Hej!
Jag behöver nog skriva av mig lite...eller mycket!? Skulle tycka det var intressant med lite olika infallsvinklar och diskussioner, och inte bara "klappar på axeln" som ändå är det vanligaste här i forumet.
Jag är 30, och vi har försökt i 3 år. Har inte hittat något fel på utredningen. Genomgått 4 inseminationer - alla misslyckade - dessutom 2 medicineringar för insemination då de inte kunde fullfölja. Har gjort en avbruten IVF - eftersom jag blev överstimulerad - och en fullständig IVF. Den lyckades och i 12 härliga veckor var vi gravida och försiktigt lyckliga. Det slutade med missfall och jag hade aldrig i mitt liv trott att det skulle vara så jobbigt - varken medicinskt just då, eller rent psykiskt nu efteråt.
Nu har vi sedan missfallet i slutet på juli inte gjort något alls. Vi ska dock träffa vår läkare på tisdag och diskutera, men jag vet inte ens längre om jag vill. Hur länge ska man orka fokusera, medicinera och hoppas? Jag undrar ibland om jag förändrats eller om det är medicinerna som gör det? Jag har ju trots allt i princip varit under medicinering i nästan två år, och undrar om det verkligen är så bra. Är det ingen mer än jag som gått upp massor i vikt?? Jag tränar mycket, och lever relativt nyttigt i övrigt, och så inte nog med att man inte kan få barn, man växer dessutom ur byxorna snabbare än de som är gravida! :(
Jag funderar på om vi inte i stället för att fortsätta försöka måste försöka acceptera vår situation och gå vidare.
Som det är nu är det inte hållbart - kan träffa vänner som berättar att de väntar barn och jag känner att jag aldrig mer vill träffa dem. Självklart är jag glad för deras skull, men det hjälper inte - jag blir så himla ledsen. (Man kan ju inte gärna säga att man inte vill prata med dem heller.)Att träffa bekanta som ska få barn samtidigt som vårt var beräknat är nästan olidligt! Det blir ofta på med en mask, och så gråter jag när jag kommer hem. Förresten blir gråten också mer och mer ovanlig - det har övergått i en helt annan, djupare sorg och hopplöshet.
Har under senare delen av den tid vi föröskt läst en hel del här inne. Jag förvånas över att det i princip inte existerar några diskussioner / funderingar kring några etiska och liknande frågor. Jag funderar massor. Det är också en orsak till att jag nu vill bromsa in - jag behövde fundera om från början efter missfallet. Dock känner jag att jag kan fundera hur mycket som helst, men jag kommer ingenstans.
Funderar mycket kring vad som skulle kunna bli bättre med ett nytt försök, de har ju tagit det bästa ägget efter långtidsodling, och inte ens det gick ju hela vägen. Är det då någon idé att använda de som hamnade i frysen?? Dessutom är ju statistiken för FET inte speciellt bra. Ska vi prova en helt ny omgång?? Ja, frågorna är oändliga, men svaren helt obefintliga.
Utöver detta vill jag komma fram til "rätt" beslut om hur vi skall gå vidare snabbt. Detta eftersom ingen av oss blir yngre - jag vet att jag i sammanhanget är rätt ung men det känns viktigt för mig att inte vara speciellt mycket äldre om jag blir förälder.
Om ni orkade läsa hela inlägget, så vill jag hemskt gärna era synpunkter. Hur mår ni? Hur resonerar ni?.....
EHel
