd för det. Smärta och stress kan försvåra anknytningen vilket i sin tur kan trigga depression.

Hudkontakt är jätteviktigt! Jag blev helt apatisk och orkade inte end hålla i Viktor och jag hade jättebra hjälp av bärsjalen. Med sjalens hjälp fick vi båda den hudkontakt som behövdes utan att jag behövde "engagera mig". Låter hemskt, men det var så det var för mig och sjalen var bra då. Jag tog med bärsjalen till BB när Elliot föddes och virade in honom i den mot min bara överkropp så fort vi kom från uppvaket.

Hmm, detta är vad jag kom på på rak arm så här. Får återkomma om jag kommer på nåt mer. Vad spännande för er med allting, på gott och ont. Jag önskar lycka till! Om du vill prata mer om detta senare så tveka inte att kontakta mig!

Pallas: så är jag också, enda gången jag kan sköta mig är med häst, men dock kravlöst, som hobby så att säga, om jag får krav så brakar allt för mig.... vet inte hur jag ska lära mig hantera allt... terapi ger inte så mkt, jag VET ju men FÖRSTÅR inte..... Jag kan mig själv utan och innan och jag kan teoretiskt hur man ska göra, inte göra, tänka, handla osv men jag får det ändå inte att funka... hoppas någon med bipolär diagnos med jobb kan komma och pusha i din tråd.

De korta svängningarna jag har säger läkaren är adhd-dragen jag har kvar sen jag var liten... adhd kan visst misstas för bipolär ibland då man svänger på samma sätt, men oftare... hyperaktiv, kryper i kroppen, koncentrationssvårigheter, frustration, impulsivitet osv... precis som i en hypomanisk period....
Då jag är uppåt så kan jag komma på att jag ska vara nån stanns och helt plötsligt står jag på e4:an och liftar.... elller jag kommer på tretton olika utbildningar jag ska gå, eller 17 olika länder jag ska bo i.... typ börja packa och vara på g inom 5 minuter.... så jävla jobbigt med rastlösheten... för att helt plötsligt sitta med hakan i brevlådan och ha sådan ångest och allt är svart och man kan inget, man är inget värd, livet suger, orkar inte stiga ur sängen, borsta tänderna... duschar inte på flera dagar.... för mig är det så jobbigt då stämningstabiliserande inte funkat hoppades verkligen på dom,.... nu väntar jag på att översteläkaren får tummen ur och skriver ut Ritalina....
Tänk om man slapp svängningarna och kunde få "göra nytta"... och känna sig värdefull som arbetande eller presterande människa? Åhhhh.... högsta önskan! Att bara vara mamma/sambo/fru/djurägare/hemmapysslare känns så... otillräckligt... kram på er!

Tack för tipsen! Jag ska ha dom i åtanke när jag ska till min BM på onsdag och prata sista gången, och skriva in allting i journalen då. Dom har faktiskt varit helt underbara där, och inte sagt ett enda ord om amning vs inte amning eller så. Jag har ju direkt förklarat VARFÖR jag inte ska amma, och har bara fått som svar; "Det tycker jag låter som ett utmärkt beslut för din situation". Väldigt skönt att slippa med bråk för något som jag faktiskt, trots allt, gör för mitt barns bästa. Han behöver ju en bra mamma!

Så vi ska gå igenom allting med ersättningen, deras rutiner osv. Det är ett amningsvänligt sjukhus, så dom får ju tänka om lite gällande mig, skämtade BM om sist Men dom gör verkligen allt i sin makt för att jag ska känna mig så trygg som möjligt, så jag tror att det kommer att gå superbra.

Usch, nu tappade jag all kraft här. Jag återkommer ikväll med fortsättningen på mitt svar!