Nybliven mamma med ångest, fler?

Ja, vad ska man säga, det kanske är hormoner.
Jag var rädd för allt när jag fick mitt första ban, att han skulle dö, bli utnytjad, mobbad, skadad, bortrövad, sedan att det skulle hända mej något, vem ska då få se mitt barn växa upp.
Min lycka blev att jag fick ett barn till, man kan nog inte säga att det går över med ett barn till men för mej så släppte många rädslor. Nu har jag bara den största kvar att mina barn ska försvinna, bli bortrövad alltså och jag inte vet vad som händer dem.
Som sakt det är svårt att vet vad man kan göra, jag tror många känner igen sig i dej. jag gör det och jag mådde jätte dåligt lääänge kände inte igen mej själv.
Nu fem år senare börjar jag känna igen mej..
Du är välkommen att hällsa på min sida så kan vi skriva lite där om du vill.
Lycka till iaf. och jag tycker det är bra att du tagit tag i saken

Ja det kanske har med det att göra, att jag är rädd att det ska hända mig något och att han då inte har någon mamma samt att jag inte får se mitt barn växa upp. Jag vet att det är stort att få barn och att man har en till att ta ansvar för, någon som man älskar så högt att det gör ont. Tanken på att något ont skull hända ens barn vågar man knappt tänka...
Tack för erbjudandet!! Jag mailar till dig sen.

TS: Åhh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag vågade inte bada min dotter själv när hon var ny för jag tänkte hela tiden att tänk om jag svimmar, då drunknar hon i badbaljan. Skitjobbigt med dessa tvångstankar!!! Jag kände mig ledsen utan anledning på kvällarna när dottern sov och maken jobbade, grät mig till sömns och fattade inte varför. Jag jobbar på den vårdcentral där vi har BVC så jag sa ingenting och ingen frågade specifikt om hur jag mådde utan frågade mer allmänt om allt var bra. JA var mitt svar varje gång, vad skulle folk tro annars.... Jag hade ju en ljuvlig dotter som mådde bra och som det tog oss 2½ år att få så då kan man väl inte vara annat än lycklig.... eller? Nu är dottern 1 år och jag mår bra (oftast) men det har tagit ända till nu att erkänna för omgivningen att jag inte har mått prima hela tiden. Och nu när jag pratar med nära vänner som också har barn så visar det sig att de har haft liknande känslor men inte heller velat säga något.

För mig har det fungerat att prata med vänner som också har barn i samma ålder. Hoppas det löser sig ärför dig. Hör gärna av dig i min inbox om du vill.

Ja det är bara att inse vi är många, men eftersom det är svårt att sätta ord på känslan så är det svårt att prata om. Jag tror många gånger att mixen mellan trötthet och hormoner en överväldigad kärlek man aldrig kännt gör en sårbar och instabil.

Tack!! Det känns så skönt att höra att man inte är ensam samtidigt som jag beklagar att även ni mår dåligt ibland. "mickans" det är precis det att man inte kan sätta ord på oron man känner, det är det som är så obehagligt. "CMN" jag håller med dig, förstår precis vad du menar. Jobbar man själv i sjukvården "får" man inte själv må dåligt, "vad ska folk tro?", "hur kan hon hjälpa andra som är skvatt galen själv?"...