Råd i vårdnadstvist?

Barn i den åldern anses behöva ha tryggheten på ett ställe i sådana här situationer. I viss mån kan jag hålla med om det. Just när det gäller mamma och pappa så är det väldigt lätt hänt att barnen blir förvirrade o i o m det otrygga om det blir för mycket "hattande". Kan inte pappan få komma till sonen /mamman oftare istället? O att de kanske gör gemensamma saker på tex helgerna till en början?Då tror jag att pojken skulle vänja sig sakta i sin takt tills han blir i treårsåldern o då utöka umgänget sakta men säkert genom att börja sova där förslagsvis varannan helg.Men samtidigt måste de få träffas däremellan, det är alldeles för lång tid för en ettåring resp. treåring att inte träffa den andra föräldern. När grabben börjar närma sig treår så kan även mamman följa med till pappans nya hem tillsammans med pojken någon gång tycker jag.Allt detta förutsätter ju naturligtvis att föräldrarna kan respektera varandra som människor o att de ibland måste bita sig i tungan. Hur är det för övrigt då? Kommer de överens överlag annars?Det är en av hörnstenarna för att det skall funka bra.

Min mans dotter var 4 mån när de separerade och från det hon var ca 1 år så var hon och hennes storebror hos min man varannan helg och en dag i veckan och det har ALDRIG varit några som helst problem med henes känsla för "hemma" eller "pappas hem" utan hon har känt sig trygg på båda ställena!!!

Ett barn behöver båda sina föräldrar och man får försöka lösa det så gott det går... Det låter som om mamman försöker hämnas på pappan genom barnet!

Det är så svårt det där. Det ligger ju hos föräldrarna att komma överens och när dom inte gör det blir det alltid problem när det det dars upp i rätten (som inte alltid "bryr" sig så mycket). Tyvärr har ju mamman ett övertag i sådan här tvister och pappan brukar lätt hamna i skymundan. Om han inte fortsätter kämpa så brukar det tyvärr ofta bli att mamman har hand om barnet och pappan förlorar mer och mer kontakt med barnet. Så för det första - säg din bror att aldrig sluta kämpa!!!

Själv anser jag att en ettåring kan bo på två ställen, men det är ju en avvägningsfråga som var och en får ta ställning till. Det finns ju också lösningar där pappan har barnet om dagarna men att barnet får sova "hemma" hos sin mamma i sin invanda säng. En annan lösning (som kanske inte är tillämplig här) är att BARNET bor i ett hem och föräldrarna flyttar dit. Alltså att barnet alltid är i ett och samma hem men att föäldrarna flyttar in och ut varannan vecka eller liknande. Jag har själv inga erfarenheter på något sätt av den metoden, så jag vet inte hur barn reagerar på det, men tror att barn anpassar sig till det precis som dom anpassar sig till att flytta mellan två olika hem.

Tråkigt att det så ofta är mamman som passar på att binda barnet hårt till sig vid en separation och att pappans och barnets relation påverkas negativt. Tragiskt!

Vårdnad-, boende- och umgängesmålen är de allra svåraste målen, anser jag som själv är jurist. Det blir ju aldrig bra, hur man än gör!
På så sätt anser jag att domaren du hänvisar till har rätt: Det finns större förutsättningar att nå samförstånd om man håller sig utanför tingsrätten!
När saken avgörs av tingsrätten väger det oftast väldigt lika för båda föräldrarna, men ändå måste någon bli besviken. Det blir ofta uppslitande tvister.

Det finns många psykologuttalanden om att växelvis boende inte är lämpligt för barn under tre år och jag tror att det numera är att anse som en huvudprincip, även om den inte på något sätt är reglerad i lag.

I ditt fall är det väl så att vårdnaden är gemensam (vanligast) och att mamman är boförälder (också vanligast när det gäller små barn).
När det sedan gäller umgänget tror jag det bästa din bror kan göra är att få till stånd umgänge i barnets hem. På så sätt kan man maximera antalet tillfällen, utan att det blir till skada för barnet, som annars måste tas ur sitt hem.

Lycka till! Som sagt, det är verkligen inga lätta frågor...

