Jag skriker åt mitt barn!
Igår skrek jag och skällde på min 10-åring att jag har ont i halsen idag! Jag hade snällt och vänligt bett henne att gå och duscha efter idrottdag i skolan, för att vi skulle bort på fika. Jag bad henne säkert 20 gånger, jag sa dessutom att "nu har jag sagt till dej vänligt flera gånger, måste jag bli arg för att du ska förstå?". Sedan fullständigt exploderade jag. Skrek och svor åt henne i säkert 10 min. Saliven sprutade ur munnen. Hon blev livrädd. Jag får ordentliga utbrott ibland. (När hon var mindre kunde jag daska till henne men slutade med det efter att jag en gång reflexmässigt daskade till henne med det jag råkade ha i handen, vilket var en galge.) Vi pratade om utbrottet efteråt. Jag bad givetvis om förlåtelse, hon också. Jag sa att jag inte vill bli så här arg mer och att jag nu skulle ge henne 2 chanser. Gör hon inte vad jag ber om då så kommer jag att ta tag i henne och bära henne till duschen, matbordet eller sängen utan att jag skriker på henne. I natt har jag legat vaken och mått jättedåligt. Vi pratade om det igen idag på morgonen och hon sa att hon är rädd för mig ibland. Jag sa att jag mycket väl kunde förstå det och att det inte är ok att bli så arg. Jag sa att jag älskade henne och hon sa att hon vet det. Nu är hon i skolan men jag sitter här och mår så oehört dåligt över mitt beteende. Jag VET att jag beter mig som ett monster men det finns inget som kan stoppa mig när utbrottet kommer. Jag gick ut men hon blir då ännu räddare för att vara ensam hemma. Finns det någon som känner igen sig? Finns det någon som kan ge råd? Hon är en underbar tjej och min ilska går alltså alldeles för långt i förhållande till vad hon gör.
