Hur kan jag sakna mannen som har gjort mig så illa?

Känner med dig, har också haft hjärtesorg. Nu ses vi bara i rätten.. Men känslorna för honom är borta, tack och lov. Han har också en ny men jag och barnen blev så trasiga av vad han gjort så vi måste läka innan det blir tal om att träffa nån ny..

Kan det vara så att din hjärtesorg inte gäller honom nu utan hur det kunde ha blivit? Allt du satsade och fick inget igen?

Styrkekram till dig

Tack för att du svarade, evis m bebis :)
Du har helt rätt, det jag sörjer är att allt blev så fel. Det är så tragiskt. Han har någon form av personlighetsstörning och jag kan se hur han fortfarande kämpar med att hålla den i schack. Jag försökte hjälpa honom så långt det gick men fick ge upp för sonens skull. Jag körde autopilot eftersom jag visste vad som var rätt men kände något annat. Nu kommer känslorna ikapp mig. Jag måste nog bara igenom det här.
Det är när jag ser honom med sonen som det gör mest ont. Det skulle ju ha varit vi tre och så blir det aldrig så. Det är som att förlora någon och påminnas om den förlusten nästan dagligen. Han är så nära och ändå vet jag att han inte är den man jag vill ha. Nu ska vi bara försöka få föräldrarelationen att fungera för sonens skull.
Det är över ett och ett halvt år sedan vi separerade och jag har funderat mycket över om jag verkligen ska inleda en ny relation men så snubblade jag över en man som jag tycker så mycket om att jag inte kan låta bli :) Vi tar det väldigt lugnt och för mig är det nog terapeutiskt att vara nära en bra man, för det är jag ganska säker på att han är.
Skönt att du har kunnat släppa ditt ex helt, det måste vara befriande ändå. Hoppas att du och barnen kan läka tillsammans nu. Sonen har inte träffat min nya, sonen var bara sex månader när jag gick men jag är väldigt rädd om honom p.g.a. det som hänt.

har tillsammans med min terapeut kommit fram till att han har någon störning, mitt ex, också..
JAg vill verkligen att han ska lämna oss ifred :( Men det är mycket baktalande från hans sida till soc, bup, tingsrätt med flera..

Idag fick jag reda på, helt säkert, att han faktiskt träffat någon ny. Det gjorde inte ont! Det fick mig att förstå att han snärjt ytterlligare en tjej:( Hon har en lång smärtsam väg att vandra med psykiskt misshandel och ev. fysisk också..

Han har aldrig slagit mig men sparkat till, kletat in mat, haft diverse perversiteter för sig, hotat mig med stryk kastas nycklar i ansiktet på mig, kastat telefoner på mig när jag var gravid m.m.

Så nej jag saknar inte honom nu, men det var en lång process som började långt innan det tog slut sista gången.

Fredagskram till dig

Det är nog bra för mig att läsa det du skriver nu. Vanligtvis känner jag som du, började bara vackla idag.
Det du beskriver låter ungefär som mitt ex. Han baktalar mig fortfarande inför myndigheterna och det var inte länge sen jag fick det senaste elaka mailet.
Jag hoppades att en ny kvinna skulle få honom att släppa mig men det gjorde tydligen ingen större skillnad. Han varvar fortfarande sina hatmail med översvallande kärleksförklaringar.
Det där är också så dubbelt, man hoppas att en annan ska innebära frihet för en själv, samtidigt som man vet vad som väntar henne. Mitt ex påstår att hon vill ha barn med honom (!). Hoppas att hon inte är så jäkla dum, hon känner till vår historia nämligen.
Fast det är otroligt skönt att ha lugn och ro och leva ett normalt liv med sonen.
Returnerar kramen :)

känner också igen mig!...Undrar om det är familjen man saknar mer än personen. Han betyder ju så mycket för en för att han faktiskt är pappa till mitt barn!
Jag kände också att han liksom förstört sig själv..förvirrat?
Och den här drömmen om att faktiskt vara en riktig familj.. med riktiga syskon.
Jag frågade faktiskt en vän om jag var sjuk i huvudet som kunde drömma om honom när han gjort som han gjort.
Skulle aldrig gå tillbaka till honom om han bad mig irl.
Jag försöker i alla fall tänka så .. Att det är familjedrömmen man saknar och inte han!

Äppelkakan, det var en kvinna på kvinnjouren som sa just så till mig - du saknar det som du hoppades skulle bli men aldrig kommer att bli av i verkligheten, i vårt fall drömmen om familjen. Hon sa också att det är bättre att erkänna för sig själv att man känner så än att hela tiden förtränga de känslorna, då är det större risk att man gör något irrationellt när man ser honom. Jag tror på att vara ärlig mot sig själv och sörja den drömmen och mannen som man blev förälskad i.
Det är klart att de här männen förstör sig själva och sina liv. Det finns oftast en anledning till att de blev såhär, mitt ex hade en fruktansvärd barndom så egentligen är det väldigt synd om honom men det är inte mitt ansvar. Man kommer till en punkt där man inser att man kanske älskade honom men det spelar ingen roll längre, man måste släppa taget för barnens och sin egen skull.

