Stubbat hår, läsk och andra kvarlevor...

När jag var barn och gick i plugget så var långt hår ett måste, så gott som alla hade det. Det var sjuttiotal, glöm inte det!
Men så fanns det några stackars jävlar som hade, som man sade, stubbat hår. Ofta var det "åkarbarnen", dvs bondungarna som fick åka skolbuss till plugget.
Om någon kom till skolan med stubbat hår, ja då blev han naturligtvis idiotförklarad samt fick så jävla mycket stryk som någon kunde få. Här snackar vi ren misshandel. De stackars bondungarna med sitt stubbade hår fick utstå mycket och jag skulle tro att de var lika glada som jag när skolhelvetet äntligen var över.
Många ungar gick omkring på skolgården och hade frillor som Ted Gärdestad i rent överlevnadssyfte.

Vad hände med beskrivningen "stubbat hår"? Det verkar som om ingen använder detta ord längre.
För ett tag sedan beskrev jag en kund för några arbetskamrater.
-"Han är rätt så lång, glasögon, stubbat hår och har ett ansikte som ser ut att ha legat i en rötslamsdip sedan 73.".
De såg ut som levande frågetecken. Vad var "stubbat hår"?

Idag verkar man istället säga att man är rakad eller i sällsynta fall kanske snaggad.
Man har snagg. Aldrig stubb.
Ingen är stubbad numer. Aldrig. Stubbat hår är en kvarleva från stenåldern, från tiden när man var tvungen att låta håret växa för att slippa bli misshandlad ute på skolgården.
Är det bara jag som använder detta ord idag eller finns det någon mer därute?

För ett tag sedan sade jag åt min flickväns son att köpa med sig en läsk åt mig när han var i affären.
-"Vad sade du? LÄSK! Ha! Ha! Dricka heter det! Morsaaan! Nu kör Xxxxx med sina gamla slangord igen! Hörde du?"
Vad är det för fel med att säga läsk? Vad ska man annars säga? Antingen så preciserar man sig och säger vilken sorts läsk man ska ha, exempelvis så vill man ha en päronsoda eller pepsi-cola. Sedan ägnar man sig åt att dricka den, inget annat. Man dricker en läsk, man dricker inte en dricka. Dricka dricka. Det blir helt åt helvete fel enligt mig. Jag kommer att fortsätta med att säga läsk.
Så det så!

Jag har alltid med mig massäck till jobbet. Smaka på ordet, "maaasäck". Gammalt fint och trevligt ord som genast för tankarna till barndomens utflykter i skogen med mormor och morfar. Sommar, surrande flugor, blandsaft, ostmackor, hembakta kanelbullar och en uråldrig morfar som satt och rökte Greve Hamiltons blandning i sin gamla pipa.
-"Idag har jag riktiga godsaker i massäcken, mackor med fiskpinnar och kokta ägg. MUMS!"
Sade jag till mina arbetskamrater för ett tag sedan.
De tittade menande på varandra och flinade lite lätt. Ingen säger längre massäck, det är också ett gammalt ord som anses avslutat. Lika borta som åttiotalet. Matlåda säger man idag. Matlåda. Hur kul låter det? En låda med mat. Kort och gott. Inga associationer, ingenting.
Jag kommer att säga massäck tills jag går i pension.

Men allting ändrar sig. Även jag själv kan stå som ett levande frågetecken ibland. När jag var ung under åttiotalet så lyssnade man på rockband. Deep Purple och AC/DC var rockband och de var mina idoler. Vad ungarna har för benämningar idag vet jag inte för jag stängde av radion för gott när åttiotalet övergick i nittiotal.
Men jag tror inte att de säger rockband längre.
För många år sedan var morsan ihop med en karl som utan att skämmas hade en imponerande samling med gamla beatlesplattor.
-"Ringo var en jävligt skicklig batterist!"
Utbrast han en kväll när han tvingade mig att genomlida det Vita Albumet.
Batterist? Trummis heter det väl? En batterist får mig att tänka på engelska soldater och luftvärnspjäser under andra världskriget.

För några veckor sedan var jag ute på lokal och söp mig själv under bordet.
-"Var poporkestern bra?"
Frågade en pensionärsmässig gubbe på jobbet mig under måndagens lunchrast.
Jag är en man som sällan kommer ihåg att jag överhuvudtaget lämnar lägenheten, minnet brukar försvinna redan vid halvåtta. Jag minns aldrig vilket etablissemang jag har hedrat med min närvaro, än mindre om det har varit någon "poporkester" där. Spelar de fortfarande musik ute överhuvudtaget?
-"Jag vet inte, när jag ramlade ned i orkesterdiket för tredje gången så åkte jag ut. Jag hann aldrig höra dem spela".
Sade jag. Gubben fattade aldrig ironin. Han bara tittade på mig och försjönk sedan i sin morgontidning igen.

Ungar leker inte med varandra längre, de "är med varandra". Leka har försvunnit ur ungarnas vokabulär.
Frågar jag min flickväns elvaåriga son vad han och hans polare har gjort hela dagen så svarar han med att "de har varit med varandra". De har inte lekt, de har varit tillsammans.
När jag var arton år så var jag tillsammans med en flicka för första gången i mitt liv. Vi "var med varandra". Vi hade sex. Bara en gång men i alla fall!
Är man tillsammans med någon så har man sex. Det är vad det betyder i min värld i alla fall.
Nu tror jag naturligtvis inte att min flickväns son och hans polare suger varandras kukar hela dagarna tills deras mödrar ropar in dem till kvällsmat. Men jag måste erkänna att det kan vara svårt att ställa om sig till dagens svenska. Hjärnan har en förmåga att följa gamla invanda tankespår, ord associeras till bilder som etsas fast i minnet för alltid. Så är det för mig i alla fall.

Enterknappen säger man idag. Jag säger vagnreturen och ser min gamla skrivmaskin framför mig.
Kombibil säger de om lite större bilmodeller. Herrgårdsvagn säger jag och genast dyker en gammal Amazon med lastutrymme upp i min hjärna. Av någon anledning alltid röd.
En telefon är för mig en vit eller beige apparat med nummerskiva. Den står på sitt speciella bord ute i hallen.
Det var över tjugo år sedan jag såg en sådan men det är vad jag ser framför mig när min nya kameramobil ringer i min ficka.
När jag ska ringa Telias kundtjänst så förväntar jag mig att en orange volvo med Televerkets logga på sidorna ska rycka ut och komma till min hjälp.