Vad tycker ni om det nya förslaget som de talade om på nyheterna idag om att man inte ska få vara äldre än 42år för att ansöka om adoption. Man räknar med att då kan man vara 45 innan den genomförs och om man skulle vara äldre så är man för gammal som adoptionsmamma.
Frågan kontras av att man ger ferilitetshormoner till kvinnor när det är 50-60 år i vissa länder och vi läser om nya rekord i ålder på förstföderskor på löpande band....
Det finns både för och nackdelar men ska man ha åldersgräns på adoption så borde man ha det på graviditet också.
Kram
Jag tycker 42 är för tidigt. Ska det vara någon gräns så möjligen 45. Jag vet jättemånga par som levt i andra förhållanden men så träffar de nya partners när de är över 35. Har man då svårt att få barn tar det flera år i försöka-några-år-och-sen-köa-till-IVF-Karusellen. Kanske blir man gravid och är det i ett par månader men får missfall, sen ska man psykiskt bli redo för nytt försök. Efter x antal år måste man kanske gå vidare till adoption och då kanske inte möjligheten finns? Hemskt. Tror inte de som beslutar har personlig erfarenhet av det lidande som ofrivilligt barnlösa har. Ofrivillig barnlöshet är jämställt med tex öroninflammationer och åderbråck vilket är helt sanslöst. Tusentals människor lider av OB och funderar kanske på adoption och att i ett redan utsatt läge få möjligheterna begränsade ytterligare är helt fel; särskilt som staten vill att vi skaffar fler barn...
Jag vet inte, det är ju olika från fall till fall...
Emmelia, varför man har sagt 42 är just av den aspekten att man anser att då är mamman 45 innan hela adoptionen är i hamn i vissa fall. Lite nyfiken är jag dock på vem i förhållandet som inte får vara äldre än 42 för alla är ju inte gift/sambo med någon i samma ålder. Tar man då den yngsta eller gäller det bara åldern på mamman som man talat om. Tycker att hela resonemanget är lite ogenomtänkt.
Jossebell, läste i tidningen idag att förslaget missuppfattats en del. Det verkar som om media varit snabba med att få ut nyheten men sämre på att förmedla vad förslaget egentligen innebar.
Tycker bara att det är stor skillnad på att säga att man vill undvika 50-åriga nyblivna föräldrar *för då är de 70 när barnet är tonåring* och i nästa andetag sätta gränsen 42. Varje år är livsviktigt när man kämpar för att få barn, så det betyder mkt var gränsen sätts. 1-2 år hit eller dit kan spela jättestor roll.
Sen undrar jag också hur det är när en i paret är äldre. Tänk om kvinnan är tio år yngre än sin man? Samtidigt kan det ju inte bara gälla mamman för hon ska ju inte ensam uppfostra barnet.
Mer info hade verkligen behövts!
Vad jag förstår så är de flesta adoptivföräldrar lite äldre. Det tar ju tid att först utreda sin barnlöshet, och sedan att gå igenom hela adoptionsprocessen...
Jag är överlag emot när samhället dikterar hur jag ska leva, även om det ligger en god tanke bakom. T.ex. detta med åldersgräns och ett annat exempel jag stör mig på är pappamånaderna. Varje familj borde vara tillräckligt vuxen och ansvarsfull att bestämma om sin föräldraledighet. Men men.
Som ni säger, man behöver mer information och det är inte ett svartvitt beslut - det finns alltid frågetecken att räta ut.
Vad man måste tänka på är att detta förslag har framkommit utifrån en utredning om barnens bästa. Jag anser inte heller att man bör vara "för gammal" när man skaffar barn. Men när blir man "för gammal"? Detta är naturligtvis helt individuellt. Det är lite löligt tycker jag att ändra gränsen från 45 (som är den rekommenderade högsta åldern enligt NIA) till 42. De tre åren lär inte göra någon större skillnad. Å andra sidan är det så att många länder accepterar ändå inte adoptivföräldrar över 40 år ...
Det som upprör mig mest är att alla möjliga människor tycks vara "experter" på infertilitet och adoption och anser sig kunna göra alla möjliga idiotiska uttalanden i media. Jag hörde in kvinna på Efter tre igår som sade att få barn minsann inte var en mänsklig rättighet! Undrar hur många år hon har försökt få barn utan att lyckas?
Vårt samhälle förändras. Människor idag skaffar inte barn vid samma ålder som förr. Effekten av att sänka åldern kommer att bli att fler människor lever resten av sina liv i sorg och saknad. Man kan ju också fråga sig om ett barn har det bättre med en mamma och pappa som är lite äldre än ensam på ett barnhem?
Men som tidigare sagts, det är inte svart/vitt. Det är inten lätt fråga och tyvärr sker debatten ofta mellan människor som har väldigt kraftiga känslor i frågan och människor som inte förstår vad det innebär. Synd!
Man kan inte rakt av jämföra med vilken ålder man kan bli biologisk förälder i, för adopterade har särskilda behov och särskilda upplevelser med sig i bagaget, t ex minst en men ofta flera svåra separationer. Därför är de mer känsliga och sårbara inför risken att förlora en förälder i tidig ålder.
