Känner mig så utanför!

Hej, anonym! Är själv ihop med en kille som har barn sedan tidigare och jag känner igen mig i det du skriver. Men, det här med ditt humör, har det med barnen/barnet att göra? Och vad menar han med att du ska "hitta dig själv"?

Jag tror mycket på att prata prata och prata med sin partner. Berätta hur du känner, utan att lägga någon skuld på varken honom eller hans barn. Om det ligger något i det han säger om ditt humör, försök ta ett steg tillbaka när du känner att du är på väg att flippa ur, om du fattar I vår sits känner man sig nog alltid utanför till en viss del, men det betyder inte att din kille inte älskar dig! Stor kram till dig!

Mitt humör kan ibland ha med barnet att göra eftersom jag känner att vi aldrig kan göra något själva utan barnet.. Han menar att jag måste bli mer självständig, inte tänka på att vara honom tillags hela tiden, utan vara mig själv. Typ "sköt dig själv och skit i vad jag tycker" som han sa till mig innan...

Som nu till helgen kommer det börja nya umgängestider, vilket jag fick veta igår, fdast min sambo vetat det ett tag.. Sådant känns oerhört jobbigt faktiskt..

Jag förstår dig! Känslan att man får veta saker sist kan vara jäkligt jobbig. Där tycker jag iofs att din sambo har ett ansvar att meddela dig sådant som påverkar erat liv tillsammans, det är ju ditt hem också! Besluten i sig är det, enligt min mening, föräldrarna som ska ta eftersom de är just föräldrar , men det är klart att din sambo ska prata med dig om det som beslutas.

Min sambo och jag har varit ihop i 1½ år, och just ensamtid tillsammans kan jag också längta efter. Man är fortfarande i nyförälskelsefasen men samtidigt har man kastats in i ett familjeliv med allt vad det innebär! Ibland är man ju faktiskt lite ego och man VILL ligga och mysa i badet med lite bubbel... Men, det kan man ju göra när barnet sover, eller hur?

Försök tänka så här, det har funkat för mig... Barnet är en del av den du älskar, se inte honom/henne som en konkurrent om pappans tid, utan tacka gudarna för att han är en förälder som bryr sig om sitt barn! Skapa din egen relation med barnet, ni kan ha jättekul och mysigt tillsammans och ingen kommer att bli gladare än pappan!

Barnet tycker väldigt mycket om mig.. Hade inte träffat mig på ett tag nu eftersom jag varit borta så många helger, så nu när barnet såg att jag var hemma igen, kom det springande emot mig och ville inte släppa mig...

Han menar att han inte kan berätta allt för mig, för han litar inte alltid på att allt han säger stannar mellan oss.. Jag gjorde tabben att berätta en del här på fl och efter det vill han inte berätta mycket.. Han menar att jag får veta tids nog ändå..

Ok.. Har du förklarat för honom varför du skriver på FL? För min egen del är jag oerhört glad att jag hittat den här sidan, för att få läsa och prata med andra i samma sits. Jag har iofs inte heller pratat med min sambo om allt jag skriver här..

Samtidigt måste du respektera hans känslor med. Om han känner att han inte kan lita på dig är ju det rätt allvarligt för relationen. Men, försök få honom att förstå VARFÖR du gjorde det. Det var ju inget illa ment, eller..?

Jag har förklarat för honom, att det handlar om att prata med likasinnade och att det inte var illament, och jag har bett om ursäkt för om han nu tagit illa upp...

Han menar att han inte heller vågar lita på mig p.g.a. mitt humör, att han inte vågar låta mig ha hand om hans barn (och jag har verkligen inte så hemskt humör som det låter)...

Jag har läst ett annat inlägg under "hur hittar man sig själv?".. Känner du till den som skrev den...? Jag är precis som du, nästan läskigt lik. Min förra relation tog slut för att jag, efter nästan åtta år, inte ville vika ner mig mer. Man är den man är och visst ska man kompromissa i ett förhållande, men det gäller väl åt båda håll? Bara för att din sambo har barn ger det inte honom rätten att styra och ställa över ditt liv och din person. Vad har HAN gjort för förändringar hos sig själv sedan ni blev tillsammans? Sedan låter det lite skevt att du först ska hitta dig själv, men när du engagerar dig i det du tycker om så är inte det bra heller..? Får jag fråga hur gammal du är..? Om jag vore du skulle jag ställa honom mot väggen, "det här är jag". Vad vill han med ert förhållande? Hur ser han på ditt förhållande till hans barn?

FÖRLÅT!!! Sååå många frågor!!!

När jag frågade om din ålder var det inte menat att låta negativt, jag är bara nyfiken. Sjävl har jag bara några stackars veckor kvar till 30.. AAAAHHHHH!!!

Ja, det är jag som skrivit det också.. Ville skriva 2 inlägg för att få så många svar som möjligt...

Jag är 25 år. Han vill leva med mig, så småningom gifta sig och skaffa fler barn. Han tycker det är jätetbra att jag och hans barn går så bra ihop (även om jag ibland tycker det verkar som att han är avundsjuk när hans barn vill gosa med mig)..

