Otrohet??

Ett av mina ex var otrogen, dvs hade ett förhållande bakom min rygg.
De bevisen jag hann samla innna jag kastade ut honom var följande:

1. Han blev ointresserad av sex

2. Jag hittade ett kvitto på, förutom halsbandet jag fick i födelsedagspresent, en tjejparfym (som jag INTE fått). han hade ingen bra förklaring till det.

3. Han kom hem vid 6-7 på mornarna.

4. en gång skulle han "bara till en kompis", kom tillbaka några timmar senare med t-shirten ut och in. han hade den rätt när han gick hemifrån.

5. En av hans kompisar var här en gång när han inte var hemma. han ville få tag på min dåvarande kille och stängde in sig i köket för att ringa honom. när jag kom in i köket blev kompisen mycket besvärad och ville lägga på luren. jag satte mig bredvid (det var ju mitt kök för helsike) och hörde att det var en tjej i andra luren...

6. Jag följde hans fotspår i snön en kväll när han skulle till stan. fotspåren ledde till den där kvinnans lägenhet.

7. Plötsligt började han komma hem mitt på dagen i stället för tidigt på morgonen. i sambans med detta hittade jag en okänd nyckel i hans jackficka...

Det fanns ÄNNU fler bevis, men jag orkar inte skriva mer nu...
Andra killar kanske sköter det lite snyggare, jag menar, i mitt ex fall så var otroheten ganska uppenbar!

Oj! Mitt ex bedrog mig OM o OM igen. Jag var frkn expert på att veta vad han gjorde...men vad får dig att tro att han är otrogen?
Fråga mig, jag känner igen mönster.

Finns här om du vill maila...

*kram*

Du kan ju alltid börja med att fråga honom... Så märker du nog en hel del på hans reaktion.

Jag tycker att man måste vara idiotsäker på sin sak innan man frågar sin partner om en sån här sak. Visst, det kanske skulle kännas skönare för dig just nu om han nekade. Men han kommer aldrig att kunna glömma att du kunde tänka så om honom, om det inte är sant.

vänta tills du vet. Annars kan det gå åt h-vete

Jag tycker ändå att man kan fråga.. Känner man oro och om man har känslor av att ens partner skulle vara otrogen så varför ska man behöva vara SÅ säker? Man är ju partners, eller hur? Bästa vänner? Ett älskande par? Därför borde man väl kunna prata om allt?! Man mår ju bara sämre av att gå och tro en massa saker.
Lycka till!!

Oavsett om h*n är otrogen eller inte så är det något som inte stämmer i ert förhållande nu. Annars hade du aldrig fått en sådan tanke i huvudet. Det låter som om ni behöver ta er tid att prata med varandra

Sen jag blev gravid har jag varit oerhört svartsjuk, innan visste jag att det inte fanns en enda chans att han skulle va otrogen... men nu.. alltså vilka fantasier jag kan få ihop.
Men då brukar jag fråga honom (han kan inte ljuga, det syns direkt när han intetalar sanning) och få svar direkt!! Kram!

Usch, vad jobbigt att bara ha känslan där utan att ha "bevis".

Ta inte ut nåt i förskott även om du misstänker att han är otrogen, kanske lättare sagt än gjort men tänk på att inte anklaga honom utan att veta säkert för då går det garanterat åt pipan.
Jag har också blivit bedragen (grundlurad) av ett ex och misstänkte att så var fallet men jag kunde trots grundligt detektivarbete inte bevisa nåt just då men i efterhand så fick jag veta bra mycket mer än jag kunnat drömma om!
Jag har perioder numera då självkänslan sviker och jag kan då bli sotis och misstänka min stackars make för både det ena och det andra men jag kan prata om det med honom vilket oftast hjälper.
Mitt råd är att prata med honom om hur du känner och tänker och kolla reaktionen.
Ens egen fantasi kan skapa oerhört jobbiga scenarion som verkar logiska just bara för att man fått det "på hjärnan".
Förhoppningsvis så kan du kanske le åt eländet efteråt när det visar sig att du drabbats av en släng av mina hjärnspöken.
Hellre fria än fälla... men du känner honom bäst.
En sak är dock säker och det är att det känns skräp när det pågår.

*Styrkekram*

Jag tycker också du ska fråga honom rakt ut! Inget att vänta med alls.

Jag har haft ett långt förhållande närmare 8 år. Jag trodde ALDRIG att han någonsin skulle kunna vara mig otrogen då han alltid pratade om "ärlighet", våga stå för vad man känner, gör etc.

Jag fick bara en "konstig" känsla i kroppen. Jag skämdes över det...och drog på att fråga honom rakt ut ganska länge. Just då var det inte så mycket att gå på "varför" jag kände som jag gjorde...Tyckte själv bara att jag var sjukligt svartsjuk.

Tiden gick och jag fann att han var mer sällan hemma, började få ångest,
hittade en gång en lapp i tvättkorgen med ett tjejnamn på samt ett telefonnummer. Har aldrig blivit såååå kallsvettig i kroppen som då. Jag ville klättra på väggarna. Visste att han hade många nya tjej och killkompisar, men inget namn jag kände igen. När han kom hem frågade jag honom rakt ut. Han blånekade, blev som en lite fågel och började gråta... Blånekade ändå. Sa att det vara bara en tjejkompis som han skulle göra något arbete med etc. Inget konstigt.
Han blev hur gullig som helst efter det.

Gick en tid. Han började få konstigt humör. Svängde snabbt jämfört med hur han tidigare varit. Blev irriterad lätt, arg för skitsaker. Jag tyckte det var bra. Jag gjorde allt för att "inte våga" se vad han höll på med. Utan självklart trodde på den man jag lever tillsammans med.