Sitter på morgonen och funderar: varför finns det så många såna killar? Eller är man för snäll i förhållandet så att det så här?

Kanske ska jag inte läggs skulden på mig, jag vet ju att hans fd kompis säger att han är psykopat för vad han gjorde sitt andra ex (fysiskt misshandlade henne, psykade henne, tryckte ner henne)...

MEn han fick verkligen allt att bli mitt fel, vände på precis ALLT! När vår lilla dotter slagit sig på dagis var det mitt fel för jag var inte hemma med henne!? JAg påpekade att då kunde det lika gärna vara hans fel.. Nej det var det inte han måste ju jobba!?

Vi hade alltså inte gemensam ekonomi, jag försörjde alla barnen + att han åt och levde av mina pengar, och han "hjälpte mig" om det var total kris (kanske, annars fick jag låna pengar av min mamma).
Så jag ansåg väl att jag också var tvungen att jobba. Dessutom såg han ner på mig när jag var mammaledig för han såg det som att jag var arbetslös och gick hemma och inte gjorde nån nytta och att han fick försörja oss...

En annan gång sa han att det var mitt fel att hans aktier sjunkit!!! JAg trodde han skojade men nej, han menade allvar...

Så när jag sitter och tänker igenom sånt här, det finns så otroligt mycket mer att berätta, så känner jag bara att jag har tur som ifrån honom...

Morgonkramar

Nej nej, Evis, tänk inte så, då har han ju vunnit!
En annan sak jag lärde mig hos kvinnojouren är att mönstret inte ligger hos kvinnan utan hos mannen. Om du skulle gå tillbaka och fråga alla hans ex hur de uppfattar honom så skulle du få samma svar.
När jag i ren desperation ringde mitt ex' mamma och berättade hur vi EGENTLIGEN hade det, så var hennes första fråga "Slår han dig?". Jag har tänkt på det där. Är det en normal fråga för en mamma att ställa om sonen aldrig har gjort nåt sånt förut? Sen kom det fram att det inte var första gången och hon avslutade att hon skulle varna nästa kvinna men det har hon tydligen inte gjort...
Om ditt ex dessutom är psykopat, vilket verkar sannolikt, så beter han sig likadant mot alla. Han kan inte förändras, bara lära sig hantera sin störning, men aldrig bli 'frisk'.
OM du nu är 'för snäll' i dina relationer så skulle ju en vettig man aldrig utnyttja det, eller hur? Han skulle uppmuntra dig att stå på dig i stället för att trycka ner dig ännu mer.
Det du beskriver är ett typexempel på psykisk misshandel men eftersom du är en normal person så tog det tid för dig att förstå den komplicerade nedbrytningsprocessen som bara en riktigt sjuk människa kan ägna sig åt. Det är så svårt att förklara, en dag känner man inte igen sig själv men kan inte riktigt förklara hur det gick till.
Den psykiska misshandeln är mycket svårare att komma åt än den fysiska som är mer uppenbar och omöjlig att förklara bort. Det är därför du sitter med de här tvivlen nu. Du är inte riktigt färdig än, det tar tid men du har kommit långt.
Vi ska nog alla vara väldigt glada att vi tog oss därifrån och stolta över oss själva, vi gick på en nit men vi har ändå gjort allt för att reparera skadan.
Kram på dig också :)

Har inga direkta råd , ville mest säga att det är intressant att läsa alla inlägg .

Har själv suttit i liknanade sits , de e kanske därför de inspirerar mig att läsa de.

Just ts rubrik "hur kan man sakna mannen som har gjort en illa" men de e väl mest så som nån skrev att det e drömmen om ett familjeliv som rasat.

Vill skänka alla som genomgått en massa elände många tusen styrkekramar.

TS, fick bort sonen från datorn nu;).

Du har nog rätt! Men det är som du säger, jag funderar otroligt mycket på hur det blev som det blev.. Jag anser mig vara en normalbegåvad människa.. Att han skulle vara likadan med sina andra ex, flickvänner är jag helt övertygad om, har fått höra att han misshandlade exet precis före mig! En av hans kompisar(fd) sa att han är psykopat och inte bara som ett uttryck utan på riktigt...

Jag förklarade för min syster igårkväll att det smyger sig på en, till slut sitter man bara där i härvan av, ja psykisk missahndel, emn det har blivit vardagsmat så man bara stänger av och reagerar inte längre...

