När bli sambo? Ett par i snart ett år på distans, jag tycker det är läge att prata sambo men verkar inte som han vill det....

Tycker att du ska ta upp detta för diskussion igen. Fråga hur han ställer sig till det och be honom vara lite mer tydlig än att bara skjuta frågan på framtiden.
Om han tvivlar så varför? Finns det praktiska problem att lösa och hur löser ni bäst dessa tillsammans?

Och ja, mitt råd till dig är... Gå inte enbart på hans linje. Kompromisser är A och O, tillsammans med att kunna vara ärliga och prata, i varje bra förhållande. Det känns lite, och detta enbart baserat på det du skriver såklart, som att du är villigt att göra allt han vill eller önskar bara ni flyttar ihop...och det brukar sällan bli bra.
Inget illa ment utan enbart läsning mellan raderna...och sådant stämmer ju inte alltid.

Lycka till!

Jag och min sambo hade ett distansförhållande i 1,5 år innan han slutligen flyttade till Sverige och vi blev sambos. Han bodde i ett annat land så jag var där när jag bara kunde, 8 månader av årets 12 så vi lärde ju känna varandra bra.

I vårt fall så var vi båda med på att om detta förhållande skulle någonvart så "måste" vi bestämma hur vi ska göra, vart vi ska bo osv. Vi började prata och planera detta redan efter ett halvår tror jag, på bådas initiativ.

Men jag tror det är bra om ni försöker prata om det lite, så att du vet var han står - om han är lika seriös som du gällande detta? Fråga rakt ut - bara att du vill veta om det ev blir så att han i framtiden vill att ni ska flytta ihop. Kanske kan du flytta till hans stad själv - alltså inte för att bo ihop med honom men för att komma honom närmare? Det blir ju lite annorlunda än att bara träffas då och då, samtidigt som ni båda kan känna efter och samtidigt som din kille slipper känna sig pressad.

Det fungerar inte för mig att flytta ensam till hans stad, finns inga längenheter att få tag på och jag vill inte köpa en.

Stämmer som du första skrev lite granna, att jag gör "vad som helst". Om inte jag skulle flytta, skulle vi troligen aldrig bli sambos. Han har iofs sagt att han i framtiden (när man har barn) kan flytta till "landet" (där jag bor) men nu vill han bo i storstan. Jag har hela tiden sagt att jag aldrig vill bo i hans stad men har börjat tänka om och kan nu tänka mig det för ett tag.

Ska försöka att ta uppdet med honom snart igen, vid ett rätt tillfälle. Känns bara så jobbigt men jag kan itne förstå varför. Man ska ju kunna prata om framtiden tillsammans?

Ja visst, att kunna prata om framtiden är viktigt. Man behöver ju inte bestämma exakt vad som ska ske och/eller när (för det går ju ändå inte), men att ha ett hum om vart den andre står, hur han ser på förhållandet, framtiden...drömmar...jobb...boende...barn ÄR viktigt.
Ett hum alltså.

Det finns sällan rätt tillfälle att diskutera sådant här men...gör en utflykt och se till att vara ensamma (inga mobiler eller kompisar som lockar) och gör ett försök.
Om han tvekar så fråga varför... Ibland finns lösningen nära om man bara definierar problemet.

Jag är nog rädd att ta upp frågan och rädd för svaret, tänk om han velar och tvekar och säger att han inte vet än. Han sa sist att det var skönt att bo ensam ett tag till eftersom han ganska nyligen kom från ett kasst förhållande då och nu är enda gången i hans liv som han på riktigt bor ensam.

Förstår ju honom delvis, men blir så ledsen när alla andra runt mig blir sambo SNABBT eller i alla fall vet när dom ska flytta.

Har tänkt på en sak: Det kan vara så att han är rädd att han "måste" flytta till min stad. Jag har sagt att jag helst inte vill bo i hans stad, så han tror väl än att det är så, såklart.
Då förstår jag att han inte är redo att ta steget att flytta än... men min lilla plan i huvudet är ju att jag kan bo i hans lägenhet ett tag och sedan letar vi egen lya ihop efter ett tag :)

Fast vet du...

Att bo ensam ett tag efter ett kasst förhållande kan vara det bästa som finns och det kan också göra att man, när man processat klart föregående upplevelser, faktiskt blir en mycket bättre person att bo med.
Så, titta inte så mycket på hur andra gör...

