Har du "gjort slut" med din bästa vän nångång?

Förstår att det är jobbigt! Jag avslutade en vänskap en gång för att min kompis var mytoman och till slut kunde jag inte lita på ett ord hon sa. Det här var i högstadiet, så jag använde den väldigt mogna metoden att helt enkelt tiga ihjäl vår vänskap...

Men vänner är ju faktiskt till för att man ska ha roligt med dem, man ska få varandra att må bra och stötta varandra. Blir hon inte bättre på det och du inte heller kan prata med henne så kanske det blir svårt att vara vänner i framtiden.

Jag har "gjort slut" med en kompis (av helt andra orsaker dock).

Men jag tycker detta låter som en alldeles utmärkt anledning för dig att "göra slut"!! ( )

Hon kommer över det, få väl "växa på sig" ett tag, så kanske ni kan mötas igen senare; när ni åter kan ha samma typ av intressen, umgånge och aktiviteter..!?

*lycka till-kramar* /Viola.

Nja... Vänskap o vänskap, bekantskap mer. Träffade en tjej på ett nytt jobb för många år sen. Till en början "klickade" det till 100% - vi tyckte lika om allt och hade jättekul på (just) jobbet.

Sen när vi började umgås privat kände jag väldigt snabbt att vi INTE var lika längre. Hon var väldigt krävande och jagade mig på telefon, betedde sig också som om hon var min mamma samtidigt som hon var väldigt barnslig.

Jag gjorde helt enklet så att jag drog mig undan, besvarade inte hennes samtal eller sms. Trodde hon skulle ge upp... Men nej, det gjorde hon inte. Till slut genomled jag en lunch med henne (var skyldig henne det) och var kort, ointresserad och säkert jätteotrevlig. När vi skildes åt skulle hon ge mig en kram, men då backade jag istället och sa bara: Ha det bra!

Usch... Inte jättemoget direkt, men hur ska man egentligen göra??

Jag tycker man ska "göra slut" med en kompis när det negativa överväger, dvs precis som i ett vanligt förhållande. Om det är jobbigt när vederbörande ringer/hälsar på/vill hitta på ngt, om man tycker personen bara tjatar hela tiden (om samma sak kanske) eller om man helt enkelt aldrig saknar personen i fråga.

honungsbi - Ja det har du rätt i.. usch så svårt o veta hur jag ska hantera de här..

Du ska kräva att hon RESPEKTERAR dig och din vilja utifrån din situation! Kan hon inte nöja sig med att komma hem till dig (typ) "dagen efter" och berätta alla roliga händelser?! Nöja sig med att se film hemma hos dig, fika på stan eller liknande, då kan du helt enkelt säga att du inte vill/kan umgås med henne. Du har ju verkligen ett "LIV" just nu, hon verkar inte inse vikten av det... /Viola.

Jag blev dumpad av min bästis sedan 15 år för några år sedan. För något jättelöjligt, men vi var båda sönderstressade och pms-iga den dagen. Vi hade ingen kontakt på drygt ett halvår och under den tiden flyttade hon utomlands och förlovade sig, jag träffade min sambo och köpte lägenhet. Sen började vi sms:a varandra och träffades och insåg hur fåniga vi var. Hon flyttade hem igen senare. Så nu är vi vänner igen, men det är inte som förr, det är det inte.

Sedan har jag dumpat en kompis också, för att hon betedde sig som en psykologisk vampyr och var allmänt tärande. Jag mådde helt enkelt dåligt av att vara nära henne för hon trodde att jag skulle lösa alla hennes problem. Vägrade låta henne hälsa på i flera år, och hade bara kontakt över internet. På senare tid har det blivit bättre och vi har börjat kunna umgås på ett mer civiliserat sätt. Men det lär (förhoppningsvis) inte heller bli som förr.

Jag tror din kompis antingen känner sig lite utanför av någon anledning eller är just rädd att du kommer bli en småbarnsmamma som bara pratar om bebisen, blöjpriser och sånt (vilket är ganska naturligt, men det är ju bra att inte tappa bort sig själv alldeles). Nåja det är kanske en annan fråga..

Det är jättesvårt att hantera sånt här. Men det viktigaste är väl att prata om det hela med henne, och försöka få henne att förstå hur viktigt det är för dig att ha hennes stöd. Var saklig och lyssna på hennes syn på det hela också. Men vill hon inte acceptera att ditt liv kommer att förändras i grunden (och redan har gjort det) så kommer ni kanske att glida isär, utan att för den skull göra slut helt definitivt. Det handlar, precis som Violerna säger, om respekt.

