Det går en Lucia i natten,
med ljus i sitt gyllene hår.
Hon speglar i källornas vatten
sin glimmande krans, där hon går.
Det doftar av bristande knoppar,
det viskar i tuvornas ljung,
det susar i furornas toppar
en hälsning till den, som är ung.
Ty ungdom har krönt hennes änne
och prytt hennes böljande hår
med sagornas gnistrande spänne
i löftenas mognande vår.
På morgonens skyar står skrivet
i rosa och guld hennes namn.
Hon går till att bjuda åt livet
sin friska och knoppande famn.
Det kommer i skuggor och dagrar
till mötes med allvar och dikt;
det kommer med löften och lagrar
men också med bojor och plikt.
I skiftande färger det väver
åt mänskorna ränningen ner;
det giver väl mer än det kräver,
men kräver ock mer än det ger.
Du barn av den knoppande våren,
din bidan i skalet är slut;
nu nalkas de hungriga åren
och kräva av dig sin tribut.
Du går at leva din saga,
min kyska och undrande mö,
att saligen giva och taga,
att blomma och vissna och dö.