Oj oj oj. Låter exakt som min son. Jag vet, det är otroligt jobbigt med "missnöjda barn", men tyvärr så bara är det så. Mitt barn funkade bäst om jag gjorde mycket. Han trivdes liksom inte hemma i tystnaden. Jag var på caféer, hälsade på kompisar, gick till öppna förskolan och fikade med andra mammor, var med på babyrytmik- you name it! Han var faktiskt som bäst när man for omkring på saker som ett torrt skinn!!!
Han hatade att ligga/sitta i vagn så antingen satt han i bärsele eller på armen och vagnen sköt jag framför. Eller så satt han i vagen och jag var tokstressad av hans grin!!! Han HATADE att åka bil, det var en svettpärs att ta sig i bil hem till någon. Min tillbakablick av spädbarnstiden är faktiskt med lite avsky p.g.a detta. jag var söndertrasad och räddningen blev dagis vid ett år och fyra månaders ålder. Jag hade ångest över att hämta honom efter jobbet, för jag visste inte om jag skulle klara av honom tills pappa kom hem och avlastade. Han blev dock jordens mest lugna, samlade, snälla, omtänksammaste lilla pojk. Fröknarna på dagis säger att han är så vänlig och snäll mot ALLA och JÄMT! Tänk på att den första tiden inte är ett tecken på hur barnet senare kommer att vara. Det vänder det lovar jag- men man kan nog inte säga när??? För en del efter 6 mån och för andra efter 1 och ett halvt år.