1,5-åring vaknar hysterisk på nätterna

Låter som nattskräck. Inget farlig men kan se läskigt ut. Barnet är egenligen inte vaket (samma som att gå i sömnen) och de ser inte att det är föräldrarna som kommer för att trösta. Det brukar växa bort. Vår dotter hade det runt 1,5 år. Det gick bort ganska snabbt.

"Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Det kan prata, smacka, dunka, klappa, går ofta upp ur sängen och det värjer sig mot närmanden. Barnet beter sig förvirrat.
Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Det är då man kallar det nattskräck, som alltså är en variant av de vanligare enkla förvirringstillstånden.
Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.
Förvirringstillstånd och nattskräck förekommer nästan enbart under förskoleåren. Det har samband med att barn då har en ovanligt lång djupsömnperiod i början av natten. Enstaka korta attacker är sannolikt mycket vanliga, fast föräldrar ofta misstolkat dem som mardrömmar eller inte märkt dem alls."

www.eckerberg.se/nattskrack.html

Lilla Linnéa: Tack! Det måste nog vara det. Vad gjorde ni? Ingenting, väl? Man ska enligt bl a Eckerberg bara se till att han inte skadar sig och sen låta honom somna om... Kommer du ihåg hur lång tid det tog innan det gick över?

Tack igen!

Vi gjorde inget speciellt åt det. Det kändes lättare att hantera när man visste vad det berodde på. Det gick över ganska snabbt. Det var lite läskigt när man inte visste vad som hände. Jag hade aldrig hört talas om nattskräck.
Linnéa hade en kort period med ngr anfall. Ibland gick hon i sömnen också. *S*

Vår son var likadan när han var 2 år och precis hade blivit storebror. Vi kunde inte lugna honom på vanligt sätt utan min man satte honom i vagnen och tog en nattpromenad...(sommartid). Det var enda sättet att "bryta" det på. Det gick över efter ett par veckor, men det kändes hemskt varje gång det inträffade.

Adam hade precis likadant. Han vaknade och grät, spelade ingen roll vad man gjorde. somnade av utmattning efter ett tag. Det gick över efter några veckor.

känner också igen det.. vår son får sådana "anfall" ibland.. jätte jobbigt.. men man kan inte göra så mycket.. min son blir liksom manisk och ska sitta vid bordet eller sitta i soffan..man får inte komma nära och försöker man hålla honom blir det värre,, han kastar sig runt och har liksom ingen kontroll på kroppen eller försår att han kan skada sig.han är som i en bubbla.. det började när han var runt ett år.. och han inträffat 5 ggr. kanske..
jag har en kompis som upplevde något liknande när hon var liten.. när jag berättade om hur han betedde sig kände hon igen sig.Hon berättade att det var som att vara i en bubbla... hon såg sina föräldrar men de kunde inte hjälpa henne..och hon kunde inte få kontakt.. hon sov fast hon var vaken.. det var tydligen väldigt obehagligt tyckte hon...

Strax innan vår son fyllde 2 år vaknade han likadant, helt hysterisk, han sov i sitt rum! Han kunde vara vaken upp till 4 timmar på natten. Vi fick tipset att låta honom sova i vårt rum, då det kunde vara att han inte kände sig trygg... Sedan dess har han sovit hela natten från första natten han fick sova hos oss...
Underbart - Dessutom mysigt att ha honom nära!

Samma här, så gjorde vår pojke ett tag. Vi tog med honom upp och ut i vardagsrummet, tände lampan och satt och pratade en stund. Då gick det över ganska fort. Sen fick han sova i vår säng resten av natten. Tog två tre veckor så gick det över. Nu sover han i sin säng igen.

Samma sak med vår kille på 1,5 år. Jag lyckades lugna honom härom natten genom att sätta mig med honom i hans myshörna med liksom mina armar och ben runt honom i ett ganska fast grepp. Gungade och nynnade oavbrutet. Till slut somnade han sittande så i min famn och det var inga problem att lyfta över honom till sängen - han var helt färdig!

Men vad beror nattskräcken på? Kan man förhindra den? Hjälper det med nattlampa?

Min son hade oxså nattskräck under en period som förälder blir man förtvivlad å vet inte va man ska göra men det växte bort..

Min son har nattskräck, förstår jag nu när jag läste texten lite högre upp här. Han är nu 19 mån men har haft det sen strax efter ett års åldern. Oftast är det bara att man tror att han drömmer mardrömmar, han skriker, gråter, slåss, sparkar m.m. Men på sistonde har det blivit värre och vissa kvällar är han helt okontaktbar, skriker HYSTERISKT, gråter, man får inte ta i han, och inget hjälper, förräns han helt plötsligt vaknar upp och går in och lägger sig igen...