Första tiden som ny sjuksköterska.. (långt)

Jag förstår dig precis! Jobbar inte inom vården själv, men som lärare, och det finns nog väldigt många beröringspunkter mellan dessa två yrkesgrupper. Min stora tur ligger i att min man även han är lärare, och därför visar full förståelse för såväl min trötthet som för mitt behov av att diskutera mitt yrke. Självklart är just pratbehovet som störst när man är ny! Tycker knappt att jag och mina kompisar inom samma yrke pratar om annat när vi träffas.
Kan inte du och din sambo försöka göra så mycket som möjligt kul på helgerna, så du kan få ta det lugnt på vardagen när du kommer hem? Eller att ni försöker bestämma att just tisdagar ska ni gå på bio eller gå och bowla eller vad ni nu vill göra? Att få lite struktur på livet brukar ju vara bra. Samtidigt tycker jag inte att du ska ta på dig hela skulden för detta - han borde visa mer förståelse.

Jobbar också inom vården och är sjuksköterska. Upplevde något liknande när jag var nyfärdig; först en "smekmånad" och sedan en flera månader jobbig period då jag alltid var trött, ledsen, kände mig otillräcklig och var rädd att göra fel/verka osäker. Fruktansvärt tungt!
Jag bytte avdelning i två månader i den vevan (täckte ett grav-vik) och det blev för mig en vändpunkt. Jag gick från ett stressigt MAVA till en lugnare infektionsavdelning och landade i mig själv på kuppen. När jag sedan kom tillbaka till MAVA var det helt okej med mig igen.

Jag tror att detta är en fas många av oss går igenom - man måste hitta ett sätt att hantera det jobbiga man möter utan att bli helt uppslukad. Att komma dithän att man lämnar patienten och den problematik som är, på arbetet. Tycker absolut att du ska ventilera med din/dina kollegor! De vet ju vad det handlar om och kan säkert hjälpa dig.

Vet inte hur det är på din arbetsplats men hos oss har vi en öppen atmosfär och pratar mycket med varandra om våra känslor inför något svårt, hur vi mår osv. Det gör att man inte alls har den tyngden över sig när man går hem - man har ju redan delat bördan med andra som känner igen sig! Min sambo hör ytterst sällan något om mitt jobb, bara om det varit något särskilt.

Har egentligen inte något annat tips än att du måste ge dig själv tillåtelse att vara ny och osäker. Du måste inte kunna och klara allt och inte heller hålla masken inför dina arbetskamrater. Säg vad du känner och prata av dig till din kollega som du tycks lita på och tycka om. Och vik lite tid exklusivt till din sambo, tid som är helt befriad från jobbsnack.

Hoppas du snart kommer ur din "svacka" !
Kram//Maggis

Så är det när man är ny - det blir bättre. Från att varit van syster i 9 år läste jag IVA vuben nu - och halkade tillbaks där du är nu fast det har börjat lägga sig...

det blir bättre jag lovar.

Jag är också syrra, sen snart 3 år tillbaka..

Det första halvåret som nyfärdig syrra var fruktansvärt! Jag gick ner 7 kg, slutade att ta med mig lunch till jobbet (för jag hann ändå aldrig äta). Det var jättestressigt, och personalen var jättesvår att jobba med. Jag grät varje dag när min man kom och hämtade mig.

Efter ett halvår började jag på en ny avdelning och där är jag kvar än idag Och stortrivs!!! Det är kul att gå till jobbet!

Kan du inte prata med chefen om att få en mentor? Att få gå och prata med någon, någon gång per vecka? Det hade kanske hjälpt dig upp ur svackan...

kramar!

Hej!

Tack för alla råd och tips. Det känns skönt att veta att andra har varit i samma situation och att det verkar gå över med tid och erfarenhet. Det känns alltid skönt att få skriva av sig och se att andra förstår vad man menar.

Kram kram!

Hej!
Är också syrra! Har varit det i snart ett år. Blrjade arbeta i januari i år. Tyckte också de första månaderna var jättejobbiga. Hade ångest att jag gjort nåt fel eller glömt nåt varje dag jag var på väg hem från jobbet. Drömde om det på nätterna. Men det har börjat släppa som tur är. Sedan är jag också omgiven av underbara arbetskamrater som stöttar och står ut med alla mina frågor som jag kommer med.

Lycka till och ge inte upp. Till mig får du "tjata" så myclet du vill! Hör av dig på mitt krypin om du vill!

Hejsan syster !

Låter bekant, tror att de flesta inom vården upplevt liknande. Med tiden blir Du van och behöver inte prata om jobbet hemma.
Försök koppla av med nån fritidssysselsättning hemma, det är inte alltid bäst att vila fastän man är trött, utan bättre att göra något , baka, pyssla, promenera, gympa.............
Sjukhuslivet är som en annan värld för Din partner och det är förståeligt att han inte orkar lyssna .......