Men jag rös när jag läste ditt senaste inlägg, för precis så är/var det. Att han skulle vara psykopat är något jag länge funderat på.. Men jag vill inte lägga mer tid på att fundera på honom alls :(

Nu har han föreslagit i rätten att en av hans bästa kompisar och hans fru ska vara kontaktpersoner åt barnen när de ska träffa honom (mycket bra människor).
Så nu sitter jag och undrar om det är för att han ska få lite insyn i mitt liv?? Enligt Bup har han inte kommit över mig trots att han träffat en ny..
Att han har henne för att han inte kan få den han verkligen vill ha? Detta hör de på hur han pratar när han ringer eller åker ner till Bup (oanmäld!!).

Det känns väldigt skönt att läsa att jag inte är ensam men samtidigt sorgligt att det är så många som drabbas..
Han ska inte få vinna över mig!

Kram

Jag är en av er. Jag lämnade honom för ett tag sedan. Jag och dottern har ingenstanns att bo just nu efter som lägenheten var hans. Antagligen så kommer han ta det till rätten och det bir vårdnadstvist. Egentligen så har jag ingenting att frukta, han är polisanmäld och ganska så välkänd i drogkretsar. Men det känns som att jag och dottern just nu lever i ett helvete...

Evis, det handlar inte om intelligens och det kan verkligen hända vem som helst ur alla samhällskategorier.
Själv är jag högutbildad med en akademisk karriär bakom mig men det hjälpte mig inte i den här situationen. Jag växte upp med flera psykiskt sjuka personer i familjen så jag antar att jag föll in i gamla mönster men jag har en väninna i samma situation som hade en harmonisk uppväxt med underbara föräldrar.
Det går alltså inte att generalisera kring kvinnorna som blir offer men däremot kan man se vissa beteendemönster hos männen som misshandlar psykiskt och fysiskt, även om de också förekommer i alla befolkningskategorier och kan ha olika störningar. Vissa är inte ens psykiskt sjuka, de vill bara kontrollera kvinnan genom misshandeln.
Det svåra är att acceptera att de här männinen inte alls tänker som vi. Det var ganska nyligen som jag insåg att det är lönlöst att försöka resonera rationellt med mitt ex. Han gör som han vill och är helt gränslös utan att få dåligt samvete som vanliga människor. Det är nog det som är omöjligt att få in i skallen ibland eftersom det ligger så långt ifrån en själv. Jag tror att det finns många psykopater på ledande poster i samhället eftersom normala människor inte vet hur de ska säga stopp till någon som bara kör på utan empati.
Gå inte med på ditt ex' förslag även om de här personerna är trevliga, det är helt uppenbart ett sätt att få kontroll över dig igen. Det kommer aldrig att fungera och hans vänner hamnar i en otroligt jobbig sits. Håll dig så långt borta från honom som du bara kan.
Sofia och Samaway, har ni haft kontakt med kvinnojouren? Om inte så ring dem för samtalsstöd och juridisk rådgivning, ni kan vara anonyma om ni vill. Telenr finns på länken nedan.
Jag länkar till en bra artikel också om hur såna här män fungerar och vilka 'metoder' de använder för att snärja sina offer. Jag kan säga att jag lusläste den när jag träffade en ny man ;)
Styrkekramar till er allihop! Ni är starka som tog er ur det här, kom ihåg det.

www.roks.se

www.mental-health-matters.com/articles/article.php

Jag beundrar er oerhört!!
Vilka starka kvinnor ni är!

Tack TS :).. Det känns grymt nog lättare när man läser att fler har varit med om samma..

Nej med hans vänner där, så känner jag mig mycket tveksam faktiskt. Det var den vännen han hade till att ringa varje gång han stuckit eller så, för att kolla läget, om jag s.a.s. var välvilligt inställd till att han skulle höra av sig.. Snoka helt enkelt..

JAg tror däremot att jag fått tag på en bra kompis som ställer upp och är kontaktperson istället, så jag ska föreslå henne imorgon... Han kommer säkert inte godta henne men han har ingen anledning för hon har alltid varit trevlig mot honom...

Kram så hörs vi snart igen ;)

känner igen mig så väl i din berättelse.. hur man sörjer för alla drömar o allt man hade för ens liv ihop o inget blev så.

Du borde kanske få prata med nån terapeut lr nå om dina känslor som e helt normala.. du saknar ju allt det som var bra när det var bra.. jag gör samma sak.. sen tänker jag på de hemska sakerna ibland o då hatar jag nästan honom det går i vågor.