Sedan kom han med konstiga uttryck "att du lever ditt liv, jag lever mitt liv och så göra vi vissa saker tillsammans"....Efter så många underbara år. Jag fattade ingenting. Han sa att han älskade mig, bästa av allt på hela jorden och bla, bla, bla...

En dag när vi skulle lägga oss blev han sådär "konstig" igen och sa att jag vill inte kyssa dig, jag vill inte krama dig. Jag är inte på humör. Åh vad jag grät mig till sömns. Försökte prata med honom, då blev han bara arg.

Mina vänner,familj såg hur dåligt jag mådde. De försökte verkligen "väcka" mig, våga bryta säga ifrån på skarpen. Men jag förökste dölja hur konstig han blivit utan vi fortsatte...

Ett tag satt han vid datorn, då stängde han ner den så fort jag kom in...
Försökte komma hem innan mig i lgh.
Ville till sist inte göra något med mig. Vi hade bokat en kortare resa, vilket jag var tvungen att åka på själv (genom jobbet) som vi skulle gjort ändå tillsammans. Började strunta i saker hemma, om sig själv, osv. Sov jätteoroligt på nätterna, vaknade tidigit. osv osv. Det slutade med att en dag sa då han efter en helskön kväll och natt att han älskade mig men inte längre var kär i mig och ville dela på sig.

Blånekade fortfarande att han träffat en annan. Han fortsatte skriva brev, dikter lääänge efter åt, osv. Men sex månader efter seperationen skrev han ett brev att han hade nu träffat en annan. Några månader efter det, kom det fram att han hade träffat henne, den nya under tiden vi tillsammans, länge. Fy f..Så hjärtlöst kallt. Att man träffar en annan person och blir kär är en sak, men att inte våga stå upp för det och bryta på det sättet han gjorde kommer jag aldrig.

Jag hade rätt!!! Lita allitd på din intuition!!!!! Den är oftast rätt. Det har jag verkligen fått erfara. Fråga gärna om det är fler frågor.
Måste våga lita på den man bor med, men när man har en konstig känsla.....lita på den!!

Lycka till!

Kramar

Jag fäller några tårar!
Det som du ovan skriver om känns så nära. Jag har varit med om samma sak....inte allt du skriver men mkt. Usch, fy för sånna killar. Å en sak är säker- man får alltid !! tro mig- reda på sanningen förr eller senare. Denna värld är stor..men ÄNDÅ så liten så liten!

Kram

Anonym 18.15 här..

Ja gotjej. Du har rätt! Den gör ju det, alltid. Sanningen. Men att det ska gå på bekostad av en annan människa som står eller har stått en så nära. I detta fallet mig själv eller i ditt fall dig....Tycker jag inte vi förtjänar, när allt vi vill är sanningen och frågar efter den. Eller hur?

Kan erkänna att jag har ett stort och öppet hjärta. Länge trott (självklart) på kärleken,att lita på, ärlighet osv. Men jag kämpar att släppa och glöma. Men vare sig jag vill eller inte kommer mer och mer i fatt mig, ju längre tiden går. Hur mycket lögner det egentligen var och varför... Han våga inte själv ta stege och var för feg för det. Istället "tröttade" han han ut vårt förhållande så att jag kanske, kanske skulle bryta. Men till sist märkte han att jag inte gjort det, utan stannade för att älskade honom och var verkligen "blind", vilket jag kan intyga om idag. Pusselbitarna faller på plats liksom, ju mer jag får distans. Inte roligt...

Försöker bevara det fina och allt som var bra med vårt förhållande, allt roligt, alla minnen, för att våga och klara ge mig hän och ta emot kärlek igen. På nytt. För ett år sedan ville jag verkligen inte det. Aldrig igen. Inte värt att bli kär, ge och få så mycket kärlek av en person och sedan bli så grymt sårad...Det tog mig oerhört hårt. Min inställning har ändratas med tiden, jag är inte bitter, jag har inte glömt, men jag har fått distans och fått min "egen" tid efter detta. I början anklagade jag mig själv. Att det var mitt eget fel. Att jag gjort massa fel, fel på mig osv. Själklart är man alltid två om det, men...Ja, med facit i hand skulle jag lyssnat på min intuiton och mina nära och kära. Men, kärleken gör en blind. Så är det. Det är det som kallas och vara kär.

Men idag vill jag träffa någon igen. Jag vill bli kär. Jag vill och är redo för kärlek och tvåsamhet igen. Våga ta risken igen. Men jag är fegare och mer försiktig, men jag vill .....

Kram på dig Gotjej, hoppas att du har ett bra liv och mår bra idag!

av mina erfarenheter, och jag har en del! så ska man alltid lita på den första känslan man får!. för när man känner en människa så börjar man inte känna så om det inte är så att något är fel!

men om du vet innerst inne att han inte är otrogen varför vill du då ha bevis? är det för att du vill lämna honom men inte vågar?
om du håller på och tror att han är otrogen och inte litar på honom är väl förhållandet iaf inte värt något?

kram Jossan

Hej stackare!

Tyvärr så tror jag att det kan vara så att man någonstans inom sig "känner på sig" att något är på gång. Om du nu inte är väldigt svartsjuk av dig annars oxå menar jag. Jag kände i alla fall på mig att något inte stämde men vågade inte erkänna det för mig själv på lång tid. Tills jag då en dag hittade min man med en annan.
Vill inte göra dig orolig, talade bara om hur det var för mig.
Lycka till!