Jag vet, jag vet att allt kommer troligen blir jättebra när vi nu flyttar ihop. Men det är svårt att inte titta på andra. Har vänner som skaffat pojkvänner efter mig och redan är sambo, barn på väg osv.
Alla mina vänner har nu barn och man känner ju pressen.

Märker att folk omkring frågar om man ska förlova sig, om man talat om att flytta ihop osv. Så tråkigt att säga att vi väntar, när vi i själva verket knappt inte ens talat om det.

Är nog bara rädd för hans svar, men skulle gärna vilja berätta om mina tankar kring jobb, bostad osv och vilken ungefär tid jag känner passar bra. Om jag fick välja skulle jag bo ensam ett tag till eftersom vi har det bra som vi har det nu. Men tiden tickar...
Jag känner som han, att kanske till våren/sommaren vore OK, men då inebär ju det en viss planering innan för mig att söka jobb osv.

Ska jag ta upp detta eller skrämmer jag honom då?

Ta upp det... Alltså det finns sällan bra anledningar att dra ut på saker, inte ens om det känns läskigt. Ta upp det på ett smidigt sätt och se vad som händer. Ni måste ju oavsett reda ut det här någongång och...det är oftast bäst att inte vänta.
Det går BRA!

Titta inte på vad alla andra gör. Du är bara 26 och bör inte känna dig stressad över barn bara för att "alla andra" har barn. Tänk om du och din kille rusar in i något för att hålla jämna steg och det sen inte håller? Bättre att ta allt i er egen takt istället.

Självklart ska du våga ta upp en sådan här grej, men tycker du själv att ni kan vänta så gör det. Varför sådan stress att honna med allt innan 30? Tror att när du sitter i gungstolen på hemmet tycker du att du var ganska fånig, ett par år hit eller dit, vad spelar det för roll?

Ja när jag sitter där i gungstolen så undrar jag säkert varför jag nojjade mig, när allt troligen har ordnat sig bra ändå!
Visst är jag idag så himla glad att jag väntade med barn, har jämfört med mina vänner hunnit se så otroligt myckte av världen och göra saker på egen hand. DET är fördelen

Är det någon som har förslag på hur man tar upp frågan?
Ska jag säga att jag snart vill ha ett svar, ska jag börja med att säga attd et vore skoj om vi kunde tänka framtid?

Kom med förslag? Vill inte att han ska bli rädd.

Var ärlig o rak. Min erfarenhet är att när man pratar med killar måste man göra på så sätt att de inte känner sig anklagade. Alltså...lämna känslorna utanför.

Okey, ska försöka... Har en klump i magen!

Om du känner att det skiter sig...skriv ett brev o lämna fram. Då får du sagt allt du vill utan att haka upp dig eller fastna eller så.

Nej jag ska våga ta upp det. Är ju larvigt egentligen

Min sambo kom och gick inte hem :O) Har funkat hur bra som helst. Han hyr fortfarande ut sin lägenhet i andrahand men ska nu säga upp den.
Nu väntar vi vårt första gemensamma barn. Har varit tillsammans 1 år den 5 sep 2006.
LIVET ÄR FÖR KORT FÖR ATT INTE VÅGA CHANSA OM ALLT KÄNNS BRA. Dessutom förstör man lite av spänningen om man väntar för länge tror jag. Väntade 6 månader med att flytta i hop med min sons pappa. Vi bodde i hop i 6 1/2 år.

Förstör man lite av spänningen? På vilket sätt tror du?

Har bestämt att detta ska upp till en diskussion snart.

Men hjälp mig tjejer: HUR inleder man?
Ska vi sitta i soffan/sängen i lugn och ro till att börja med?
SEN då? Ska jag säga "Du älsklig, jag har hittat ett roligt jobb idin stad som jag vill ha" eller
När ska vi bli sambo, eller jag orkar inte ha det så här längre, nu måste vi bestämma om vi ska bli sambo (vill iaf veta när)

Hjälp mig.

Vi pratade i telefon tidigare idag och jag sa att det är dåligt med nya jobb för mig att söka, men inte i vilken stad.

Sen kom vi in på städning, mat etc och han började då att skämta om att jag kunde bo där och pendla till mitt jobb för att sedan komma hem o laga mat hos honom Vet inte om det låg nån tanke bakom. Hoppas då såklart innerligen att han inte menar det med städning och matlagning men kanske en tanke fanns hos honom att jag faktiskt kan flytta dit?