Depression/Tvångstankar/Tvångshandlingar

Utan medicin hade jag inte funnits kvar.....

 "Har jag klarat mig ända hit, varför skulle jag då börja med medicin helst plötsligt?"

Jo, av den här anledningen:

"Jag har nått botten nu. Jag kan nog inte må sämre."

Utan medecin är det väldigt svårt att ta itu med rehabilitering i form av terapi så det bästa är att börja med medecinen för att sedan fortsätta behandlingen via terapi.

Gå in på www.angest.se, där finns bra info om medeciner och behandlingar i form av samtalsterapi.

mimi66: vad för medicin åt du? biverkningar?

been there: nej, medicin är inget alternativ. men tack för tipset iaf.

Jag har medicin och den har hjälpt mig oerhört mycket, nu kan jag tänka klart igen och sakta men säkert reda upp allt jag har skjutit framför mig hela tiden. Har mkt bättre tålamod igen och knappt aldrig panikångest mer.

Testa för din egna skull...

Jag är livrädd för alla biverkningar när det gäller medicin vid psykisk ohälsa!
Har träffat alldeles för många som typ varit drogade av sin medicin.

Medicinen kan ju till en början göra en ännu mer svart.. Det funkar ju inte när man har små barn. Jag måste kunna ta hand om mitt barn!

Jag äter knappt en alvedon när jag är sjuk. Inte av rädsla för biverkningar, men ändå.

Hej. Jag äter medicin och mår skit bra nu. Hade jag inte ätit medicin så hade jag inte kunnat ta hand om mitt barn. Jag har också tvångstankar och handlingar . Men nu är det nästan som bort blåst med hjälp av medicin.

Hade inte levt idag, utan medicinen. För 3 år sen gick det bara utför...alltid haft tvångstankar/tvångshandlingar. Men fick även mkt djup depression då... Var såååå ENVIS och tvärvägrade medicin. Åt massa johannesört och kämpade som ett djur för att slippa medicinen. Var ju sjukskriven hela denna period, i tre år... Men hösten 2003 orkade jag inte kämpa mer...fick ett "återfall" och det sänkte mig heeelt. All kraft rann ur mig, och ångesten blev starkare än någonsin. "Jag klarar inte detta mer själv..." kände jag...läget var jättekritiskt, jag låg egentligen i sängen och BARA grät eller tittade i taket nu. Då hade jag ju kämpat utan medicin i ca 7 månader! Depressionen hade fördjupats, det gör den ofta OBEHANDLAD.

Det avgörande ögonblicket kom, när jag hade skickat sms till min lillesyrra. Hon svarade inte på en halvtimme. Detta räckte för att jag skulle lägga mig på köksgolvet och börja gråta. Jag fyllde halva köksgolvet med tårar, låg där i flera timmar...SÅ knäckt av att hon inte svarade. DÅ förstog jag att något är fel i min hjärna, allvarligt fel.

Vid det här laget kunde jag inte heller gå till terapeuten, för situationen gav mig tvångstankar och ångest. Jag skakde ju eg. hela dagarna och kunde inte umgås med folk, men det blev värre hos terapeuten...

Jag tvingade iväg mig till läkaren och sa att "jag behöver hjälp...". Hon fattade genast! Jag var livrädd för medicinen, men visste att jag kommer att ta livet av mig om livet fortsätter så här. Jag levde ju instängd i en svart bubbla. Kunde inte läsa, se på tv eller umgås med folk - kunde ju inte koncentrera mig!!

Jag ringde pappa innan jag skulle svälja första pillret: "Om jag lever hörs vi om en halvtimme" sa jag. Jag svalde den. Och överlevde. Låg på sängen och analyserade varje känsla och andetag...men inget obehag. Jag kände nog inte av så mkt biverkningar de närmsta veckorna heller, utom enorm trötthet. Låg hela dagarna som en levande död. Men efter 8 veckor började jag arbeta med mig själv igen: SMÅ promenader runt huset, jobbade på att våga gå och handla mat... åka buss en station (vågade ej innan).. Så det var ett LÅNGT arbete kvar för mig. BARA FÖR ATT JAG LÅTIT DEPRESSIONEN GÅ FÖR LÅNGT.

Så vänta inte!! Ta emot hjälpen INNAN!!!!

Hej,

Jag känner så mycket igen mig i din situation, med enda skillnaden att min depression inte är så illa, utan jag lider mest av tvångstankarna och -handlingarna. (Läs min tråd www.familjeliv.se/Forum-4-50/m12539810.html).

När jag var till psykiatrin förespråkade de också medicin, redan vid första besöket. Jag vägrade, bland annat eftersom jag ammade och att vi så småning om skulle ha ett syskon. Jag är som du väldigt skeptisk mot medicinering och mot att gå runt i "en dimma" pga medecinering. Jag tar inte ens huvudvärkstabletter om det inte är riktigt, riktigt illa...

Men jag har nu kommit så långt att jag börjar inse att jag kommer att behöva medicinsk hjälp för att komma ur detta.

Vad är det ni andra har ätit som hjälp mot tvångstankarna/-handlingar?

(Jag fick Zoloft utskrivet, men åt aldrig pga misstro, bland annat eftersom det verkar skrivas ut för så många olika åkommor.)

Önskar dig all lycka i att bli frisk och hitta tillbaka till ditt lyckliga jag. Jag förstår hur du känner dig.

Kram

Anonym(Ledsen): Seroxat har hjälpt mig, 20mg per dag! Åt Zoloft innan, men blev trött av den...många blir det, sa läkaren.

NU har jag insett hur enormt mkt jag led förut. Jag plågades igenom dagarna, i alla år som barn och ungdom...hade alltid dessa svåra tvångsritualer...allt tog sån tid. Ovanpå detta hade jag sexuelle tvångstankar, som jag mig mer ångest än nåt annat....fruktansvärt att leva med. Nu känner jag att det handlar ju om LIVSKVALITET. Man har bara ett liv, varför inte göra det drägligt om man kan??

Jag vill aldrig sluta med seroxat, det är som att ha fått syrgas efter flera år instängd i kvavt mörker....

Nu äter jag en hög dos av Efexor, enda biverkningen av den är att jag får mardrömmar om jag tar den på kvällen.. Har även provat Zoloft, biverkningen där var Diarre.. Har även provat Seroxat för många år sedan, tappade sexlusten totalt, och blev helt apatisk.. Det finns många olika "lycko piller" och ofta nät man dras ner i en depression är det nödvändigt att få piller för att kunna ta sig ur den. De flästa antidepp pillren tar dock 2-3 veckor innan du har full effekt..
Lycka till och var inte rädd för att ta emot hjälp.