Jag har sagt till honom att jag inte tänker lämna den föreningen jag är med i, att det har inte han med att göra. Däremot har jag dragit ner antalet helger för VÅR skull, för vår relations skull.. I annat fall hade jga kunnat vara borta varenda helg..

Han kämpar också med sig själv, ligger i vårdnadstvist. Men jag märker att han försöker vara mer kärleksfull o.s.v., men han har sasgt till mig att han tycker det är svårt eftersom han inte är van vid det..

Det är jättebra att ni pratar om era olikheter, min sambo och jag är också fruktansvärt olika.. Vi har haft många, högljudda diskussioner vilket har lett fram till att vissa områden inte är någon idé att ens gå in på Men själva kärnan är ju att försöka hitta en medelväg; du är fysisk, det är inte han, du vill höras av under dagen, det tycker han blir stressigt osv osv. Om du är villig att "offra" helger för att ni ska få tid tillsammans så måste också han ge något tillbaka. Jag är också en fysisk person, mn om jag kramas betyder det inte alltid att jag vill ha sex.. Min sambo däremot är inte den som spontankramar/pussar, och man kan lätt känna sig bortskuffad. Men som sagt, prata mycket. Jag är en sådan som alltid börjar gråta vid en konflikt, inte helt lätt för sambon.. Men, ju mer man pratar desto bättre går det!

Jag kanske skulle skrivit i den andra tråden istället???

Gud vad vi berkar lika! Jag är också en människa som lätt börjar gråta och min sambo hatar det.. Han är inte alls van vid sådant från sina hemförhållanden! Min sambo spontankramar eller pussar inte heller, eller jo kanske någon gång ibland... Vi var på semester i somras och då var han hur underbar som helst!

Det ligger nog en del i uppväxten, min killes föräldrar är inte heller så fysiska, i alla fall inte hans mamma. Dom är oerhört varma och härliga människor, men jag är van vid att fortfarande både krama och pussa mina föräldrar, så gammal jag är!!

När det gäller det här att börja gråta när man "bråkar", det känns så jäkla frustrerande, för jag kan inte styra det känns det som! Det är verkligen inget jag tar till för att få honom att tycka synd om mig eller för att "vinna" diskussionen. Finns det några knep att ta till????

Jag glider mer och mer ifrån ämnet känns det som... haha!!! Angående ursprungsproblemet, kan ni inte försöka att avsätta lite tid bara för er två? Det kan faktiskt räcka att bara få ta en sovmorgon tillsammans eller att få mysa i soffan med en film, UTAN barn. "Vanliga" föräldrar önskar ju också tid utan barn ibland, så varför är det så hemskt att vi bonusföräldrar också önskar det ibland????

Min sambo menar att när vi har hans barn här så ska vi inte lämna bort det, mer än i nödfall... I och med att vi har barnet så pass sällan tycker han det...

Jag menade inte att ni måste lämna bort barnet, men att man försöker ta sig gemensam tid. Bada bubbelbad eller se på film kan man ju göra även när barnet är där menar jag, om ni har badkar förstårs...

Försök att inte utmåla dig själv som en konkurrent till barnet, det är i alla fall inte populärt hos min sambo. Jag har blivit bättre, men faller ibland tillbaka i gamla mönster. Prata i stället om att det faktiskt är viktigt att ALLA inblandade får sin respektive tid, din sambo och hans barn, du och din sambo men även du och barnet! Alla förhållanden behöver "näring" (Dr Phil-varning) och detta måste du kanske förtydliga gentemot din sambo. Det farliga är när man börjar ta varandra för givet.

Men när hans barn är här umgås han bara med det... Han ser knappt åt mig... Jag har till 99% beslutat mig för att separera...

Nej, usch vad tråkigt!!!! Finns det ingen annan väg att gå? Har han förstått allvaret? Iofs fattar han väl om du lämnar honom... men om ni fortfarande älskar varandra är det så trist!!!!

Jag kommer nu flytta hem till mina föräldrar temporärt.. Han vill inte separera, men jag ville gå på rådgivning och det ville inte han... Han vill inte ändra sitt eteende, varför ska jag då ändra mig? Give and take...

Jättetrist! Men, om det bara ska vara du som kompromissar, då blir det ju ohållbart. Vad exakt i hans beteende är det du önskar är annorlunda?

Jag kommer inte flytta hem till mina föräldrar än.. Har gett honom en chans till.. Han vill att jag ska välja mellan aktiviteter och familjen och vänner och familjen och det tänker jag inte göra! Däremot ska jag vara hemma så mycket jag kan, men jag prioriterar inte bort familjen för att jag är borta en helg... Så så länge han tar bort beteendet att han vill att jag ska välja så kommer jag bo kvar..

Skönt att ni strävar på! Du tänker helt rätt i mina ögon. Både du och han har rätt till aktiviteter "utanför" familjen. Sedan är det klart att man inte kan göra allt som man kunde när man inte hade familj, även om man "bara" är en bonusmamma. Allt handlar om att ge och ta, men som sagt det måste gälla från båda håll!!