Hur påverkas bebisen i magen av gräl?

Jag tror inte att barnet i magen påverkas mer än att den känner av att mamma inte mår så bra...

Mammans stress påverkar även barnet, i sämsta fall kan det stanna i växten. Min väninna fick utskällning av sin BM innan jul och order om att ta det lugnt för hennes baby följde inte tillväxtkurvan ordentligt längre.

Fostret kan som du skriver höra ljud från vecka 24 och reagerar på sin mammas röst redan innan födseln. Ljud som fostret hör inne i magen kan enligt vissa studier fortsätta ha betydelse även efter födseln så det är nog ingen nackdel om mamma är lite extra uppmärksam på sitt humör. Prata snällt med magen-det gillar den!

Jag är inte barnpsykologiskt skolad utan skriver nedan utifrån egen erfarenhet... om någon tycker eller vet att det jag skriver är fullständigt galet så får det gärna påpekas!

Vi hade en rätt stormig graviditet, jag och sambon och jag var lite bekymrad över det. Men sen när hon hade fötts tänkte jag på hur himla liten hon var och hur lite hon egentligen förstod. Hon kunde bli stressad och börja gråta/skrika av att man prasslade med en påse eller att sambon nös. Hon kunde alltså inte skilja på sånt som var verkligen farligt/obehagligt (som vi vuxna tycker att t ex gräl är) och sånt som "bara" var ovant för henne.

Med detta vill jag inte säga att man inte ska ta hänsyn till oföddas/nyföddas/spädbarns upplevelser av otäcka saker, bara att jag tror att de inte börjar ta verkligen illa vid sig förrns de blir tillräckligt gamla för att "fatta" vad som händer någorlunda.

Självklart ska man försöka undvika gräl och känslostormar under graviditeten men alla som har varit där vet att det är svårt, nästintill omöjligt... .

Kanske påverkas bebben litegrann av gräl men oroa dig inte för det! Den blir kanske stressad av okända ljud över huvud taget, t ex höga eller plötsliga ljud.

Konstant stress för dig är något annat, det ska man akta sig för som gravid, om inte annat för sin egen skull. Det är en påfrestning för hela kroppen.

Innan jag fick barn så trodde jag helt klart att om man hade en känslomässigt jobbig graviditet så skulle man få ett "jobbigt" barn(dvs väldigt uppmärksamhetssökande, osjälvständigt osv)
Men har nu lärt mig av erfarenheten hur fullständigt osant det är.
Min första grav. mådde jag toppen, tror att jag aldrig någonsin mått så bra som då. Min äldsta son är väldigt uppmärksamhetssökande och svårt för att vara självständig. Han klarar inte av att gå mer än tre-fyra meter i från mig, trots att han är fyra....(när han är med mig vill säga). Min andra grav. mådde jag psykiskt skit, jag tänkte på abort varje dag fram till vecka 20, det var en hel massa bråk och även inslag av misshandel (kanske ska tillägga att barnen faktiskt har samma far, men han var turligen nog frånvarande under större delen av den första grav.).
Nummer två är iaf hur lugn som helst och har så varit hela tiden, självsäker som få världens coolaste unge. man skulle kunna tro att han skull kunna gå till affären och handla helt själv utan att ens se sig om, trots att han bara är två...
Nu när jag väntar nr tre med världens underbaraste man bara gråter jag känner mig som världen sämsta mamma. Men det går nog bra, är ju mkt hormoner....