är det vanligt att barn är helt distanslösa och inte bryr sig om vem som tar hand om det?

Barn är väldigt olika. Det är väl det jag kan säga. Jag har själv två barn (samma pappa) som är väldigt olika till sättet. En är reserverad och avvaktande och en "känslig själ" som behöver massor av trygghet och bekräftelse medans den andra är framåt, orädd och har mycket skinn på näsan och klarar sig i de flesta situationer.
Tror att det inte finns någon anledning till oro faktiskt. Hon är så liten och mycket kan komma att ändras.

okej, tack för svaret. Föräldrarna är, ja hur ska jag uttrycka mig, lite speciella. Tanken slår mig ibland att det inte kanske är så "bra" hemma hos dem men då kanske jag kan släppa det!!

§

Har själv en tvååring som enligt dagis inte bryr sig vilken vuxen hon tyr sig till (av personalen) de menar att det är ett tecken på att hon är trygg.

hon gråter heller nästan aldrig, visar alla andra känslor utom just det. men det kan bero på att vi alltid uppmuntrat henne istället för att "ömka" i onödan. Typ "upp och hoppa, det där gick bra" när man ser att det var ett vanligt litet fall. Sedan är det ju såklart ok att vara ledsen om man verkligen gjort illa sig men vi har inte behandlat henne som om hon vore av glas.

visserligen vinkar hon till oss och blir glad när vi kommer men hon stortrivdes oxå på dagis från dag ett och grät inte en enda gång.

Fast visst kan man i ditt ex fundera kring detta men anknytningen till föräldarna om hon hellre går till okända än till dem. har sett ex på barn till en mamma som var lindrigt utvecklingsstörd där anknytningen inte riktigt fanns som agerade så. var van vid att inte få respons från mamman. Samtidigt är ju alla ungar olika såklart.

Smulan77: jag är absolut ingen expert, men barn i 1- årsåldern ska göra skillnad på mamma och pappa och okända människor.

Vi har en liten 1 åring som också är väldigt trygg och modig, men när hon träffar andra människor så gör hon skillnad på oss och dem, hon uppvisar blyghet och håller en viss distans och tyr sig till oss och vill sitta i knät osv osv, "normal blygsel" men är det människor hon känner tex mor och farföräldrar så kan hon gå till dem också om hon är ledsen. Det är inte helt normalt vad jag förstår att små barn tyr sig till precis vem som helst.

Vi har varit i kontakt med en familjepsykolog av andra anledningar sömnsvårigheter och hon har berättat detta för mig, psykologen berättade att de tittar bla på att barnen "tankar" trygghet hos sina föräldrar, och att de gör skillnad på oss och andra. Det är en del av den normala utvecklingen. Men om barnet inte är annorlunda på andra sätt så kanske det inte behöver betyda något. BVC borde ju märka sådant, man är nog som förälder mer "övervakad" än man tror.

Hm, det där var inte riktigt meningen Tänkte egentligen skriva att distanslöshet på det sättet du beskriver ibland kan vara ett symptom på att anknytningen till föräldrarna inte är riktigt bra. Det är ju svårt att veta om det är så för den flicka du beskriver, men om du uppfattar det som om något inte är bra i familjen så kan det vara så att din magkänsla är riktig. Jobbar du på dagiset så kan du ju vara lite observant på lilltjejen, annars är det väl inte så mycket att göra. Är något mycket tokigt i familjen kommer det förhoppningsvis fram på annat sätt också.

barn kan vara distanslösa. min son är det och har alltid vart det. står visserligen under utredning för ADHD men det kan bli lite jobbigt när andra säjer till mig och jämför som typ "så är inte mitt barn". nä men så är mitt säger jag då. det behöver inte vara något konstigt med det som du ts har sett hos denna flick men undrar lite varför du oroar dig för någon annans barn?? skulle inte gilla om nån pratade så om min son. men eftersom du ts skrev att du hoppas att nån inte tar illa upp så gör jag inte det men det är ett känsligt ämne.

Låter precis som något vi fick lära oss på föräldrakursen inför adoption. Att barn kan söka sig till vem som helst och gråter inte för de vill vara till lags och älskade av alla.
Jag trodde bara att det gällde adopterade men så verkar det inte vara.

Anledningen till min oro är att det är min granne som bor tvärs över gatan och jag ser rakt in i deras lägenhet. Jag brukar vanligtvis inte bry mig om andras barn och jag vet och uppskattar att barn är olika. Endel är lite ängsliga, andra inte och vissa är lite både och. Det är underbart härligt att alla barn är olika och min tös är lite "skruvad" på sitt lilla sätt, precis som alla barn är.

Eftersom att jag bor som jag bor så går det inte att undvika att se vissa saker som händer hemma hos dem. För några kvällar sen var flickan ute i bara blöjan klockan 11 på kvällen och vi bor i kalla norrland, det festas hej vilt på sena natten med flickan stående på köksbordet. Det är sådana saker som får mig att oroa mig. Men som många skriver här så upptäcks ev konstiga hemförhållanden av bvc eller liknande.

Jag blir bara lite ledsen när jag ser vissa saker och tycker lite synd om flickan.

Tack för alla svar.

ts okej men då kan du ju påpeka det för bvc men distanslösheten kan ju komma från annat håll, då har du ju andra orsaker än distanslöshet att oroa dig för som tex vanvård. det är nog det du ska tala om i första hand...