Evis, måste ni välja en kontaktperson i er omgivning eller kan ni få en genom myndigheterna?
Det låter förstås bättre med din kompis men jag kan tänka mig att ditt ex är extremt manipulativ så det kan också bli en jobbig sits för henne.
Min väninna följde med som vittnesstöd i tingsrätten och efter det började mitt ex maila henne till jobbet och hittade på saker som jag skulle ha sagt för att förstöra vår vänskap. Hon trodde honom inte tack och lov men jag skämdes otroligt mycket. Jag ville inte att mina misstag skulle drabba henne. Så var försiktig med hur du gör nu. Hoppas att det ordnar sig med kontaktpersonen, skönt att du slipper träffa honom i alla fall.
Kram till dig :)

Anonym (känns igen), hur länge sen var det ni separerade?
Det är verkligen tungt med de dubbla känslorna, särskilt när det gäller sonen. Fast ibland räcker det med en blick från exet så vet jag vad som gäller. Vissa dagar är han trevlig, andra vågar jag inte ens tänka på. Skönt att det är över, eller hur?
Jag väntar på en tid hos en terapeut och gick i samtal hos kvinnjouren tidigare så jag får hjälp och det behöver jag absolut.
Ta hand om dig och njut av lugnet :)

I min kommun säger de att de inte kan få tag på en kontaktperson som kan ställa upp de dagar som vi i rätten bestämt är bäst för barnen.
Jag tror inte att han skulle våga gå på den kompisen för hon har ganska mycket skinn på näsan!

Ljugit om mig till min vännina har han redan gjort, fast en annan kompis då.. Ringde till henne och försökte baktala mig nåt hemskt... Men det funkade inte så han fick lomma iväg med svansen mellan benen...

Tack Kjempejente :). Man hittar liksom kraften när man måste ha den, annars går man ju under och vad har barnen då?

Men just allt detta skitsnack och all manipulering han håller på med på allt och alla han får tag i, det är frustrerande.. JAg vet ju vad sanningen är, han vet ju vad sanningen är, ändå ljuger han så att han tror sig själv.. Jobbigt....

Oj TS, jag läste precis igenom en del av länken med "the loser"! Det var inte mycket där som Inte stämde på honom av det jag läste!!

Nu ska jag på föräldramöte så jag läser igenom resten ikväll..

Kram

Evis, både tingsrätten och soc påpekade för mig flera gånger att kontaktperson är en resursfråga... Jag uppfattade det som att man måste sväva i konstant livsfara om man ska få kontaktperson under längre tid. Jämfört med det framstår mitt ex som ett 'lindrigare' fall, han ägnar sig 'bara' åt lågintensiv terror numera och det får man tydligen leva med.
Visst är det skrämmande hur mycket som stämmer i artikeln om 'the loser', det verkar finnas vissa mekanismer som alla de här männen kör med. Det blir nästan ett projekt för dem att bryta ner sina offer så det är klart att de inte vill släppa taget när de väl har lyckats, i alla fall inte innan de hittar ett nytt projekt...
Jag önskar bara att jag hade läst artikeln INNAN jag träffade mitt ex. (Funderar på att sätta upp den på kylskåpet och läsa om den varje morgon så att jag inte gör samma misstag igen ;)
Däremot tror jag inte att mitt ex är psykopat, han är visserligen empatistörd, men inte känslokall utan snarare helt driven av sina känslor. Jag skulle gissa på borderline i hans fall.
Vi gick på samarbetssamtal igår och vanligtvis brukar jag vänta på att hans ska gå först men den här gången följdes vi åt till hissen. "Vågar du vara ensam med mig i hissen nu?" frågade han och log lite roat. "Det beror helt på dig." svarade jag.
När jag tar ner dramanivån och är neutral blir han nästan generad ibland. Jag sa att han skulle lägga av med sina hatmail och då verkade han känna sig dum. Jag skulle inte rekommendera min metod, att bara spegla honom, till andra kvinnor i min sits. Det kan vara farligt att provocera eller konfrontera såna här män men jag har inget val nu, jag måste förhålla mig till honom och då gör jag såhär, trotsar rädslan och viker inte undan. Får se hur det går...
Min svaga punkt är min föräldrarelation till honom. Jag har saknat det så mycket, att få dela allt roligt sonen gör med någon som inte bara är artigt intresserad. Även om mitt ex har använt sonen emot mig så tror jag att det finns ett äkta engagemang också. Han vill försöka vara en bra pappa och kämpar hela tiden med sitt eget självförakt.
Jag har verkligen hatat den här mannen i stunder men egentligen tycker jag synd om honom. Han är så fruktansvärt trasig även om det inte är mitt ansvar längre. Jag måste bara komma ihåg att han är potentiellt farlig.
Jag är också trött på att ständigt tänka på honom men jag försöker förstå de psykologiska mekanismerna bakom så att jag blir mindre intressant för honom som offer. Avsnittet om "Detachment" och att avsluta relationen är nyttigt att läsa för kvinnor i vår situation. Hoppas att du slipper hantera ditt ex överhuvudtaget men det kan vara bra att tänka på OM du måste ha direkt eller indirekt kontakt med honom.
Kram till dig också!