Vad är den stora kärleken?

Rent spontant tänker jag ju på andra (?!), himlastormande tonårskärleken. Man gick på rosa moln och blev jättenervös när man såg personen, första kyssen gick inte att fatta m.m.

Men det är helt klart en definitionsfråga...

Jag läser ibland de som skriver här att de träffade sin stora kärlek när de var 35 år. Vad menar de? Blev de jätteförälskade eller kände de att det var den perfekta partnern som hade allt de drömt om? Har det med sex att göra, alltså fantastiskt sex = stora kärleken?

Jag kan inte tänka att min stora kärlek var en tonårsförälskelse, när jag var i den åldern blev jag förälskad i de mest konstiga personer som jag aldrig skulle vilja vara ihop med nu.

Hur tänker alla?

När jag var yngre och inte riktigt såg mina egna värderingar och hur man kan misslyckas o missstämma som ett par så blev jag ju förälskad efter de omständigheterna.

Nu när jag är äldre så är ochså förälskelsen något svårare att uppnå för den ska vara lite mera perfekt och innehålla så mkt mer av en människas personlighet.

såå o nej jag blir inte kär hur som helst!!

För mig som aldrig haft en riktigt bra relation men kravlös, genuin kärlek och respekt för den andra så tänker jag att när han dyker upp som kan få mig känna så, då är det den stora kärleken!

TS:
"Jag kan inte tänka att min stora kärlek var en tonårsförälskelse, när jag var i den åldern blev jag förälskad i de mest konstiga personer som jag aldrig skulle vilja vara ihop med nu."

Jo iofs, jag med. Det var därför jag skrev ANDRA tonårsförälskelsen. Första var inget att ha....

Men jag tror att det finns lika många definitioner som människor.

Ja jag undrar också vad som är den stora kärleken ? Är det han som jag lever med nu som låter mig sköta allt hushållsarbete ? Är det verkligen det som sjungs om i alla sånger om kärlek ? Eller har han ännu inte kommit in i mitt liv ? Bra fråga Ts, jag har funderat över samma sak.

Jag har blivit stört förälskad många gånger men aldrig kan jag se att det var en förnuftig förälskelse.

puffar upp

förhoppningsvis passar man så bra ihop som möjligt, stimulerar varandra mentalt plus att man är djupt förälskade. jag träffade ingen sån person förrän jag blev 32; min nuvarande man.

när jag tänker på folk man blev kär i som tonåring blir jag lite mörkrädd men det är inte så konstigt; man hade ju ingen aning om vem man var så hur skulle man veta vem man passade ihop med?

en väldigt avgörande grej är väl också att man själv är mogen eller harmonisk nog att kunna ta emot och ge djup kärlek; visst kan man som ts skriver bli väldigt kär i en elak och otäck person men då tror jag man har allvarliga problem med sig själv - och alltså saknar den där förmågan.

MSoSueMe: Man kan ju bli förälskad utan att ens känna personen. Man kan bli blixtförälskad ï någon som man just har träffat och om man sedan lär känna den andre är man så förblindad av förälskelse att man väljer att inte se några dåliga sidor.

Om man blir sanslöst förälskad i någon som visar sig vara psykopat, är det då den stora kärleken?

jag pratar nog kanske mer om att hitta den stora kärleken än om att vara förälskad. förälskad kan man ju bli lite hur som helst, det ligger ju i sakens natur, för att sen plötsligt upptäcka att personen ifråga inte alls var den stora kärlek man trott.

jag definierar också "den stora kärleken" som den djupa kärlek som jag själv känner för min man; ett passionerat själsfrändskap där man möts på många plan samtidigt, där man växer av varandras kärlek och hela tiden upptäcker nya sidor hos varann.

så FÖR MIG är en förälskelse i en person som visar sig vara en psykopat inte den stora kärleken. men det beror ju på vad "stor kärlek" betyder för just dig och det är nog mer individuellt än man kan tro...

MSoSueMe: Det låter vettigt!

Jag måste också lära känna en person innan jag kan bli riktigt kär. Jag tycker inte att het förälskelse = stor kärlek men jag tror att en del känner så.

Nu idag så finns ju andra sätt att mötas tex via nätet..
Då kan man ju falla för personen på många andra sätt än vanligtvis..
ja vad faller vi för är det blicken? det snygga hårsvallet, charmen?

Om jag går ut och bestämmer vilka egenskaper den man jag vill ska ha som jag vill träffa så är det ju lättare via nätet.
På ett sätt så tycker jag det känns som att fixa en anställningsintervju
Först så läser man ansökningarna och sedan så gallrar man ut.
Efter det så byter man ex msn adress och där den som ger bästa svaren som man söker den kan man sedan träffa på nåt fik..
I värsta fall så stämmer inte alls utseendet etz..men ofta tycker jag själv jag lyckats rätt så bra..

Jag vill ex ha en man som kan hjälpas åt med mig på hemmaplanet och se allt det fina som finns där. En som ochså gärna lagar maten.. jag vill inte vara den där kvinnan som gör allt för sin man medans han ligger o shappar på soffan, det har jag bestämt sedan innan.. Kan han inte hjälpas åt så får han lära sig.
jag nöjer mig inte med mindre än vad jag vill ha.. även om jag gärna kompromissar.

etz,, etz..