Hur hanterar ni när era barn gör "dumma" saker?

Vissa barn är ju "värre" än andra, speciellt i trotsåldern. Visa barn går igenom trotsåldern utan att det knappt märks, medans andra barn gör så att föräldrarna gråter floder varje kväll för att barnen inte "lyssnar". Det har inte alltid att göra med om föräldrarna "bryr sig" eller inte.
Grattis till ditt barn som lyssnar varje gång du säger ifrån. Min två och snart halvt åring gör det inte!
Och det betyder inte att jag accepterar vad han gör alltid.

Ang att låtsas skjuta. Jag kan inte bli arg på min pojke när han gör det. Han har ingen aning om vad det är han gör, han härmar bara 5-6 åringarna på dagis.
Säger så klart till honom, men han ser ju det bara som något kul och att det låter, han skadar ingen och har inte en aning om vad skjuta är! Han ser aldrig på tv utan det är en efterhärmning av vad de stora barnen gör. Jag gör ingen grej av det just för att han har ingen aning om vad han gör.

Mina första, spontana tankar, är att barnen troligen är i trotsåldern. NEJ det är absolut ingen ursäkt och det är inget beteende som ska accepterad men "felet" behöver inte vara föräldrarnas. Barnen vet kanske vad dom får och inte får göra och testar, vad händer om jag går över den här gränsen?

Däremot tycker jag att man som förälder får se till att barnet inte skadar något annat barn eller hotar. Bästa sätter att göra det är så klart att bete sig på rätt sätt själv MEN när det går snett får man som förälder ta sitt ansvar och låta sitt barn lugna ner sig, berätta hur man ska bete sig och be det andra barnet om ursäkt. (Föräldern alltså, ingen idé att tvinga fram en ursäkt).

det kan ju vara så att de inte "säger till" offentligt. vet många föräldrar som ogillar att vara stränga mot barnen bland andra.

Förhoppningsvis är det så, att de är strängare hemma

När ett barn inte kan "uppföra sig" så kanske man ska undvika vissa ställen. Ett bibliotek är ju en plats för stillhet och lugn.
Om mina barn inte uppför sig - trots eller inte så vet jag vilka platser jag inte ska besöka (trots är ändå en period och inte ett liv). Om mina barn inte lydde mig vid ett tillfälle där det så behövs så skulle jag ha tagit barnet och gått ut. Bara för att mitt barn är trotsigt så tycker jag inte att andra ska behöva lida för det.

Det är tråkigt att man "ogillar" att vara sträng offentligt, tycker jag. Själv "ogillar" jag när man inte tar ansvar för sitt barn när det uppför sig illa. Även och speciellt offentligt. Hemma hos andra lider jag inte av det - där är det deras regler som gäller.

javisst är det så. jag tänkte på min öppna förskola när jag läste detta, för jag har alltid undrat om vissa mammor där säger till på ett lika gulligt sätt hemma när deras barn kastar leksaker i andras huvuden. Jag frågade en som jag känner bättre och hon ogillade det. jag tycker det är självklart att man säger lika hemma som borta för annars lär sig ju barnet att man kan vara "värre" borta. Jag gillar oxå när man säger till varandras barn. oftast tar det bättre på mina barn, om någon annan "lägger sig i".

Helt överens med dig där Lejlej.

Intressanta tankar...

blonde redhead: Lät nog lite väl övermodig i min TS Naturligtvis gör inte min dotter alltid som jag säger! Men jag känner liksom att man har olika lägen. Om jag säger att "nu ska vi borsta tänderna" så är det klart att hon inte alltid gör som jag säger, men om hon puttar ett annat barn och jag säger "sådär gör man inte, man slåss inte man klappar/kramas etc" så lyssnar hon. Hon blir kanske inte glad, men hon lyssnar. Kanske blir hon arg på mig, men hon slutar puttas.

Vad gäller att skjuta så kan jag förstå att det kan vara en lek,även om jag inte gillar såna lekar. Men i det här fallet så använde pojken skjutandet på ett våldsamt sätt, som ett aggressivt utfall när han inte fick det han ville - och jag tyckte verkligen inte att det var ok att föräldern inte ingrep!

Att leka att man skjuter tillsammans med kompisar, är en helt annan sak än att medvetet använda skjutandet när man är arg på någon!

J o E

Jag tycker inte heller om det där jäkla skjutandet
Däremot är det svårt när ens lilla pojke gör det med ett leende på läpparna (han gör det ju int enär han är arg), oavsett så säger jag till honom (precis som jag gör med 5 åringen på dagis)

Och visst är det våldsamt eller det skadar någon annan osv då måste man ju som förälder sätta en gräns, det har du helt rätt i!

Däremot tror jag det skiljer sig från barn till barn om de lyssnar och "lyder" även om man nu skulle ha "uppfostrat" barnen på samma vis. Jag tror att vissa barn helt enkelt inte gör som sin förälder säger just för att det barent är så och det andra då kanske slutar (som din dotter) och jag tror inte alltid att uppfostran spelar roll utan barn är olika och gör olika och testar olika och olika mycket osv