Hur kommer ni överens med era styvbarn?

Varken bra eller dåligt,vi accepterar varandradet har sina upp och nedgångar.

daniel kommer överens med minna barn mycket

Har en vuxen bonusson som jag verkligen tycker om. Han har vuxit upp till en bra människa, men jag känner mig inte som mamma till honom.

Jättebra, är som mitt/mina egnamen jag är inte deras mamma för det, även om ena bonussonen har bott med mig sen han var 1år har han en mamma, och den andre har bott många år med mig innan han flyttade tbx till sin mor för ca 1år sen.

men jag gör ingen skilnad på barnen kärlek kan man ha på många olika sätt allt är inte bara svart eller vitt.

Dåligt, vi går inte ihop tyvärr..

Jätte bra, min bonusson & jag har en bättre relation än han har med sin mor/far. Inte att han älksar mig mer än dom, Men med mig känner han att han kan prata om ALLT och han behöver inte oroa sig för att mamma/pappa ska bli ledsen el så.
Min b-son och jag funkar kanon bra ihop, bråkar nästan aldrig. Visst blir vi oense men inte är det ofta.

Han bor VV hos oss.

JÄtte bra anser vi allihopa tror jag. Jag ömmar verkligen för mina bonusbarn! Det är inte så stor ålderskillnad på mig och mina B-barn så jag har gått in i familjen som en vuxen-vän. Dom har en mamma och en pappa. De behöver inte fler. Men jag finns här som vuxen när det är vad dom behöver.

Relationen mellan mig och min bonusson fungerar otroligt bra. Han brukar berätta saker för mig som han inte berättar för sin mamma eller sin pappa.
Han kan lika gärna fråga mig saker som han kan fråga sin pappa om, vare sig det är kompissar som vill sova över eller att han vill sova över där. Ja, han pratar med mig, han litar på mig. Vi har aldrig haft några som helst konflikter. Ända tjatet är ju att få honom att städa sitt rum , men vem har inte problem att få en 14-årig kille att städa sitt rum

Han har aldrig sagt att: Du bestämmer inte över mig, du är inte min mamma.

Han lyssnar på mig när jag säger något.
Visst, han har försökt att få mig arg flera gånger, men han misslyckas varje gång.

Det fungerar jättebra mellan oss allihopa. De har från början accepterat mig fullt ut utan något gnissel.
Småutbrott händer det att det blir, men inte för att jag är styvmamma utan för att vi är en familj och det sker i alla familjer

Det går upp och ner. Vi bor med varandra på heltid eftersom hennes mamma inte finns i livet. Periodvis går det bra- och sen har vi våra sämre perioder tycker jag. Men jag tar oftast på mig skulden för det då. Det är ju jag som är den vuxne. Jag har ofta dåligt samvete för att hon får så lite av min tid.