Hej min sambo ligger i vårdnatstvist .. han håller nu på att starta upp en förening för han anser att det är fel att tro att mamman alltid är bäst förälder..
föreningens hemsida..
hem.bredband.net/b245641/

min sambos minste fick börja sova över i maj han är född i mars året innan så han var 1 år och 2 månader ungefär först var det en natt/v i 3 veckor sen var det lika mycket som dem andra barnen 2-4 nätter/v för mamman kom på att då slipper hon köra barnen..trots att det finns ett tingsrättsbeslut att hon ska köra

kram J

Hej! Håller fullständigt med Jossan. Jag (mannen i vår signatur) hade samma problem när mina tvillingar var små. Mamman ville att barnen skulle bo hos henne eftersom hon fött dem (!) Jag var förstås påstridig och det hela gick till socialtjänsten. De tyckte att jag till en början skulle vara så mycket behjälplig jag kunde, så jag tom bodde hos min fd under ett års tid. Sen gick det till rätten. Där bestämdes ett ganska stökigt schema som jag pusslat ihop efter mina kurser osv. Senare blev det varsin vecka och nu har jag efter lång kamp fått barnen hemmaboende hos mig sen 1 1/2 år. Mamman har dem varannan helg. Så var påstridig och betona rätten till BÅDA föräldrarna. Kämpa på. Håller tummarna!

Jag tycker mamman verkar väldigt självisk!! Tycker hon att det är mer HENNES barn än DERAS?
Varför skulle det vara så hemskt att sonen sov hos sin pappa ibland???
Varför har inte pappa lika rätt som mamman att träffa sitt barn??
Och varför i hela friden skulle pojken må dåligt för att han får sova hemma hos pappa ibland!

JAg och Alexanders pappa har gemensam vårdnad. Och jag tycker bara det är kul när han vill att sonen ska vara där ibland!!

Och så tycker jag det är en självklarhet att pappa ska få lära känna sin son på egen hand.. alltså inte sitta här hemma hos mig i nåra timmar/vecka.. utan ha honom hemma och få lite "vardag".
Dom får sina rutiner hemma hos pappa.. och så har vi våra rutiner här hemma!
Och Alexander verkar då inte förvirrad. Han tycker det är roligt när pappa kommer och hämtar honom.. och han skrattar när jag kommer dit för att hämta hem honom!

Sonen är 7 månader och har farit fram och tillbaka sen han var drygt 1 månad.

Nåt bra tips har jag inte.. alla "instanser" verkar oftast vara på mammans sida. Verkar som din bror kommer få kämpa hårt för sin son. Tyvärr!!

Som TeaSpoone så klokt sa... "Barn behöver BÅDA sina föräldrar"

TS här

Tack alla för era tips o åsikter!
Jag tycker jag har fått en lite mer nyanserad bild av hur det kan vara nu.
Vissa säger att det inte är bra för barnet att bo växelvis innan 3 års ålder, andra har barn som det uppenbarligen har fungerat/fungerar bra för. Jag antar att man måste vara flexibel och läsa av barnet i dessa situationer. Det bästa vore ju om min bror och hans ex kunde samarbeta, men det verkar inte gå alls. Hon säger kategoriskt nej till all form av utökat umgänge som han begär...
Jag har kunnat ge min bror lite mer stöd tack vare era exempel och tack också för länken, Jossan!! Vi får fortsätta kämpa, det ska snart upp i familjerätten igen *håller tummarna då för att de ska samsas, för pojkens bästa*.

Tack!

www.famratt.com är också en bra länk som tyvärr också visar att bara för att det finns lagar så behöver de inte följas.

Mannen var med om en otroligt utdragen boendetvist och även den domaren tyckte att saken inte hörde hemma i Tingsrätten. Fallet var ganska enkelt: sonen var 12, ville flytta till sin pappa, men mamman vägrade utan skäl som inte handlade enbart om hennes egna känslor.

Socialen tyckte att föräldrarna skulle "komma överens" och drog ut på allt med flit tills mamman gav sig och lät sonen flytta. (Man är väl i rätten för att man INTE kommer överens!) Det hela tog 8 månader??!! Vår advokat hade ett liknande fall som tog 10 dagar eftersom domaren och socialen hade vett att få tummen ur och få ett snabbt slut på det hela.

Detta med att mamman är viktigare och bla bla bla verkar variera beroende på var i landet man bor.

