Hur mycket ska man försöka?

När jag och min sambo fick vårt första barn så kom det en period i vårt förhållande när hon var runt ett att vi bråkade och inget funkade....tyckte att det blev för mkt och ville inte att vår dotter skulle behöva höra och känna den osämjan så vi blev särbo lite mer än ett år och nu åter bor vi ihop och det fungerar bra.

ja jag har faktiskt funderat på att vi oxå skulle ta en time-out ett tag! Men det blir extra bökigt med bebbe....

Har man barn tycker jag inte att man ska göra barnet förvirrat. Antingen är man ihop eller så inte, man kan inte hålla på breaka då o då, det är bara själviskt.

Antingen stannar man o reder ut sina problem, eller så skiljs man åt för evigt.

Min åsikt.

Ja självklart blir det ej lätt....vi tyckte det var jättejobbigt men samtidigt så för våran del så hittade vi fler fördelar speciellt mot våran dotter men det är något ni får känna efter själva...jag har ju ingen aning om hur mkt ni bråkar utan prata igenom och plocka fram för och nackdelar.
Annars kanske ni kan gå och prata med någon eller sätta er ner och skriva ned vad det är ni "stör" er på hos varandra (kan vara lättare än att prata i bland) och sedan när ni inte är arga försöka gå igenom det.

jag ska fundera....det är verkligen inte ett lätt beslut. Vad tror ni om situationen när ni läser det?

Tycker det är så synd om barn som får pendla mellan föräldrar. Känner ett barn som tyckte att hon levde i en ryggsäck, för det var allt som hon hade som var med henne från vecka till vecka.

Har ni gjort ett helhjärtat försök så är det kanske inte så mycket mer att göra åt saken, för precis som du säger så är en familj med arga röster ingen bra uppväxtmiljö, men har man inte gjort försöket ännu så ska man nog göra det tycker jag. Familjeterapi är ett allternativ. Annars kanske man ångrar sig i efterhand för att man inte försökte.

har föreslagit terapi för min sambo o han kan tänka sig det om det inte registreras nånstans att vi varit där, han är lite paranoid med sånt...

ska se om jag får tag i nån som inte kostar multum!

Brukar man inte kunna hitta familjerådgivning inom kommunen? Kontakta kommunens växel och fråga. Sen vet jag att flera kyrkliga verksamheter t.ex. Stadsmissionen ibland har familjerådgivning.
Lycka till! Klokt att gå och samtala med någon som en början. Sen får ni se om det funkar eller om det är dags att ta en paus alternativt bryta.

Familjerådgivning är gratis! Jag och exet provade ett par ggr. Jag tyckte det var jättebra för båda får tala till punkt och man lyssnar på varandra.
Pratade då själv med en kurator på bvc oxå, hon sa att barn som är yngre än tre helst ska sova i samma säng varje natt, de är för små att förstå. Men när jag och exet pratade om att flytta isär så tyckte hon max varannan helg hos honom (vi var överens om att jag skulle ha större delen av tiden), sen kunde ju han hälsa på naturligtvis.
Det kanske kan vara bra att gå på ngn form av rådgivning bara för att ni ska känna att ni gjort ett sista försök och att ni kunnat prata ut ordentligt (under kontrollerade former ).
Ingen skam i att bo själv, bara lite extra jobbigt!

Jag tycker defintivt att ni ska försöka hitta tillbaka till varandra. Det ÄR tufft under småbarnsåren och man lever lite i en "parantes" vad gäller kärlekslivet. I Malmö finns familjerådgivningen, kostar 120 kr per gång och de skriver inte en rad om vad som pratas om där. Det enda det har är att de skriver "Man 31 och kvinna 30 år" för statistikens skull. Jag vet dock att det är ganska långa väntetider.

Vet att man kan gå hos barnpsykolog som är kopplad till bvc. Där går man för barnets skull, men pratar om sina egna problem vad gäller familjesituationen. Det kostar inget och de har full tystnadsplikt. Hans paranoia är förståss jobbig och inget att förbise, men i relation till om ni ska klara er som familj eller inte så är det väl viktigare att ni får hjälp än att han ska slippa komma in i något register...

Har man så små barn dessutom så får man komma före i kön och få hjälp snabbt. Vi bahövde prata av oss lite pga en annan sak och då tog det ca 1 vecka innan vi fick komma till barnpsykologen.

Har ni provat gå till familjerådgivningen? Dom är faktist ganska bra... Om ni bara var två skulle jag säga att ni kanske borde ta en funderare. Det var när jag insåg att jag attraherades av andra som jag och min f.d. sambo bestämde oss för att gå isär. Jag gjorde inget, var otrogen eller så. Men jag såg det som en "wakeuppcall".

18 dagar efter sepatationen gjorde jag grav-test och har ångrat mig bittert sen den dagen! Om jag vetat att det var ett barn med i bilden hade jag aldrig släppt min man. Så tänk efter! Gå till familjerådgivningen. Föreställ dig ett liv utan honom. Vad finns det för alternativ? Skulle du bli lyckligare av att vara ensam? Är det er relation som är problemet eller är det andra yttre omständigheter som gör att ni retar er på varann?

För oss var det så att vi hade glömt bort vad som är viktigt i livet. Vi la ner mer kraft på vårat hus än på förhållandet. Så tänk efter en gång extra. Vill du leva sjelv eller med en annan man? Du kanske skulle gå på ett sexparty för att få tillbaka lusten? Helt otroligt vad lite siliconglidmedel kan göra...*

Lycka till!!

I våran kommun finns en kris-familjerådgivning man kan gå till i väntan på att man får tid hos "den riktiga" familjerådgivningen. Där får man tid innom en vecka. Sen har vi en familjerådgivare som är kopplad till öppna förskolan. Han brukar titta in där poå en fika när han är ledig.