Kärleken kommer och kärleken går

Igår när jag var ute och gick med min son 11 månader så vänder han sig ibland om och letar efter en, sådär sött som "är Du kvar?". Ja, man kan ju tolka detta som en del av hans starka kontrollbehov men den blicken han ger och hans varma leendet säger "vi hör samman, jag älskar Dig, Pappa!". Mitt hjärta smälter och man svarar med samma blick och leende, "ja, älskling, vi hör ihop och jag älskar Dig med!"

Men kärleken varar inte för evigt.

Idag ville samme uppspelta och stolta fader fortsätta med kärleksfulla blickar och se vad son och fader tillsammans skulle uträtta under dagen.

Blicken jag fick tillbaka var mer typ "Stopp där, vem tror Du att Du är egentligen? Min kärlek måste förtjänas och Du har inte gjort något åt det hållet idag". Så vred han bort blicken och pappa fick stå där med häpen min, högst förvånad och djupt sårad.

Men min son, jag älskar ju dig, snälla, älska mig tillbaka... bara lite, snälla...

Är det så att man blir manipulerad av en 11-månaders bebis tro?