Jag har bipolär sjukdom typ2. Och det har inte varit en lätt väg varken att acceptera eller hitta medicinering.
Jag har haft diagnosen i 6 år och det har varit svårt att acceptera. Iom att jag flyttade utomlands i samband med att jag blev myndig och flyttades över från barn till vuxenpsyk lyckades jag förtränga diagnosen och självmedicinerade under nästan 3 år (med hjälp av stressade, ointresserade engelska lätare med lite för mycket tilltro till sina patienter) med zoloft, lugnande och sömntabletter. I mars i år ställdes allt på sin spets och diagnosen dammades av, fick sitt namn ändrat från förlegade manodepressiv till bipolär typ 2.
För mig tog det alltså nästan exakt 6 år att acceptera diagnosen, och jag förstår nu att hade jag förlikat mig med den tidigare hade jag sluppit en heeeeeeel del tråkiga händelser och konsekvenser. Förmågan att kontrollera sig själv helt enkelt. Först trodde man att jag var depressiv och behandlade utifrån det, då mina depressioner varit utmärkande. Men ser jag tillbaka på tiden sen jag inte längre var tonårning står det klart att jag även led av hypomani, och nu senast i Mars på gränsen till mani och psykos, så illa hann det bli.
Jag äter ingen medicin just nu, är gravid i 13e veckan, men jag fick Lamictal som är ett alternativ till Litium, en form av epilektikum. Som stand-by" har jag Orifiril, en medicin som jag åt under 3 månader när jag först fick diagnosen och SSRI-preparaten sattes ur.
ad jag egentligen ville säga (blir så jäkla långrandig) var att; ta det lugnt. Låt det här ta tid, tillåt dig att vara ledsen och tycka att det suger, men läs mycket så kommer du sakta med säkert fyllas av trygghet för att problemet nu har en lösning!!! Konsekvenserna är så hemska i den här sjukdomen, man kan göra så otroligt konstiga saker, falriga saker, och medicinerad och insiktsfull kan man känna sig trygg!
Prata mycket med nära, det är dom som måste höja varningsflaggan när symptomen eventuellt återkommer. Skaffa dig en psykolog/terapeut du trivs med som kan hjälpa dig finna ro i din diagnos men också att ge dig verktyg för att själv se när det spårar ur och för att ta kontroll över dina känslor.
Det här är en sjukdom som går att leva med, som många lever med, och som inte betyder att ditt liv begränsas!!! Be strong!!!!
Och hör av dig om du tror att denna långrandiga lilla person kan ha nåt vettigt att säga ;)
Stor kram!
