jag avskyr att vara mamma!

Det är jätteviktigt att du får mer hjälp än så och det är jätteviktigt att barnet får ha en vuxen i sin närhet som kan ge kärlek och beröring från hjärtat.

Pappan kanske borde vara hemma med barnet till du kommit på fötter .

Det kan vara skadligt för barnet med en mamma som inte kan knyta an till barnet och det kräver att man verkligen tar tag i det!!!

Hej! Jag förstår att det kan vara mycket jobbigt med allt gnäll.
Jag bor i Skövde och bor du i närheten så kan jag vara barnvakt nån dag, så får du en välbehövlig paus.

Var bor du någon stans? Jag bor med sambo i Kalmar. Om det är i närheten får du gärna höra av dej! Är också ganska ensam här men väntar inte barn förrän till sommaren. Kramar

pappan är hemma hela dagarna. men han mår ju dåligt över att jag mår piss. allt blir en enda röra, och han har inget tålamod alls. det är mitt fel.

måste bara säga det att vår son far inte illa, vi skulle aldrig använda fysiskt våld, bara så ni vet. vi busar och skojar med honom hela tiden, men innerst inne... där hopar sig mina känslor.

jag är bara så arg på mig själv just nu, varför kan inte jag vara som en mamma ska vara? vad är det för fel på mig? jag förstör ju för alla.

Håller med liria. Barnet mår ju inte bra heller då du inte mår bra. Jag är ingen barnpsykolog men dåligt hyumör hos barnet kan bero på att barnet känner av dina vibbar. Det bästa vore ju om du fick en paus, att papåpan skulle vara hemma och att du träffade en psykolog betydligt oftare än 1 gång var tredje vecka. Det låter alldeles för lite för detta problem.

ts här igen

som sagt, jättesnällt skrivit av er, men pappan är hemma oxå, och det hjälper inte. jag har bara dåligt samvete ständigt för att jag inte vill vara med min son. pappan har åkt iväg en helg och jag fick vara själv, det vart tusen gånger värre när dom kom hem. för jag vill inte ta ansvar! jag vill göra vad jag vill hela tiden och det är så jäkla korkat av mig. patetiskt.
min son förtjänar bättre. jag är ändå snart 30, borde man inte veta bättre?

Du är inte onormal, men jag förstår vilken ångest du får över att inte känna dig normal. Du behöver mer hjälp av psykologen, kanske finns det trauman i din egen uppväxt som du måste ta tag i? Ganska vanligt att sånt kommer upp då man själv blir förälder. Var du önskad? Kände du dig älskad? Har det hänt dig något? Varför mår du som du gör? Vad tror du själv? Ge inte upp, utan fortsätt kämpa för att hitta dig själv i all känsloröra. Förmågan att älska sitt barn finns där inom dig, någonstans.

Det handlar _inte _ om fysisk misshandel det jag skriver, det handlar om problem med att knyta an till barnet och det är jätteviktigt för ett barns utveckling.

Ni kanske skulle kunna kontakta socialtjänsten i er kommun för att eventuellt få hjälp med en kontaktfamilj som kan avlasta er? Går det inte att få komma mer regelbundet till psykologen?

Ta en paus tycker jag, res bort kanske, känn efter och låt känslorna växa inom dig en stund. Du kanske kommer underfund med vissa saker då.
Lycka till!