Däremot tycker jag åldern är för lågt satt, och jag tycker också att det viktiga borde vara _åldersskillnaden_ mellan barn och förälder istället. Väldigt få adopterar ju spädbarn....
Jag tycker att människor som inte ska eller ens vill adoptera barn ska vara med i debatter. då detta inte rör dem utan den grupp som verkligen vill och ska, skall också vara de som sätter riktlinjerna för hur detta ska utfårmas och förbättras. Tiderna ändras hela tiden och det vore bra om även adoptionerna hängde med.
Det finns så många barn som behöver föräldrar så varför en åldersgräns om man är frisk och kan ta hand om ett barn. Låt ålder på föräldrar och barn vara rikt linjer för hur gamla man ska vara för att få bli eller få en förälder. Då menar jag att åldern inte ska vara så stor som upp till 50 år mellan ett barn som är 0 år och den blivande föräldren. Utan att är man äldre ska även barnet vara det.
Om ni viste hur många barn som är äldre eller har ett handikapp som blir nobbade bara för att de inte är små eller normala. Dessa behöver också en bra start i livet. Även om den kommer senare.
När vi skulle ansöka om adoption så fick jag en chock över de papper som vi skulle fylla i. Vilket land, ålder, kön, om barnet skulle få mor och farföräldrar. Om vi hade 4 st referenser på att kunna ta hand om barn HUR ska man kunna få det om man är barnlös.....om vi hade en udda religion eller var med i en säkt. Vad grannar och våran omgivnig tyckte. Vad våra föräldrar och släktinga tyckte. osv. kommer inte ihåg allt som var skrivet på dessa fyra sidor.
När vi kom hem samma dag så grät jag i timmar. Jag tyckte detta var så hemskt att vi inte gick vidare då detta skändes så kränkande att man inte först kunde få egna barn och sedan att man som laglydig svensk inte skulle kunna ta hand om ett barn om man inte gick med på och igenom ett halvårs utfrågningar hembesök för att se om hemet var barnvänligt och svara på både det ena och det andra under vägens gång.
Detta skulle även de som tycker det är så roligt att styra andra få gå igenom. Så skulle nog debatterna vara annorlunda när frågor i denna art kommer på tapeten.
Att man får fylla i många uppgifter för att få adoptera tycker jag är bra - adopterade barn är utsatta och jag tycker att man ska kolla att de som adopterar verkligen är lämpliga. Sen kan ju kontrollerna vara extremt komplicerade och i vissa fall inte relevanta, men överlag tycker jag att man ska vara noggrann. Jag vet en kvinna som adopterades tillsammans med sin bror till en familj som inte har behandlat henne alls bra. Det verkar som om de egentligen bara ville ha brodern men "tog henne på köpet". Hon är lätt förståndshandikappad och har inte alls fått det stöd och den hjälp hon borde ha fått, föräldrarna har tagit med hennes bror men inte henne på semestrar etc. Hon har som tur är kommit i kontakt med en stödfamilj som har hjälpt henne, men hon är en ganska trasig människa idag, blir lätt utnyttjad av män mm. Så i det fallet borde kontrollerna ha varit striktare.
Men jag förstår ju att man som adoptivförälder tycker att det är jobbigt och påfrestande att granskas i detalj men det finns nog ingen annan lösning, om man inte ska riskera att en massa barn kommer till olämpliga hem.
Sen håller jag inte alls med Caca om att det är de blivande adoptivföräldrarna som ska sätta riktlinjerna för hur adoptioner ska gå till. De ska naturligtvis vara med i processen, men adoptionerna ska ju trots allt vara till för barnets bästa, och då tycker jag att t ex barnpsykologer, kuratorer, läkare mm måste vara involverade.
Detta handlade visst inte alls om åldersgränsen, men jag vet nog inte riktigt var jag står i den frågan. Som flera andra har skrivit ska man nog fokusera mer på åldersskillnaden mellan barn och förälder än ålder.
Nog ska man lyssna till adoptivföräldrar och blivande sådana när man tar beslut om regler kring adoption och utredningar, men jag anser inte heller att det är de som ska "bestämma". Utan i beslut ang nåt så viktigt som detta måste man se på det hela från alla möjliga vinklar, utifrån barnets bästa, via läkare och andra "experter" t ex.
Jag tror nog de flesta adoptivföräldrar är överens om att hemutredningar måste finnas, att man måste kollas upp och utredas. Det ÄR ett extra ansvar att bli förälder till ett barn någon annan fött, oftast från en annan del av världen, med allt vad det innebär. Det är inte att jämföra med att föda och bära ett barn själv och finnas där för det från dag 1. Att det utreds om man har goda förutsättningar att ge dessa barn vad de behöver utifrån sina speciella behov är en självklarhet. Däremot finns det delar av utredningen som både de som utreds och ofta även socialsekreterarna tycker är ganska orelevanta, en del av frågorna i de s.k djupintervjuerna t ex ger inte så mycket i frågan om hurvida man är lämplig att ta emot ett barn för adoption eller ej. Men det är en sak för sig... ATT man utreds, och ganska noga, tycker jag är en självklarhet även om det kan vara mycket påfrestande.
Var jag står i just åldersfrågan har jag skrivit tidigare i tråden....