Hur bemöta barn - tonåringar med Asperger syndrom?

jag är 29 år och har Asbergers syndrom - skriv till mig om du vill så kan jag berätta lite mer...

Jag arbetar med ungdomar med autism och Asberger och det finns inget generellt förhållningssätt utan man måste bemöta personen som en individ oavsett diagnos. Personer med Asberger behöver olika bemötande precis som alla andra. Men frågan är om det ens är Asberger, det måste såklart utredas i sånt fall. Jag tycker på din beskrivning som den här flickan är svårt deprimerad, vilket i sig inte utesluter en diagnos men kan vara tillräckligt för att orsaka hennes beteende. Du kanske borde ringa o gör en anmälan hos socialtjänsten innan hon far ordentligt illa, hon behöver professionell hjälp. Lycka till!

Tack båda två för era svar!

Nyfiken gul - Väldigt snällt av dig, skriver till dig vid ett senare tillfälle!

McIris - till saken hör att familjen inte är svensk och bor i Sverige och inte råkat på rätt speciallist ännu. Men hon är under utredning iallafall. Hon har träffat läkare, psykologer och även varit på ett sk. läger för tonåringar med drogproblem nu i somras. (Innan tankarna om Asperger kom upp)

Men det jag undrar är hur man ska prata med henne och förklara så att hon förstår att hon gör fel. Det verkar som att hon inte kan sätta sig in i en persons känslor när det t.ex. gäller stöld. Hon förstår inte att personen blir ledsen och att man inte gör vissa saker mot sina medmänniskor.

* bor inte i Sverige ska det stå

rent generellt kan jag ju säga att en som har Asberger måste ha GLASKLARA o tydliga instruktioner - det får inte finnas utrymme för feltolkningar eller gissningar...  det klarar många inte av..

o inga långa o krångliga förklaringar utan bara raka enkla förklaringar...

ska hon få låna en jacka måste hon få veta IFÖRVÄG att den är lånad o att den ska lämnas tillbaka - det får man aldrig förutsätta att hon vet - det perspektivet har man inte med Asberger...

så tydlighet på gränsen till övertydlig - låt det hellre bli tjat än att det ska bli missförstånd för att man trodde att hon visste något...

Så frasen - "hur många gånger ska jag behöva säga att jackan du tog var lånad " - den funkar inte....  hon behöver höra exakt NÄR hon TAR jackac att den är lånad och att hon måste hänga tillbaka den..

Förstår du min tankegång?

Förstår absolut hur du menar!

En incident som hände nyligen:

Hon var hemma hos sin mormor (skulle stanna över natten) och dagen efter när hon kommit hem igen ringer telefonen.
Mamman svarade, det var mormor som ringde och berättade att, vi kan kalla henne Lisa, hade rotat igenom ett skåp och tagit en gammal ring som tillhörde mormor.
Mycket riktigt, i Lisas ficka återfanns ringen. Mamman frågar varför hon stulit den, till svar får hon att morfar lovade henne den för längesedan. Till saken hör att morfadern gick bort för över 3 år sedan! Även om det nu är sant så frågar man väl mormor först och inte bara rotar igenom hennes saker och tar den?!

En annan incident:

Hon kommer hem med en helt ny uppsättning träningskläder en dag. Mamman frågar varifrån hon fått dem, hon svarar att hennes pojkvän köpt den till henne på rea. Jaha? säger mamman frågande, Lisa är självsäker och det låter naturligt. Efter ett par dagar kommer killen hem till familjen och mamman får reda på att Lisa stulit pengarna. Han säger att han förstår att familjen har problem med Lisas beteende.

En tredje incident:

Lisa och hennes mamma är på besök ett par dagar hos släktingar. Den 17-åriga dottern i familjen lånar ut lite kläder och diverse assecoarer till Lisa. Lisa använder själv ordet LÅNA så följande incidenter är helt klart onormala.

Någon timme innan Lisa och hennes mamma ska resa hem igen ber Lisa om att få låna 17-åringens favorit diadem. Hon får samtycke och tar på sig den med orden: -Glöm nu inte att lämna tillbaka den innan ni åker. -Nej då, svarar Lisa. Några minuter innan de ska åka står Lisa framför spegeln och fixar med diademet i sitt hår, innan hon tillslut tar på sig sin keps. Mamman uppmärksammar detta och säger åt henne om diademet. -Oj då, svarar hon och ger tillbaka diademet och går förbi.

Några timmar senare märker 17-åringen att hennes favoritlinne saknas. De ringer Lisas mamma och frågar om hon har någon aning om var det kan finnas.... Hon frågar sin dotter som sitter med sin knöckliga handväska i knät. Mamman tittar i väskan och drar fram ett skrynkligt linne....

Alltså, hon visar ingen ånger alls och det verkar helt omöjligt att få henne att förstå att hon gör fel!

lite kommentarer...

ordet låna är oerhört farligt för en med asberger..

att förstå vidden av ordet är jättejobbigt o krångligt många gånger..

Har flickan fått förklarat för sig vad ordet faktiskt betyder?

Och att det även har 2 betydelser?

att man kan låna något för stunden tex en penna, ett fotoalbum en telefon ... men också att man kan långlåna något , biblioteksböcker, kläder, saker osv...

o så får man komma ihåg att en med asberger inte kopplar ihop dom olika betydelserna med varandra..

ex: Jag vill låna en tröja av dig för jag fryser - en med asberger tänker att tröjan har jag lånat och därför får jag också ta hem den.....  ocfh INTE att man lämnar tillbaka tröjan när man går hem...

ex: flickan lånade ut sitt diadem - en med asberger tänker behålla det - för dom sa aldrig hur länge hon fick låna det....

det är precis det här jag menar med att vara tydlig med instruktioner... hon måste få veta att det hon lånar ska tillbaka ikväll, imorgon, nästa vecka, om en månad.....
annars tar hon det med sig hem!

Likadant med ringen från mormor - morfar lovade henne någongång att hon skulle få den ringen - en med asberger minns det löftet o tar ringen  ... det är det enda man har i huvudet...
Man tänker inte på att det gått x antal år sedan han dog, att man måste fråga mormor först, o att man kanske måste säga det att man har tagit ringen..
Den informationen ingick inte i morfars löfte - därför tar man heller ingen notis om det...

Ok, tack så jättemycket för dina svar! Det är verkligen intressant det här men svårt att förstå. Det är så nytt för oss också. (att förstå att det inte bara är "vanliga" tonårsproblem) Vill så gärna hjälpa mamman att förstå hur hennes dotter fungerar. Vet inte om Asperger är så kännt i landet de bor i, så de måste verkligen hitta rätt läkare som kan hjälpa dem på rätt väg!

Om jag får lov att fråga, när upptäckte du att du hade Asperger?

Jag fick min diagnos som vuxen , var 21 när jag fick den...

så jag har levt mitt tonårsliv i ett ständigt kaos.. haft det lugnt o skönt o inga problem på så sätt som den här flickan har som du skriver om - men kaos inom mig själv då jag inte förstått allting så fort som alla andra... 

men när jag fick diagnosen o fick den förklarad för mig gick det upp ett ljus för mig... nu förstår jag varför jag inte är så kvicktänkt alla gånger...

Vad jobbigt det låter men det måste ändå vara skönt att få en förklaring? För man måste väl ändå veta att man gör fel när man ifrågasätts angående stölder och annat hela tiden? Gör man saker och sen efteråt, efter tillsägelser, förstår att man gör fel?

Det som jag tog upp är bara en bråkdel av vad som hänt. Föräldrarna är helt slutkörda och frågan är hur länge till de orkar.