Vissa har helt enkelt svårt att ta förändringar.

Och grattis till bebben!!!

Prata med varandra. Det finns inget annat sätt, om du inte redan givit upp vill säga...?

Jag hade den diskussionen med en kompis för en tid sedan, han påpekade att alla som fått barn blivit tråkiga. Som om det var ett faktum som man inte kunde göa något åt? Dessutom är ni ju två om att upprätthåplla en vänskap, en vänskap som ska passa bådas förutsättningar och liv och som ska kännas bekväm för båda.

Man måste anpassa vänskapen efter vad som händer i livet, precis som man gör om någon flyttar till grannstaden, träffar ny partner eller skaffar husdjur?!

Lycka till med barnet OCH med din kompis!

Jag har flera sk gamla kompisar som jag tänker "göra slut" med. Såna som man umgicks med i tonåren. Jag har ingenting gemensamt med dom längre & dom får mig att må dåligt.

Jag tjänar ingenting på att hålla mig kvar vid sådana människor.

Jag tänker helt enkelt inte höra av mig & inte svara på sms eller mail osv. Om vi ses så tänker jag bara vara kort i tonen & helt ointresserad.

Kanske inte så moget heller men va fasen

Jag har gjort slut med en vän i omgångar genom de 25 år vi känt varandra.. Vi hittar alltid tillbakas dock under en period, sen så går vi ifrån varandra... och så tillbakas..

Jag gjorde slut med min bästa vän sedan hon gjort precis som din. Men av annan orsak. Hon älskar barn och längtade tills hon hade kille och barn. Jag sökte inte det livet alls utan trillade bara över en grym kille och blev gravid efter nåt år. Det hela kulminerade i att hon på min sons dop beklagade sig över att vara där, undrade om jag blivit kristet freak för att jag ville ha dop i kyrkan och att hon egentligen inte ville vara där men hon kände sig tvungen. Nej du, komppisar som inte kan glädjas med dig, ska du göra dig av med. Tro mig, man mår så mycket bättre efteråt. Vad ska du med henne till om hon inte ger dig något gott???

Tack för alla svar!
Det känns så dumt att bara sluta o umgås också, vi rör oss i samma kretsar, vi kommer garanterat stöta på varandra.
Men samtidigt vill jag inte ha ´henne så nära in i mitt liv! men samtidigt vill man ju kunna hejja på varandra när man ses och så..

Jag tror att hon är rädd för att inte komma i första hand längre för dig. Hon kanske känner en längtan som hon aldrig skulle erkänna efter att oxå få skaffa barn. En stress, ovisshet, vad händer nu med vår relation? Kommer jag att förlora min bästa vän?
Kanske skulle hon inte erkänna det själv, eller ens förstå det. Men det kanske är nåt för dig att fundera på. Hon kanske söker bekräftelse på att du fortfarande vill vara med henne, att du inte kommer att "lämna" henne.
Om du orkar, och vill ge det en chans, försök på ert sätt att bekräfta er vänskap och se om hon blir mer ödmjuk. Tycker du att "det räcker" nu! Så är det bara du som kan bestämma det. Det handlar ju om din egen känsla.
Ingen lätt situation! Lycka till! Kram Tina.

Du undrade om någon hade brutit med en nära vän. Jag bröt med en "väninna" från högstadiet som jag tyckt betett sig illa mot mig under en längre tid. Hon var svår med humöret (ilsken som ett bi rätt som det var). Hon ansåg själv att hon var ärlig när hon berättade rent ut vad hon tyckte om mig & min dåvarande kärlek. Vi passade inte ihop. Efter 4 års "vänskap" ringde jag upp henne och sa att vår relation var usel. Ville avliva ett döende djur, kändes det som. Hon blev arg men det kändes skönt. Det var innan min 17-årsdag och jag kände att jag ville verkligen inte fira den med henne. Tyvärr förlorade jag flera andra på köpet, jag tackade nej till tillställningar av rädsla att träffa på henne för hur det skulle bli, jag hade dessutom min nya bekantskapskrets (precis som du har ett eget liv med din bebis snart) och behövde dem inte på samma sätt.
Jag saknar inte denna brud men kan sakna att relationen mellan de andra också sakta men säkert dog. De höll sig utanför, lade sig inte i, men vi gled bort. Nu har jag inte hört något av dem på flera månader.
Ett tips är att låta henne komma tillbaka när hon mognat, att skaffa barn är inte tråkigt.