En enda röra....(mkt långt)
Ja, det är precis vad livet är just nu...i mitt huvud i alla fall...
Jag funderar på att beställa tid till familjerådgivning just nu, för jag orkar snart inte mer...
Min sambo och jag flyttade ihop för snart 7 år sen, har känt varandra länge innan och han är det bästa som nånsin hänt mej (förutom barnen naturligtvis).
Jag har två barn sen innan, dom är nu 13 och 15 år och nu har problemen börjat hopa sej ordentligt...inte helt ovanligt i en styvfamilj kanske...Tillsammans har vi 2 små, en tjej på 2 år och en liten kille på 2 månader...
Jag kräver inte att han ska älska mina barn, men jag vill att han ska respektera dom. Dom har inte haft det så lätt i sina liv, deras far är missbrukare och har alltid stökat till vårt liv. Jag har fått uppfostra dom själv innan jag träffade min sambo, vilket inte har varit helt lätt.
Jag har själv en far som är alkoholist (som jag inte träffar men som satt sina spår..)hade en styvfar som misshandlade både fysiskt och psykiskt...ja, min bakgrund är också rörig, orkar inte dra allt här...
Min sambo är uppväxt med sin pappa och har inte haft sin mamma närvarande sedan 10-årsåldern.
Förstår att det inte är lätt för honom heller, han hade inte barn innan, han levde ungkarlsliv innan och det känns som att jag berövat honom den friheten..vet att det är fel att tänka så...
Han har tills för nåt år sen knappt yttrat sej angående barnens uppfostran och nu sen vi fick våra gemensamma barn har han helt plötsligt vänt och han gör det inte rakt ut utan väntar och ser hur jag gör, sen kommer han och kritiserar mej efteråt...
Hela tiden kritik, aldrig nåt om att jag gör det bra...
Detta gör att jag nu är helt slutkörd, tassar runt på tå och försöker vara alla till lags...
Sonen 15 år (som det oftast rör sej om) är som alla andra tonåringar väldigt egoistisk och har ett hetsigt humör, men kan samtidigt vara världens gulligaste.
Jag vet att jag daltar med barnen ibland men det tycker jag att man ska göra...
Men som det är nu så står jag mittemellan de personer jag älskar mest i hela världen och det sliter på mej...
Grejen är att jag vet aldrig innan om jag "gör rätt" och får sonen som han vill då får jag skit från sambon och tvärtom.
Till saken hör att jag är otroligt konflikträdd och vill bara ha lugn och ro. Mår fruktansvärt dåligt när någon ifamiljen blir osams.
Vet inte hur jag ska göra, kanske finns nån som orkar läsa hela inlägget och kan komma med tips. Detta är bara en mikrodel av hela historien, jag vill absolut inte separera, jag älskar honom alldeles för mycket och han är inte grym som det kan låta utan väldigt drastisk bara...
