• Joocuy

    Snälla hjälp!

    Snälla, jag behöver hjälp att lösa vår familjesituation!
    Vår familj består av min 10åriga dotter, mig själv och sambon.
    Min dotter säger att hon älskar min sambo, pratar alltid om oss tre som en familj. Dock testar hon hans gränser till och från. Vi har levt ihop i 6år.
    Biopappan slutade helt att höra av sig för ca 5mån sedan. Förut hade han dottern varannan helg. Dottern verkar av tycka att det är ganska så ok. Hon säger själv att hon tycker att hon inte riktigt passar in hos honom (biopappan), att hon inte riktigt trivs där.
    Sambon upplever att han hade det lättare med min dotter när hon var mindre, men nu tycker han att det är riktigt jobbigt.
    Han tycker inte att hon lyssnar på honom etc.
    Jag tycker inte att hennes uppförande är speciellt annorlunda mot honom än mot mig. Ibland lyssnar hon och ibland lyssnar hon inte. Som förälder måste man ju givetvis då upprepa sig vilket jag med min villkorslösa kärlek gör av bara farten...
    Självklart har jag en närmare relation med min dotter (det blir ju naturligt så)och det är jag som i princip sköter allt praktiskt med henne. Sambon går hemifrån tidigare och kommer hem senare än jag.
    Men hur ska jag hjälpa min sambo att hitta sin roll?
    Hur ska jag hjälpa honom att hitta sin plats?
    Det har blivit ett avstånf mellan dottern och sambon.
    Hans ord har alltid haft stor betydelse i vår familj efter som biopappan inte varit speciellt närvarande och han har aldrig varit engagerad i dotterns aktiviteter, skola etc. Vi har levt som en kärnfamilj, men kanske vi skulle ha tänkt på att vi inte är det. Kanske vi skulle varit tydligare med regler och annat?
    Min teori är att min sambo känner sig besviken över att han trots att han funnits där i 1/2 dotterns liv inte har kommit henne närmare, att hon inte till fullo ser honom som sin pappa, vilket han i grund och botten önskar. Han har nu börjat prata om just det här med villkorslös kärlek, jämför bioföräldern med den ickebiologiska.
    Han har aldrig gjort det förut.
    För några dagar sedan sa han att det kanske var bäst om vi flyttade ifrån varandra, att han inte orkade gå runt och vara ständigt irriterad på dottern!!!
    Detta tog han sedan tillbaka och menade på att han älskar henne och oss som familj men att det ibland blir så fruktansvärt jobbigt.
    Vad kan jag göra för att hjälpa honom att hitta sin plats?
    Jag skulle vara mycket tacksam om ni efter att ha läst detta låååånga och röriga inlägg orkade berätta hur ni har gjort, hur er vardag ser ut, hur ni löser konflikter, rutiner, regler etc.
    Jag vet att han längtar efter att få ett eget biologiskt barn och vi har jobbat på det i ett år nu men...
    Tack på förhand! Mvh Joocuy

  • Svar på tråden Snälla hjälp!
  • cazzandra82

    Hejsan!
    Jag vill först och främst säga att jag är absolut ingen expert!
    Jag har läst ditt inlägg och det jag kommer att tänka på spontant är tre saker (som ni kanske kan prova om ni inte har gjort det än). Först och främst kanske du ska ta ett steg tillbaka och "fosterpappan" ett steg framåt, vad allt gäller dottern. Sen kanske fosterpappan och dotter ska ha en "egen dag" tillsammans där bara han och hon gör det dem vill. Det kanske får pappan att hitta tillbaka till flickan igen, om inte efter första försöket så kanske efter andra.
    Det tredje alternativet jag tänkte på är familjerådgivning. Jag är både biomamma och fostermamma. Ursäkta men att vara fostermamma är SÅ jädra jobbigt, FAST jag har ett biobarn. Min sambo och jag har haft ett helvete här hemma i nästan 2 hela år på grund av barnen och våra känslor gäntemot "min unge" och "din unge". En familjerådgivning kanske kan hjälpa både dig som biomamma att se din mans behov, och hjälpa din man som fosterpappa och se dina behov. Vår terapeft hjälpte oss.
    Lycka till!

  • Akk76

    Jag tycker förslagen som cazzandra82 skriver låter bra. Att hon vågar vara sig själv och inte lyssnar jämt, det är ju ett tecken på att hon känner sig trygg med honom. Det är ju naturligt att barn inte lyssnar, och att hon försöka reta honom, det gör hon kanske för att se att han tycker om henne ändå.
    Att ge dem en egen dag kan nog vara jättebra för dem båda två.
    Min styvson som är snart 15 år har många gånger försökt reta mig, och han lyssnar inte alltid när jag säger till honom att göra något. Det är klart att man kan bli lite irriterad på honom då, men jag älskar ju honom som min egen son. Även om han har sin mamma hos sig. Jag har varit tillsammans med hans pappa i 6 år.

  • född med tur

    Jag träffade min sambo när min flicka var 5. Nu är hon också 10. Det har varit jättesvårt ibland att få det att fungera. Mitt itps är att du ska fråga bekanta du känner i "vanliga" kärnafamiljer hur förhållandet är mellan dotter och biologisk pappa. Genom mina vänner har jag förstått att de ofta har samma "problem" som vi. I vissa åldrar fungerar det bättre mellan mor och dotter än med far och dotter oavsett om man är bonusförälder eller inte. Vi mammor har antagligen det lättare att förstå och bättre tålamod med döttrars nycker, om du förstår hur jag menar. Vi har ju en gång varit där själva. Vad jag menar är att ni inte ska stirra er blinda på att han är bonuspappa, samma problem uppstår i alla olika famlijetyper.

Svar på tråden Snälla hjälp!