Irriterad på min mamma,RÅD!!!!!

Någon som har något tipps! Ska jag minska vår kontakt eller hur ska jag göra? Vet precis hur det kommer att bli när hon hör av sig igen. Ringer typ om några dagar och låssas som ingenting (då hon har surat av sig) Hon kan aldrig säga att hon gjort fel, hon e för stolt, aldrig be om ursäkt och aldrig går det att reda ut saker med henne....det ska bara rulla vidare tills nästa gång :(

Har inga råd, men jag vet hur det känns.

Svår situation.

Om det inte går att reda ut saker med henne, så är det ju knappast någon idé att försöka prata om det, även om det nog skulle vara det som är bäst. Kanske kan du förklara för henne (i lugn ton) att du tycker det är jobbigt att hon blir sur när du inte begriper varför och be henne förklara.

Kan det vara så att det är jobbigt för henne med båda barnen på en gång, och att hon därfär blir grinig? Kanske be henne passa ett i taget?

Eller bara ignorera bekymret och göra som hon gör - låtsas att allt är bra?

Kanske jobbigt med 2 men tycker att hon borde klara det dom timmarna...skillnad om man lämnade dem ofta. Sen är det ju hon som sagt att hon vill ta hand om det en dag i veckan, då borde hon inte orka det heller.

Kanske är det så att hon på något sätt är avundsjuk på ditt och din familjs liv. Har din bror barn? När jag läser det du skrivit så känns det som att han inte har det och då behandlas han bättre för att han inte utgör något hot mot er mamma. Kan det vara så att din mamma kanske känner att du är bättre mamma än vad hon har varit? Kanske är det b la en förklaring till varför hon överöser dina barn med saker och samtidigt inte kan styra sin avundsjuka mot dig. Hoppas att du förstår vad jag menar. Problemen ligger ju helt klart hos din mamma men man måste nog få lite mer bakgrund för att förstå varför hon är som hon är.

Du måste försöka prata med henne även om det leder till jättebråk. En konflikt kan bara lösas om den kommer upp till ytan.

Stöttare- Du har rätt, min bror har inga barn. Sen är det även så att jag har haft lite trasslig uppväxt, och jag som yngsta barnet å tjej blev mäst drabbad. Mamma drack mycket då vi växte upp, hon var ofta arg när hon var full och jag fick mig en örfil både nu och då. Flyttade hemifrån vid 16 års ålder då jag hade pojkvän som jag trivdes bra hos, bättre än hemma om du förstår.
Ibland känner jag att mamma försöker få mig att känna mig som en dålig mamma. Små ex är att hon gnäller på barnens kläder, mössan är ju inte bra och då köper hon en ny, jackan är inte varm nog osv Finns många tillfällen då hon "klagar" på hur barnen har det och jag tycker verkligen att jag är en BRA mamma!

Det hela känns så jobbigt då mina barn älskar sin mormor och pratar om henne varje dag. Vi brukar höras på tele varje dag men nu blir det inget. Känner att jag måste visa att jag inte tar denna skit längre, kanske borde jag inte umgås så mycket med min mamma som vi gör, jag vet inte?!    =(

Jag känner igen mig en hel del i vad du skriver. Min mamma hade också krav på mig, det var alltid jag som skulle komma och aldrig stannade vi länge nog osv. Dessutom klagade hon mycket på min man, hon t o m sa till ett av mina barn att jag inte skulle ha gift mig med hennes pappa. Jag försökte och försökte i många år att göra henne nöjd men det gick aldrig och hon var inte sån att det gick att prata rättframt utan allting skulle vara bra på ytan. Till slut orkade jag inte och vi hade inte setts på flera år och bara hållit sporadisk kontakt per post innan jag besökte henne innan hon dog. Jag försökte prata med henne då men allt var bara mitt fel. Nu känner jag mig äntligen fri, är det intehemskt attdet ska vara så? Kan du lösa det med din mamma så är det förstås det bästa för er alla men låt henne inte förstöra dig, då är det bättre att klara sig utan. Ingen förälder äger sitt barn och har rätt att behandla det illa oavsett ålder på barnet. Du har ingen skyldighet att låta henne trampa på dig. Visst vore det tråkigt om dina barn inte hade kontakt med sin mormor, men det är ännu värre om deras mamma mår jättedåligt. Stå på dig både för din egen och din familjs skull. Din mamma kommer förmodligen aldrig att ändra sig bara för att du låter henne behandla dig illa. Bara för att man haft ett jobbigt liv har man ingen rätt att vara hemsk mot andra. Kram på dig!

Måst även nämna en incident på vårt bröllop. Vi gifte oss i juni och i maj var vi inbjudna till min kusins bröllop. Där blev min mamma väldigt full och pinsam. Efterdet pratade min bror med henne och gav ett ultimatum att hon skulle hålla sig från drinkbordet på vårt bröllop å bara dricka lite vin till maten. Hon skulle även ta hand om vårt ena barn som då var 9 månader. Bröllopet blev lyckat men mamma var full, slutade med att vi inte åkte in till hotellet på natten utan sov över med barnen i festlokalen, lite besviket. Nu säger jag inte att vi själva var speciellt nyktra men man är iallafall irriterad över att hon inte gjorde som vi bad henne göra på vår stora dag. Kan tänka mig att hon känner att vi fick så mycket pengar och hjälp till bröllopet så vi ska då ej komma och klaga.

Någon mer som har någon åsikt?

Ja, jag har en åsikt och det är att du ska bli vuxen. På riktigt alltså. Är det så att man sätter sig i en beroendeställning gentemot sina föräldrar genom att ta emot hjälp och gåvor från dem så kostar det. Vilken annan vuxen person skulle du ta emot så mycket (pengar) av utan att känna av någon tacksamhetsskuld? Tacka nej till pengar, säg att du köper kläder till barnen själv, visa att du inte behöver hennes hjälp, men visa tacksamhet över att hon är en bra mormor åt sina barnbarn. Om hon nu är det. Vill du ta emot hjälp och pengar, så har du velt det men i det ingår att vara "gisslan" och det kostar på. Lycka till med "frigörelsen".

Okey jag förstår vad du menar till viss del. Men jag tror absolut att jag inte är den ända som får pengar då & då och min mamma är nog inte den ända mormorn som köper kläder till barnbarnen. Däremot så tror jag inte att alla mormödrar lägger över tacksamhets-skuld på sina döttrar, tyvärr så gör min mamma det och då har du nog rätt med att sätta stopp. Förövrigt känner jag mig vuxen men min mamma vill nog inte känna att jag ska vara vuxen utan vill nog behandla mig som ett barn som hon kan "styra" Och klanka ner på. Och när det gäller min bror så är han prinsipfast och bestämd så hon kan nog inte behandla honom på detta sätt därav blir det jag. Men efter omständigheter då min pappa fick en svår sjukdom för 6 årsedan så har jag vikt mig mycket för min mamma. Tack för ditt inlägg även om jag blev lite stött när jag läste det förts =)