Det är jättejobbigt men ibland har man inget val. Jag anser att min man gjorde rätt som gick till rätten och satte mamman på plats (en kvinna som annars alltid får som hon vill).

Peppa din bror att slåss för sin plats i barnens liv! Han får inte ge upp!

Men allvarligt talat, VARFÖR I HELVETE ÄR DET HOS MAMMAN BARNET SKALL BO ÖVERHUVUDTAGET?!?!?!?!??!
Om din bror haft hand om barnet till största delen (5mån/4mån) så borde väl barnet ha mer trygghet hos pappan i så fall?

Hej! (är anonym i fall att någon skulle känna igen storyn..)
Mitt gudbarn är inte ett år ännu... Hans föräldrar separerade redan innan han föddes. Jag är vald till gudmor av fadern, de valde två faddrar var.
De har löst det som så att grabben är hos sin pappa varje helg, men inte hela helgen. Ena gången från fredag till lördag och andra från lördag till söndag. Varje onsdag är pojken med honom några timmar på eftermiddagen och kvällen.
Fadern vill ha gemensam vårdnad men hon vägrar och han vågar inte bråka. Jag kan förstå honom... Hon är väldigt labil och gapar och skriker om alllt. Hon har ingen skillnad om när, var och hur eller vem hon skriker på. Jag tycker att för barnets skull borde föräldrarna hålla sams och ha gemensam vårdnad. Allt annat är egeoistiskt. En mamma som inte låter sitt barn vara med sin far, eller tvärt om, är egositisk. Hon tänker inte på någon annan än sig själv. (OBS, gäller inte i de fall då den ena föräldern är direkt olämplig som förälder, men det skall bedömmas av soc och inte av den föräldern...) Många anser att det handlar om deras rätt till sina barn men jag tycker att det mer skall sättas fokus på barnens rätt till sina föräldrar.

Min arbetskamrat har nyligen skillt sig och de har gemensam vårdnad. Pojken är lika mycket med mamman som med pappan. Det är jätte skönt att det i ens omgivning finns en skillsmässofamilj som har kunnat komma överens på fredlig väg. För dem var det inte någon diskussion om saken. De tyckte att det var helt självklart.

Michelle var två när vi skiljdes och hon började med varannan helg hos pappa redan från början och det har definitivt inte skadat henne på något sätt...
Sen är ju barn olika men om nu pojken verkligen varit hos psykolog kan pappan få veta vad som sagts där och få prata med psykologen själv...

TS här

Nicimcha - han har inte varit hos psykolog. Det som domaren hänvisade till var något allmänt uttalande från någon psykolog, som skulle vara tillämpligt i sådana här frågor, enligt domaren. Uttalandet hade inget personligt att göra med just det här "fallet". Men det verkar ju som att det finns levande bevis i mängder med barn som mått bra av växelvis boende (jämfört med inget umgänge alls med ena fld), så jag gissar att det kanske finns andra psykologer som skulle uttala sig annorlunda...vem vet.

Frågan är nu tillbaka hos soc. Brorsan har dock inte mycket hopp till att det ska gå att kompromissa mer med mamman, hon verkar säga nej till alla förslag han kommer med. *suck* Men jag peppar honom att fortsätta...även om det inte leder nånvart så är det bättre än att ge upp. Då kan han åtminstone säga till sin son när han blir äldre, att han hade velat träffa honom mer och inte lät det vara bara.

Det är ju alltid tragiskt då sånt här inträffar..

Trist nog så är det alltid papporna som förlorar mycket av kontakten med sina barn, för mammorna anses alltid som trovärdigast.. varför?

Precis som om inte barnen är trygg med pappan också, är det inte en förälder lika mycket som mamman!?

Vi har också varit med om det här, sambon har en son sedan tidigare, och vi har haft ett helvete!
Hela familjen har fått lida, men exet har alltid gjort som hon vill.. barnets bästa har alldrig satts i främsta rummet utan använts som slagträ, av henne. Så jag vet verkligen att det är hemskt synd om alla pappor som vill, men inte får, ta hand om sina barn.

.... det är ju också barnen som blir lidande, egentligen mest av alla!

Som psykolog skulle jag bli anmäld om jag skrev ett utlåtande som favoriserade den ena föräldern utan att ha träffat båda föräldrar och i så fall gjort en noggrann utredning.