Usch, blir så deprimerad när jag läser denna tråden...Tyvärr så har jag mycket erfarenhet av just spelberoende. Min sambo spelade mycket nätpoker, satt dagar och nätter framför datan. Ena dan kunde han vinna 20 000 för att nästa dag förlora lika mycket. När han en dag sa att han skulle sjukskriva sig från jobb och tjäna ihop pengarna på poker istället, blev jag rent ut sagt VANSINNIG!!! Hans humör var uruselt, det var mitt fel (tyckte han) att han förlorade pengar, det som sårade mig mest var alla hans lögner. Han lovade att sluta spela, men icke. Jag sa gång på gång till honom att han var spelberoende, men han vägrade ta till sig det. Jag kontaktade en spelterapeut för att fråga om min sambo verkligen var spelberoende eller om det bara var jag som reagerade för starkt på hans spelande. Spelterapeuten sa att det var ett solklart fall, min sambo var spelberoende. En dag när jag skulle åka hemifrån sa jag till min sambo: "här är namn och telefonnummer till en spelterapeut, ring och boka en tid med honom och prata om ditt spelberoende, har du inte gjort detta tills jag kommer hem igen så lämnar jag dig". Efter ett par timmar ringde han mig, ynklig som få, och sa att han bokat en tid. Vi åkte dit, och nu har han varit spelfri i nästan 15 månader. Jag älskar min sambo och är jättestolt över honom som har erkänt att han var spelberoende. Fortfarande finns tankarna och oron för att han ska spela bort vårt hem, våra pengar och vårt liv tillsammans. Jag är en stark kvinna, JAG bestämmer hur jag ska behandlas, och JAG bestämde att jag INTE skulle leva med en spelmissbrukare. Han tog detta steget till hjälp, mest för sin egen skull, men oxå för att han älskar mig och han vill leva med mig. Skulle han nångång lägga en krona på poker...det enda han skulle stifta bekantskap med då är min rygg.