God fortsättning, sköt om dig syster

Låter bekant.. Har själv jobbat nsnart 3 år inom vården. Är utbildad IVA-sköterska och känner att jag har stora krav hängandes över mig.. Första året sov jag i princip all ledig tid jag hade. Jag var helt slut, stortjöt och hatade jobbet!! Idag kan jag fortfarande vara jättetrött på kvällarna..fattar inte hur det skall gå sedan vi har barn och jag börjar jobba på nytt?

Kraven och ansvaret är stort, lönen är ju inte heller uppmuntrande. Allt för ofta känner jag att saker och ting struntas i och det är ofta jag som får reda ut problemen på avdelningen.. Men detta är ju såklart olika på alla avdelningar.

Ibland funderar jag allvarligt på att byta jobb..det var inte såhär jag hade tänkt mig att vårdyrket skulle vara. Jag skulle vilja ha mera tid för den enskilde patienten. Nu stressar man från patient till patient..man slits mellan olika saker.. Ibland har man flera tusen saker som skall göras "bums" på en och samma gång.. Man borde vara klonad..

Men vad skulle jag göra isåfall?? Någon kontorsråtta vill jag inte bli..inte heller vill jag vara lärare eller kassör.. Och läkaryrket har jag satt åt sidan för flera år sedan!

Det verkar som om många har upplevt samma som jag gör. Jag trivs ju jätte bra med själva yrket och har det bra på jobbet med mina arbetskamrater. Ändå kan jag känna ångest ibland när jag ska dit.

På vardagarna är det inte så för då vet jag att jag har många i personalen runt mig och det känns tryggare då att vara ny. Men sen på kvällarna och speciellt helgerna, då det är färre personal. Då kommer ångesten. Har inget emot att jobba på kvällar och helger, men det är just att det är så lite personal. Mer hänger på mig och då känns det så jätte tungt att vara ny. Vet jag att jag får jobba ihop med en annan ssk så är det inga problem, men oftast får man vara själv med typ en tredjedel av patienterna.

Hoppas verkligen man kommer känna lite säkerhet snart för det här börjar bli lite väl jobbigt vissa dagar.

Hej, jag är oxå syrra. Jag har varit färdig i 1,5år och upplevde första halvåret som en mardröm men sedan blev det bättre och bättre. jag får fortfarande hjärtklappning ibland när jag är på väg till jobbet eller så kommer jag på något jag tror att jag missat precis då jag ska gå och lägga mig...all ångest försvinner nog inte men det blir bättre...jag lovar.

Hej glada och trötta medsystrar!

Jag har jobbat som sjuksköterska sedan -97 och är barnsjuksköterska sedan -01. Känner igen mig i det du beskriver.

Jag tror att det är viktigt att tillåta sig vara ny och ännu viktigare att ens arbetsgivare och kollegor tillåter det, och inte känna att man ska kunna allting på en gång. Ofta ställer vi nog alldeles för höga krav på oss själva och i kombination med tidsbrist, dålig uppskattning och gammalt hierarkitänkande ger det en känsla av otillräcklighet, stress och misslyckande...

Det tar lite tid att landa i sin nya yrkesroll och det är viktigt att stanna upp och reflektera över sig själv och de möten man gör och situationer man hamnar i. Jag tror att man kan vinna mycket på att ha handledning eller mentorskap på avdelningen, både för nya och mer erfarna syrror.

Att prata med sin sambo/make kan vara svårt tycker jag, eftersom det är svårt att beskriva vad det egentligen är man "råkar ut för" en vanlig arbetsdag. Jag berättar för att han ska fatta varför jag är trött eller ledsen ibland när jag kommer hem, men om jag vill "prata av mig" så gör jag det med någon kompis som också är syrra men jobbar på ett annat ställe än jag.

Efter att ha landat i sin nya yrkesroll är det ju bara att börja se sig om och upptäcka vilka möjligheter man har som sjuksköterska. Det finns massor av spännande saker att jobba med, specialisera sig inom etc. Visst är arbetstiderna bedrövligt tråkiga ibland och man känner sig asocial som ingen annan, men allt blir ju roligare om man trivs där man jobbar och känner att man uppskattas och utvecklas.

Personligen har jag nog "överlevt" att jobba som syrra genom att läsa en liten kurs då och då, specialisera mig till barn-ssk och "hitta hem", inse att jag inte är oumbärlig för vare sig kollegor eller patienter, och lägga min energi där jag tycker att det är roligt - nämligen att få barn och familjer att känna sig trygga när de kommer till "min avdelning" samt att bli kunnig inom mitt specialområde för att så småningom kuna förbättra min arbetsplats...

Lycka till!