Hur pratar och umgås man med ett barn?

Äh, man behöver inte gilla andras barn... Egna barn och andras ungar du vet.... Vad gäller samtalsämnen så tror jag att det kommer lösa sig helt utmärkt! Glöm inte att barn är människor - bara lite mindre...

Man är sig själv när man är med barnen naturligtvis. Jag är ingen mamma som leker lekar o pratar babyspråk. Mina barn har alltid varit med i min vardag på ungefär samma villkor som vilken vuxen som helst. Pratar gör jag till henne i vanlig samtalston och om vanliga saker som hänedr runt omkring.

Tänk så här... Hur kan du umgås med familjen? Har du svårt att prata med dem också? Flickvän/pojkvän (vet ju inte av vilket kön du är) hur funkar snacket mellar er? Ett barn är ju en familjemedlem... inte en alien (även om dom kan se ut så ibland *skratt*).

Har du sådana allvarliga problem med att umgås och prata med folk så tycker jag att du ska skaffa hjälp... kurator eller liknande. Men det är bara för din egen skull, för att bättra på ditt självförtroende. Men det där med att prata med sitt eget barn... nej, jag tror inte att det är något problem.

Jag hade inte heller så stora erfarenheter av barn innan jag fick egna. Det är inte svårare att prata med ett barn än till någon annan Prata som det förefaller dig naturligt. Man behöver inte prata med dem som till en kattunge eller liknande. Var bara dig själv. Med ditt eget barn kommer det automatiskt. Blir bara så att man automatiskt pratar med sin bebis när den ligger där på skötbordet och söker ögonkontakt.. och automatiskt vill man ju säga något till svar.. jag kände mig jätteklumpig och ovan i början men det kom sig bra. Min förstfödde går i andra klass nu och det är väl först nu vi kan ha riktiga diskussioner och det är extremt givande. Han har åsikter om det mesta

Nej det är klart att jag inte har svårt att prata med mina familjemedlemmar men med okända människor även barn har jag det. Jag har svårt att släppa folk inpå mig och det kan ta rätt länge innan jag lär känna någon person.

Får hoppas det ger sig självt men visst är man orolig för att det ska bli som med alla andra barn.

är det inte ljuvligt med små bebisar /barn??
man kan prata om allt med dom å dom lyssnar snällt å avbryter aldrig eller visar ointresse....... man kan rabla allt från sporten i tidningen till den djupaste diskution om usa valet dom bara ligger där å tindrar med ögonen å ler problemet kommer när dom är tonåringar å säger: ää knip å get a lif morsan

jag har alltid känt mej som en ailen när jag umgåtts med andras kids när föräldrarna har vart med, rädd för att göra mej löjlig å så. då blir det lätt att man blir stel osv...... men sen så har jag av ngn anledning alltid vart utnämn till den obligatoriska barnvakten å tro det eller ej...... när föräldrarna går då storm trivs ungarna.....vi bygger kojor, har kuddkrig, kladdar med maten (inom vissa gränser) kan ha vatten krig å gu vete ammen..... jag är inte sen med att slänga mej i pulkan å åka pulk race.... men så fort föräldrarna är med så stelnar man till igen

mitt tips är att om du har chansen....var barnvakt åt en mindre kid i 2-3 års åldern hemma hos dej...... jag menar vad e det värsta som kan hända?? ungen får ur trökigt so what det är oxå nyttigt för dom

å ngt som är bäst av allt: man får hyra teknade filmer, sitta på golvet å drika läsk med sugrör å kasta godis i luften å fånga dom med munnen
kom bara ihåg att tala om för barnet att så får man bara göra här och inte hemma.....det är liksom barnvakten och barnets grej

lycka till å våga testa