Min mamma - energitjuv
Min pappa dog i början av sommaren. Mycket sorgligt, väldigt tragiskt. Vi alla är naturligtvis ledsna och tagna av detta.
Min mamma har tagit det mycket hårt. Hårt att förlora en livskamrat efter 40 år. Hon har dessutom inte haft mycket till eget liv, hon levde mångt och mycket genom honom.
Problemet är att mamma fullständigt slutat lyssna på mig och min syster. Hon lever helt i sin egen värld. Har försökt berätta hur ledsen jag varit/är över min pappa är borta. Hon kontrar med ett "det går över" och sen börjar hon mala om de mest ovästliga saker. Hon frågar inte hur barnen mår. Hon frågar inte hur jag eller min man har det, hur vi klarar oss. Allting handlar om henne, hur ledsen hon är och hur jobbigt det är och hur mycket hon har att göra.
Så från att ha varit en hyfsat närvarande mor och mormor (pappa gick för alldel alltid före)har hon förvandlats till en energislukare utan dess like. Jag blir alldeles matt efter ett samtal med henne. Och sen alltid detta: Jaså, hör du av dig - äntligen. Hon ringer aldrig. Det är alltid jag som hör av mig.
Självklart har hon all rätt i världen att vara ledsen och deprimerad. Hon har förlorat en livskamrat. Men måste man bli totalt okänslig och icke lyhörd? Det är som att det abslout mest synd om henne. Men jag - och min syster - har förlorat en älskad pappa alldeles för tidigt. Jag fick mitt andra barn och förlorade en pappa inom loppet av ett halvår.
Eller är det jag som är totalt okänslig och oförstående? Är jag orättvis mot min mamma? Det känns som jag förlorat henne också på ett vis.